Beige ihop med grått. Olika färger på stolarna. Ett målat piano. Olika färger på väggarna. Inget är min stil men jag gillar alla.
Olika funkar.
Vi gillar olika
Bägge är Elie Saab. Älskar bägge, både illgrön, strikt, och vit älvlik.
Olika funkar.
Varken hackat eller malet
Ska till Sköndal imorgon. Redan när jag var där förra gången, i torsdags för två veckor sen, hade jag behövt duscha fast orkade inte. Ja, nu kan ju den kloke dra sina egna intelligenta slutsatser om vad jag både försöker säga och försöker låta bli att säga. Och för er med me, vars intelligenta tankar helt utan er förskyllan har flytt sin kos, kan jag meddela att jag inte har orkat duscha sen dess, alltså på minst två veckor. Och är ytterligt tveksam inför morgondagen. Det är lite förnedrande. Sover så dåligt nu så det blir ännu värre med orken. Så för att inte känna mig hemskt deprimerad över mitt ofräscha jag, så målade jag naglarna ikväll. Lättare att göra det i soffan. Kunde man duscha i soffan vore jag superfräsch. Ja, jag tyckte det var en bra idé, att visuellt stjäla uppmärksamheten från gammal tant-lukten. Jag skojar inte, det luktar mormor i min garderob! Scarfen är värst, man kunde ju tro att de skulle lukta parfym, men nej. Jag har inte varit för stadig på handen heller, med måleriet alltså, men räknar med att det värsta försvinner imorgon vid en rejäl handtvätt. Och jag borde tvätta håret. Eller så gör jag skäl för namnet svårt handikappad och kör med håruppiggande fuskmetoder. Imorgon kan bli rekord i allt möjligt. Tänk om de kommer på att de bara ska söva mig djupt en liten stund. Vilket utmärkt vårdbesök!
Alla svärord jag kan
Idag blev jag väckt vid tio, dvs efter drygt fem timmars sömn, av Bron. Min ena öronpropp hade åkt ut och det kunde inte Mikael veta. Men när jag började höra det så kände jag hur sur jag var, på öronproppen, inte på Mikael, och hur jag kom längre bort från sömnen och närmare vakenhet, tills det inte gick att klänga sig kvar längre. Jag sa en lång radda rätt så kryddiga svordomar inne i huvudet när jag kände hur "sover" blev "vaken". Grr!
Nu börjar jag bli trött igen, har gått upp och druckit en kopp varm oboy (sockret ger en kick, men sen en dipp, och den ska hjälpa mig att somna, förutom sömnpillren). Fast jag glömde att kissa, så nu är jag jättearg för det. Den här dagen är en sur, ilsk, irriterad dag. På nåt sätt känns det dock lättare än att vara förtvivlat ledsen. Fast bägge tar energi och jag önskar mig lite laissez faire.
Jag skojar bara. Jag önskar mig starka, STARKA, sömnpiller med lååååång halveringstid. Det är allt.
Eller en omstart av hela systemet och att hjärnan hittar filen som heter somna.exe och som har varit försvunnen i åratal.
Måste kissa. För bövelen.
Jag vill
Jag vill åka på minisemester till Kosta Boda Art Hotel i Småland, gå på julmarknad, äta julbord, bo på designhotell och äta hotellfrukost och gå på hotellets spa. Dessutom är omgivningarna upplysta av 3 miljoner ljus. Som om inte det räckte vill jag såklart gå på guidad visning i glasblåseriet och se på deras utställning. Erbjudandet i aftonbladets inredningbilaga sa 1695:-. Det låter helt fullkomligt underbart! GE MIG RITUXIMAB NUUUU!
Jag vill
Jag vill åka till London, bo på hotell, se på julskyltningen, köpa julklappar. Göra en tjejgrej av det, med några trevliga systrar, vare sig de är släkt eller inte. Käka på restaurang på kvällarna. Det önskar jag mig verkligen. Och tänk att äta hotellfrukost! Det har jag inte gjort på 15 år och det är uuuuunderbart med hotellfrukost. Och VM i shopping. Och vad jag skulle köpa grejer till mig själv också. Ta en tur på Laura Ashley, fast just deras lampor passar inte i våra vad heter det, ljuskontakter.
Och om det är för tungt en dag så ser vi på musikal på matiné.
Och jag skulle äta saker som är goda, och handla massa, som jag skulle lägga på sängen och ta kort på. Vad står pundet i? 12.72 senast jag kollade.
Det är inte jul om man inte har varit i London.
Och om jag nu orkar åka till London så kan jag ju lika gärna tänka mig en mysig skridskotur också.
Dia de los muertos
Jag antar att Dia de los muertos är Alla helgons dag. Såg i alla fall den här blomsterkransen till salu på Etsy, även om det är sminkningen som talar till mig.
