Knäppaste natten

Jag blev väldigt dålig efter en försiktig sjukgymnastikstund på stora sköndal i torsdags, och har haft migrän och muskelsmärtor, plus en handfull andra grejer som jag inte orkar tänka på eller räkna upp. Det är en sak att man får ont, det kan jag hantera på nåt vis. Men sömnen har varit extra dålig, och den var redan extra dålig till att börja med! Sen flera månader! Så igår var jag bara trött på migrän, som jag inte får behandla med triptaner så ofta som behövs, och Treo har räckt sådär bara. Och all den där smärtan i nacken och ryggen, som i lördags var som ett ryggskott och jag kunde inte klä på mig själv och skrek om jag råkade röra mig en centimeter åt fel håll. Var var jag? Jo, allt detta krävde ordentlig sömn. Som jag inte fick. Har varit helt slut klockan tio på kvällen och känt det som tortyr att inte kunna somna då. Så då tog jag dubbla doser av mina fem sorters sömnpiller. Efter fem timmar hade jag fortfarande inte somnat. Och dessutom hade migränet växt under tiden, så jag gick upp och tog en treo comp mitt i natten. Tänkte att om jag inte somnar av de där hästdoserna sömnpiller, så lär jag inte förstöra nåt med koffein. Jag var dessvärre inte jättenöjd med läget. Men efter 2 1/2 timme somnade jag faktiskt. Och återigen minns jag att varje gång jag tagit treo comp så vill jag ta den igen. Jag tror alltid att jag inte har särskilt ont, men först när jag tar den och inte får ont, så inser jag vilket skick min kropp egentligen är i, och det är sååååå svårt att gå från relativt välmående tillbaka till plågor. Jag sov också 10 h 40 min den natten, så att vara smärtfri hjälper helt klart sömnen.

Fast jag har sån sömnskuld att jag inte blir piggare av nästan 11 timmar. I vanliga fall känner jag mig bättre om jag får 11 timmar, för att inte tala om 12, men nu är jag så "efter" att den sömnen bara hamnar i massa hål som varit tomma länge.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare med sköndal. Det är ingen lång resa dit, relativt sett, men det är ändå en "grej" att göra sig presentativ och sätta sig i bilen. Så jag har haft två möten varje gång. Med sjukgymnastiken gick det ju åt skogen, fast jag bara gjorde passiva övningar, dvs slappnade av medan sjukgymnasten böjde och lyfte armar och ben. Och sen en liten övning där jag började skaka i benen av att ha knäna uppåt i rät vinkel. Ja, som sagt så gick det åt skogen och rent allmänt blir jag ju inte bättre, så jag tror att jag måste börja skära ner på besöken och bara göra ett åt gången. Och jag har som det är nu tid varannan vecka, så det känns som om det är flera månader mellan ett besök hos en viss person. Men jag får väl inse att det inte är nån brådska. Fast om de kan hjälpa mig så är det ju görbråttom! Kan inte vänta en sekund på att få styrka att orka med, eller motivation till att göra saker mer energieffektivt. Men, men.

Förra gången hade Mikael inte hunnit gå ut med vanna, han håller på med flyktingar som haninge kommun kanske ska få, så hon följde med och så skulle han gå ut med henne efter att ha kört in mig till fysioterapeuten. Vad jag inte märkte var dock att hon smet ur bilen när jag gick in till receptionen och plötsligt hör jag ett bekant fnys bakom mig, och där står hon och ser nöjd ut, medan Mikael står och plockar fram rullstolen ur bakluckan. Hon är lättroad. Det är bra att bli glad för så lite.

Men ja, jag har glömt om jag ville säga nåt mer. Förresten skulle jag skriva till Sköndal om det här och jag har tänkt lite varje dag och skrivit stödord på ett papper bredvid sängen. En morgon (ja, för mig är morgon sen eftermiddag, men när jag precis vaknat då, om vi ska vara noga) så såg jag två sidor som jag inte hade något minne av att ha skrivit, jag kände inte ens igen det när jag läste igenom det. Ja, jag har inte bara fått ont i kroppen efter den där nedra sjukgymnastiken, jag har fått alla möjliga andra sorters symptom också. Som snuva och illamående. Och minnesluckor.

Jag är visst lite grisk idag. Trist att ha nån som är så sur hos sig hela tiden. Jag får försöka hitta på nåt roligt som jag klarar av. I förrgår roade jag mig med att ringa in saker i reklamen som jag tyckte vi skulle köpa, i en låtsasvärld alltså, vi behöver inte köpa nytt toapapper än, men det är faktiskt roligt att ringa in saker. När man aldrig går i affärer är det näst bäst. Men jag fick förklara för Mikael att jag bara hade ringat in saker för mitt eget höga nöjes skull, inte för att jag tyckte att han skulle köpa allt det. Han har aldrig haft en fru som ringar in toapapper för skojs skull, så han var lite osäker på vad jag egentligen menade. Och jag menade ingenting. Det är ju annars inte så kvinnor normalt fungerar. Jag hade t ex satt upp en lapp ur guldfynds senaste katalog med ett par små kulörhängen i silver. Precis såna har jag velat ha länge för att ha som vardagsörhängen, och priset var jättebra. Så där hade en uppklistrad lapp betytt att jag ville ha dem. Och han köpte dem åt mig på vår förlovningsdag i lördags! Jag tror det var i lördags, jag har glömt det. Det var så snällt av honom. Och jag hade mest satt upp lappen för att jag skulle komma ihåg att åka dit nån gång när jag orkade. Men han är vältränad, han, Mikael. Dukar oftast av sin egen tallrik också.

Jag kanske skulle måla naglarna. Fast det är lätt att säga när man ligger kvar i sängen fortfarande. Jag har inte duschat och tvättat håret på rekordlänge, och känner inte att det står i mina stjärnor idag heller. Fast jag kanske måste tvinga mig. Det är bara inte bra att tvinga sig när man inte är av med den senaste kraschen än. Himla skitkropp. Förlåt, jag är glad att jag har den, men ibland har jag samarbetssvårigheter.