Å, läskigt

Såg en bild av en orm runt nåns nacke idag, och på tv var det ormar i en låda nån öppnade, och så var jag hos mamma och pappa, som har haft en orm  som kröp in från deras altan och var på väg in i garderoben. Det är fortfarande lite läskigt att tänka på. Så dagens tema är ormar. Varsågoda. Tur att en bild säger mer än tusen ord.

Men förutom det tog jag två djungelvrål och spolade av saltet. Sen var jag för snabb att stoppa dem i munnen, för på väg sit tyckte jag att de såg ut som avbrutna hörntänder, och fy vad äckligt det blev då. Men bara kort, för suget efter lakrits var visst större och jag ansåg det bli en synnerlig förlust om jag skulle spotta ut dem.

Jag har för övrigt pratat engelska idag. Att jag inte dog, vad dålig jag är numera. Kände mig som mormor lät när hon försökte (very brave of her dock). Men om jag var lik mina gamla släktingar så var jag också lik farmor och satte maten i vrångstrupen och hostade i en kvart. Jag frågade dock inte va hela tiden utan låtsades att jag både hörde och förstod. Lilla E är fortfarande svårare att förstå än Beth, som ju talar så högt och tydligt, fast på engelska. E talar som en tonåring på speed. Tänker säkert lika snabbt.

Mina syskon är så goa mot mig. De är gulligare nu än förr, och de var gulliga då med (förutom Johan, under hela barndomen, men det är en annan femma), men jag tror de tycker synd om mig eller nåt sånt. Att de med gester, ord och uppmärksamhet försöker ge mig kärlek och styrka för att kompensera för sjukdomen. Jag blir lite rörd när jag träffar dem, särskilt Ellen, och tänker på när hon matade mig med macka då i början när jag bara sov, och hur hon alltid puttade mig uppför trappan i vårt hus. Hon hade en grym teknik och lyfte hela mig medelst anbringad handpress på ändalykten. Det var ett hus med många goda minnen av att alla barnen var vuxna tillsammans. I samma hus var mamma så, så dålig i ryggen, men träffade också Bo-C som var som en spåman när han visste hur hon rörde sig, hur hon parerade, hur det gjorde ont och på vilka ställen, bara av att ha sett på hennes röntgenbilder, som andra inte såg nånting på. Hans råd började förändra hennes smärtmönster. Det är så fascinerande när folk är bra på sina jpbb. E berättade om några som fått i uppgift i kyrkan att hälsa folk välkomna. Vi brukar inte ha särskilda kyrkvärdar eller så, så denna uppgift var måhända lite anpassad. Jag började nästan gråta när hon sa att de kom till kyrkan en timme tidigt varje vecka så att de kunde välkomna alla, även dem som kom tidigare för möten eller musikövningar eller olika förberedelser. Vilken beslutsamhet att tjäna sin nästa på ett sätt som Jesus hade gjort det, om han fick den uppgiften. Det ligger något i människan som är fullkomligt makalöst och fascinerande. Människans godhet är oändlig.

Men i en värld som ser ut som den gör är det en oxymoron -- heter det bara motsägelse? -- att prata om människans godhet. Våra bägge mataffärer i vh centeum blev rånade igår. Jag vet inga fler detaljer, men tänk om man själv hade varit där. Det var ju folk som var det, grannar, kanske vänner eller släktingar, som står i kassan när någon med hot om seriöst våld vill ta alla pengar. Jag antar att det var kassan de ville ha, att stjäla tio oxfileer kanske man är mer intresserad av just före nyår. Är kräftor dyrt (jag äter inte det och vet således icke sådant) så kanske det var det de var ute efter. Nu gör jag det igen, försöker detronisera en obehaglig situation med humor. Jag gör det ibland när det är lite tension här hemma, men det funkar inte som jag är van vid så jag har börjat träna om mig och inte skämta i allvarliga situationer. Jag skulle ju inte dra ett skämt om nån dog, jag är ju inte tokig. Men alla uppskattar olika sätt att få en att må bättre. Jag är ett skämt. (Haha, såg ni vad jag gjorde där? Dubbelbottnat skämt, som egentligen var ironiskt.)

Jag är glad idag trots att vi fick se ytterligare ett ärr efter borttagen melanomfläck. Begynnande cancer har det väl kallats, och ibland andra latinska benämningar. Men med denna explosion bland mina syskon så ska jag fortsätta att gå och kolla mig med jämna mellanrum. Några släktingar har haft eller har cancer, riktig, inte begynnande eller pre- som vi, på 50% av familjemedlemmarna. Och vi delar blod med dem. Man behöver ta hand om sig. Jag är faktiskt glad ur den synvinkeln att Mikael och jag inte fått några barn. Hans pappa hade extremt svår psoriasis, låg på sjukhus långa perioder i Mikaels barndom. Men han minns också att han typ fick ett liv när han började med cellgifter. Men det lever man ju inte loppan på och han gick bort vid 50. Men psoriasis är en autoimmun sjukdom, diabetes som mikael har är autoimmunt. Me är antagligen också autoimmunt, och sen har vi vissa neuropsykiatriska dragningar som kan blomma ut fint om de kommer från bägge föräldrarna. Me-patienter får oftare barn med autism, har jag läst, så våra barn kunde blitt värsta vårdkonsumenterna. Vi önskar dem inga autoimmuna sjukdomar, och varken autism eller andra spektrumsjukdomar. Det är inte så att de barn man får med sjukdomar är mindre värda och mindre älskade, utan jag pratar bara sannolikhetslära eftersom det aldrig ens var på tapeten att vi skulle ha barn, jag var för sjuk för det redan då. Och Mikael var så nöjd med sina barn, och dem är jag också jubilerande nöjd med. "Alla har sina fel, men..." :)

Jag hade tyckt det var riktigt jobbigt om mina barn fick me, eller Mikael, eller hans barn. Fy, det vet jag inte hur jag skulle överleva att ge nån en sån minst sagt märklig gåva.

Nu har jag hamnat långt från temat så det måste vara tecken att stänga fabriken.

Tack, Sara, Cecilia, Monnah, änglavänner. Vad ni tröstar bra. OS i tröst. Tack!