Idag har jag gråtit tre gånger redan. Fyra nu. Jag har sovit sex timmar. Jag börjar bli mer än desperat. Igår la jag mig kl halv elva och somnade halv tre. Jag orkar liksom inte vara uppe ensam och vänta på att klockan ska bli 05, om det fortfarande är så att jag våldför mig på min inte klocka genom att lägga mig tidigare. Så har det nämligen varit i åratal. Somnar jag i vanlig tid så vaknar jag igen. Håller jag mig vaken till fem kan jag få mina tio timmar. Men hur ska jag stå ut med att först längta till att klockan ska bli tio, men då ha sju ensamma timmar att döda i sängen. Jag hatar att ligga vaken på natten när alla sover. Det är så demoraliserande.
Ett annat problem är medicinerna. Igår tog jag dubbelt av 3/5, den fjärde har jag så få kvar av att jag inte har råd att ta så många som jag behöver, och den sista är slut. Jag ska nog köpa den nu, den är receptfri i England.
Men för er som känner till nåt om sömnmediciner, kan jag meddela att jag tar 2 st Mianserin (som man går upp i vikt av), 2 st melatonin på 3 mg/st, 2 propavan, 1-1,5 stilnoct, just nu ingen melatonin depotablett utan bara insomning. Och detta hästepaket ger mig sex timmar. Vad sex timmar innebär är att vakna med huvudvärk, ta migränmedicin i form av treo comp. Måste titta i boken vad jag tagit de andra dagarna och välja medicin därefter, inte efter vad jag helst skulle ta. Får inte ta för mycket av nåt.
IT'S NOT WORKING! Jag kan inte ha det så här. Jag blir så förtvivlat ledsen när jag inte sover nog, för sömn är det enda som kan göra den här sjukdomen uthärdlig. Sover jag inte så imploderar jag. For real. Sover jag inte nog blir mitt liv till tortyr, och det är redan jobbigt, ska ni veta. Så jag blir oerhört rädd och ledsen. När jag hade haft mitt rekord på fem nätter sammanhängande sömn trodde jag att jag hade vänt det här. Men icke. Jag vill skriva svärord på utrikiska. Gillipollas! Merde! AnschluBtätige Feuerwehr! (Det var inga tyska svärord men jag vet inte hur man stavar schweiziska svärord) Buggah!!! Buggah, buggah, buggah!!!
Nu har jag dessutom bara 7 stilnoct kvar, och de borde ha räckt en månad till. Men den senaste tvåmånadersperioden har det gått åt mer än ett piller på en natt. Antingen två direkt, för jag känner att jag inte ens somnar annars, och ibland somnar jag på en, men vaknar som ett gråtande psykfall efter sex timmar och måste ta en av allting igen, med förhoppningen att få sex timmar till. Sex plus sex blir ju tolv, men i min bok är det stor skillnad. Tolv timmar är eufori, lite extra ork, kanske att laga middag eller byta lakan långsamt under hela kvällen. Kanske en promenad med kometen och få lite sol och luft och ljus och outside world som jag för övrigt inte har nåt med att göra.
Men 6+6, det är att ge ett barn en morot som ska räcka hela dagen. Inte blir hen mätt, inte får hen nån trevlig upplevelse av middag med familjen som är en uppbyggande och rolig stund. Han känner sig straffad för att han bara får en morot när de andra barnen får frukostmacka, lasagne och fruktstund. Det är inte det att han är avundsjuk på något väldigt lyxigt som de andra har, utan helt normal mat när man är hungrig.
Min hunger är efter sömn. Och jag får bara en morot. Och det är inte första gången, så jag vet hur fullkomligt outhärdligt det blir. Blir å blir, ÄR. Jag svälter här, sömnmässigt, och försöker desperat hitta saker som hjälper mig. Jag fick ju så fin dygnsrytm av d-vitaminet. Nu måste jag minska dosen, vet inte om det är det. Men jag har ingen lust att ligga ensam vaken hela nätterna och somna framåt sex-tiden. Den sömnen är inte heller bra för psyket. Allt man vill är att somna vid två, två känns helt okej för att vara en sömnstörning, men 06.00? Då har ju fåglarna kvittrat ett bra tag, folk har gått till jobbet, hämtat tidningen osv, världen vaknar. Det är psykiskt krävande att inte vara en del av världen på det viset. När man verkligen vill.
Ja, det värsta med det här är att jag inte vet vad jag ska göra. Vilka piller ska jag ta för att få sov 10 timmar i sträck. Eller 6+6 om jag absolut måste. Nu har jag tagit slut på min viktigaste medicin på två månader istället för tre. Och den räcker bara veckan ut. Vet inte om Sköndal kan skriva ut. Vet inte om psykologen vet så mycket om sömn att han kan tipsa om mediciner. Kan jag då få dem från Sköndal? Med bara sju tabletter kvar är det inte hur mycket tid som helst heller.
Dia de los Muertos. Ja, den här kvinnan kunde vara postergirl för insomni. Om man gråter kan man inte sova, och fattar ni hur mycket energi det går åt för att trycka undan gråt som skriker att den vill fram? Om jag gråter kan jag inte hålla mig lugn och somna, så jag måste.
