Jag ville ta en promenad idag, så jag gick till brevlådan. Ville gå längre, så jag gick bort till trappan, men fem steg till räckte inte, så jag gick tillbaka. Ville gärna vara ute lite, andas, känna frihet från lägenhetens väggar. När jag kom tillbaka till ytterdörren, efter ca 10 sekunder, fick jag den helt vilda idén att rensa ogräs. Vi har en rosenrabatt som vår döda granne Bosse har planterat. Den har faktiskt börjat blomma vackert och generöst nu, men det är ju lite ogräs i rabatten. Det stör mig, som godispapper på golvet, så jag böjde mig ner och började rycka. Det var ena pyttesmå ogräs så man behövde verkligen inte dra med nån särskild armstyrka, förutom på en enda planta. Det var så roligt och kreativt och levande att jag tog en till, och en till, och en till. Till slut hade jag ryckt upp kanske ett dussin ogräs och slängt på en stor maskros som växer i gräsmattan. De var så små och jag hade inte använt nån styrka och inte heller hållit på mer än en dryg minut. Men hjälp. Jag har inte blivit så andfådd sen jag rensade ogräs förra gången. Det räckte inte att sitta ner, så jag la mig, men då började det också tjuta från näsan, luftrören, jag vet inte vilken kroppsdel som låter som en vissla när man andas. Och benen bar mig knappt. Såna gelében har jag inte haft sen förra gången jag rensade i rabatten, för kanske två år sen. Det var väldigt roligt, men nu vet jag att jag inte kan det. Surt, inte ens en löpmeter klarade jag. Kanske om jag lyckades ta mig ner på marken, men hur ska jag komma upp igen? Nej, jag kan prova med min sån där griptång jag fick av arbetsterapeuten! Fast inte vill jag få jord och bakterier på den, den plockar jag ju upp tappad medicin med. Ja, jag vet inte hur vi ska lösa det här med att jag gärna vill rensa ogräs. Det är väl inte för mycket att begära att man får rycka bort 20 små ogräs från en rabatt på två meter?
Skitkropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar