Transparens

Jag vet ju med mig att jag är väldigt öppen. Skulle kunna säga vad som helst om mig själv till vem som helst. Eller åtminstone till dem jag står nära.

Den här transparensen har jag förr om åren inte reflekterat över, men sen har jag insett att alla inte är likadana. Och när jag är transparent med mina näras liv, så är det inte min sak att vara det. Folk måste få vara hemliga med sina liv, även om de råkar vara släkt med mig, den stora Glappkäften.

Det här att jag råkar berätta hemligheter har lett till problem. Att jag har kognitiva problem pga ME:n gör saken värre, eftersom jag nu har svårare att komma ihåg ifall något är hemligt eller om jag borde låta den personen det handlar om själv avgöra vad och hur mycket hen ska dela. Det är ju inte så att jag går och berättar för folk när nån är gravid, som jag fått veta i förtroende, men ibland kanske det är liknande saker.

Jag har till och med berättat saker om mig själv som jag egentligen inte hade velat säga till vederbörande. Sagt saker av misstag som jag önskar att jag kunde radera.

Så här har synen på min öppenhet varit och utvecklats. Att ha en blogg när man är överdrivet öppen är ju en knivig sak. Jag minns när jag alldeles nyss hade börjat blogga, och en typ bekantas bekant läste eller kommenterade nåt. Jag tyckte det kändes oerhört obehagligt, eftersom jag trodde att bara folk jag kände skulle vara intresserade av vad jag skrev. Efter den incidenten, som jag inte hanterade så bra, har jag vuxit. Numera är jag medveten, i alla fall i bakhuvudet, att bekantas bekantas bekanta kanske läser här nån gång. Och främmande människor från Australien som letar efter svensk inredning eller vad som helst.

Men då och då, när jag märker att jag blir läst av fler än mitt "middagsbordssällskap", så känns det lite märkligt. Jag skriver för mig själv, som ventil, men vill också nåt, inspirera, hjälpa, informera, påverka kanske. Och då måste man bli läst. Författare brukar tänka sig en läsare, kanske gör jag det också, och när jag blir påmind via Google Analytic om att det snarare är hundra, då blir jag nervös. Nervös för att jag inte minns vad jag har sagt, tänk om nåt var olämpligt, tänk om jag har avslöjat nån annan osv. Jag behöver lära mig att hantera min egen öppenhet. Och ibland inse att de där träffarna från Ryssland antagligen är en spamrobot. Och råkar det vara en människa som läser svenska på universitetet, eller nån med me som läser via Google translate (mina kondoleanser i så fall!), så bjuder jag på det. Jag skriver dagbok på Internet. Det är sådan jag är. Antingen förändrar jag mig, eller så accepterar jag mig.

Och idag pekar pendeln på acceptera. Har jag till och med fått min öppenhet som gåva? Kan jag uträtta något bra med den?

Tankarna fortsätter, fast får nu ett avbrott på Instagram. Klarar inte så här avancerade (häpp!) tankar nån längre stund. Kanske till och med måste blundvila. Gick upp och tog morgonpiller och rasade i säng som om jag varit iväg och gjort nåt väldigt jobbigt. Hej så länge!