Jag har gjort så mycket roligt i september. Plockat kastanjer och höstlöv, bakat bullar och kladdkaka, varit på semester och solat, köpt högklackade skor, fått rosor, plockat hortensia i trädgården, pressat färsk apelsinjuice, promenerat i London, tagit modellbilder, firat 6 månader, förlåt år, med min M, plockat hallon, sprungit upp på,ett berg, köpt nya jeans som redan har hål, skaffat en brun hund, färglagt mindfulnessbilder för vuxna, läst böcker, köpt nya örhängen och hittat en mystisk knöl på halsen, fotat frukoststilleben, fotat smyckesstilleben, fotat mina ben i olika situationer, målat ytterdörren ljusblå.
Nähä, var det inte mina instabilder? Okej.
-------------------------
P.S. Jag menar absolut inte att driva med nån person som berättar i fina bilder om sitt liv och vardag för släkt, vänner (och följare) på. Instagram. Jag är snarare sarkastisk över att det hade tagit mig 10 eller rentav 20 september att få ihop alla de där sakerna. Och för den delen tog jag bara bilder utan att kolla när de var tagna. Så inte ens hon har kanske gjort allt detta i september. Fast det låter som om normala människor har det så här. Jag vet bara inte vad som är normalt längre.
Idag har jag klätt på mig, lipat länge och kraftigt för att jag inte hade någon energi att låta bli, och värmt korvslantar i pastavattnet men mått illa efter maten trots kolhydrater. Jag är kraschad nu efter i söndags, och då hade jag inte hämtat mig efter botoxkraschen. Och dessutom har jag sovit två gånger per natt både igår och idag. Och hälften av månadens dagar har jag vaknat och fått gå upp och ta mer sömnpiller. Det ger så dålig sömnkvalitet. Det är som att gå från Icke Godkänt till Absolut Icke Godkänt.
Dessutom ökar sömnbristen inte bara min depression utan också mitt sötbehov. Något annat gör också att jag mår illa och det som funkar bäst mot det är macka, ris, pasta eller potatis. Och jag som har gått ner ett kilo. Dricker honungsvatten också för att jag har så ont i halsen.
Tänk om allt bara inte handlade om att hantera och parera me.
6 kommentarer:
Kram <3
Jag har varit sjuk i några dagar. Höll ihop tills gästerna hade gått i söndags kväll, men sedan kraschade jag ner i sängen utan att borsta tänderna först och så sov, värkte och febrade jag mig igenom måndagen och vaknade upp i går morse (tisdags) och mådde åtminstone liiiite bättre. Jag kunde till och med gå en promenad och undervisa och laga två sorters soppor, och då var jag ändå sjuk. Jag sa till K "stackars Anja och alla som har det som henne". Det gör inte ditt liv det minsta bättre och inte blir det lättare heller, men bara apropå det där att undra vad som är normalt. När barnen var små var det normalt att jag vissa dagar inte ens kom ur min pyjamas. Idag ser det annorlunda ut. Jag hinner med allt det där din modellinstavän gör (förutom modellbilderna kanske, men det är fortfarande solväder ute), men jag tar det inte för givet. Jag förstår att det måste suga, även om jag inte ens kan föreställa mig hur MYCKET det suger. Tänker lite extra på dig idag. Kram.
Det gör mig ju inte glad att du är sjuk, men att nån tänker Har hon det såhär JÄMT?! betyder mycket. Särskilt idag som var en lipig dag. Så övertrött så jag inte orkar hålla emot tårarna. Då är det a saving grace att ha nån i huset att krama, eller nån på andra sidan jorden som visar empati och omtanke.
Tack också, Nilla, för kramen.
Undrar om det är roligt att vuxenmåla i målarböcker. Ser kul ut, men jag har en känsla av att man skulle tröttna fort.
Det där med att me-parera känner nog väldigt många igen sig i, fast utan me. Har man en kronisk sjukdom är man alltid tvungen att parera, ibland snabbt "kan jag? kan jag inte? vad blir det för konsekvenser?" Och ibland fattar man fel beslut och får betala dyrt.
Men jag tänker att även icke sjuka måste parera på andra sätt: Han vill köpa det och hon vill köpa det och pengarna räcker bara till det ena. Om man har barnvakt en kväll, hur ska man bäst använda den dyrbara tiden? Jag avskyr mitt jobb men har inte råd att säga upp mig utan får bara visa glad min.
Eller det heter väl kompromissa snarare.
Men jag är övertygad om att hur man än gör så har man ändan bak. Livet är ingen barnlek för nån enda. Det är inte meningen.
Fast alla "problem" som är väldigt långvariga är extra jobbiga. De förändrar ens innersta natur. Men man KAN lära av dem, både det ena och det andra. En liten glimt här, en liten insikt där. Även om man gråter däremellan...
Att känna sig älskad både av Gud och människor är däremot oslagbart. Saving grace.
modren
Man kan skriva ut enskilda ark från vuxenmålarböcker, det finns massor på nätet. Själv provade jag med ett paisleymönster men tröttnade efter halva.
Jag prövade några vuxenmålarmotiv men tröttnade redan innan jag började måla.
Däremot märkte jag att det är farligt att googla på "för vuxna".
modren
Skicka en kommentar