Allt hänger samman. Jag får migrän av att sova för lite, får ont i kroppen av att sova för lite, och de spänningarna ökar migränet, som jag inte får behandla hur jag vill, utan jag ska försöka med en triptan i veckan bara. Treo hjälper sådär, treo comp hjälper i regel väldigt bra, men kodein motverkar botoxens effekt.
Jo, och så blir jag en liten fjuttig människa. Kan inte tänka, inklusive kan inte tänka på andra. Huvudet är fullt av gråt för att jag inte sover, och vilken sekund som helst så smiter gråten ut, trots att jag lägger energi på att vakta den. Det tar ju ännu mer energi att gråta, så jag måste vakta gråten och trycka ner den. Och ni vet hurdan huvudvärk man får av att gråta? Just det.
Söv mig. Känner en anestesiläkare. Tänk om de kunde sova mig i tolv timmar. Kanske inte helt nyttigt, men så underbart! Djup sömn. Det vill jag ha i julklapp. Får inte gråta igen, har just slutat.
Men denna Donna i en Dia de los Muertos-utstyrsel får representera idag.
Två i rad
Mikael har tittat på Bron, gissar jag, eftersom jag hört både svenska och danska, två kvällar i rad. Dock låter det som om han somnar ifrån samma avsnitt, för både igår och idag har jag hört en dansk ropa Du er jo syg!! Det är nåt som roar mig med det.
Och så är det nån som har en gammal telefonsignal. Tänker Vems mobil låter så nuförtiden?!
Jag har inte sett säsong ett eller två av Bron, så därför började jag inte titta på säsong 3 när den började härförleden. Men jag är lite sugen på att kolla på den på netflix. Vi får se. Jag har tidningar att läsa/bläddra i, böcker att läsa, grejer att sälja på Tradera, och dessutom har jag inte duschat på hela veckan och lite före det, och så flagar nagellacket. Fördelen är att det är så nära fingrarnas färg att det knappt syns. Nagellack är annars knappast nåt annat än ett i-landsproblem.
Ooo, nu kommer Homeland!!
Fem i rad
Jag har sovit 6-10 timmar i ett sträck fem nätter i rad. Det är rekord för den här dåliga perioden. Jippi! Och har ganska nyss vaknat upp från två timmars blundvila. Är fortfarande sämre än för ett halvår sen, men när man får saker under kontroll som har bråkat mycket, så är det glädjande. Vet inte om jag hämtat mig helt efter sjukgymnastiken, tror inte det, för jag har stora problem med att stå upp mer än tio minuter per dygn, och så illa var det inte nyss, men det kan också vara allmän försämring. Vi får se. Jag har i alla fall en lugn dag idag, ligger och drömmer om inredning, har tidningar och böcker som väntar på ork att läsa, och Mikael verkar klara av pressen med alla flyktingarna bra. Eller rättare sagt, det är ju inte flyktingarna han är ansvarig för, utan de frivilliga som hjälper till på flyktingboendet. Men det har tagit mycket tid. Och igår när han kom hem och skulle lägga sig, kom det besked om att det skulle komma nya, och att de fått massa mer volontärer som måste utbildas. Fast vi åt ostkaka med sylt och grädde framför Dobidoo, och jag blev lycklig varje gång han skrattade. Och han snarkade skönt vid halv nio i alla fall. Jag var så glad för det ljudet! Men hans telefon lät som ett flipperspel med alla notifications som kom. Jag känner mig lite som att jag vill försvara honom så han inte går sönder, men så skör är han inte. En rätt robust karl som inte brukar stressa upp sig för saker. Och att jag oroar mig hjälper inget alls. Däremot får jag passa på att bara ligga massa, massa i sängen nu när han är borta mycket. Det känns ibland både illojalt och asocialt att inte ta tillfällena till umgänge, men nu kan jag alltså ligga här utan att prata, med gott samvete.
Jag har visst underbyxorna utåin idag igen, men det är inte ett stort problem. Ska man inte göra nåt vettigt spelar det ingen roll att man är lite dement. Så det blir ingen hantering av knivar idag.
Tjoho och toodeloo!
Name dropping
Vissa är väldigt noga med att smita in saker i samtal som att de har träffat si eller sån känd person. Inte för att visa att man är fixerad vid kändisar, utan för att vi typ är vänner. Jamenvisst är ni.
Så på Skavlan idag satt en blivande OS-guldmedaljör, Helena Bergström, Skavlan själv, Jonathan Franzon och Bryan Adams. Franzon visade att han visste att han och Bryan Adams var lika gamla. Råttan på repet, fjäska för den mest kända.
Det där gänget starka människor som gärna ville visa upp sig i sin glans påminde mig alltså om det här med name dropping: "Jag träffade Bryan Adams i fredags och när vi hade pratat lite kom vi på att vi är lika gamla." Ingen bryr sig om var du har köpt din tröja.
Det som annars är den värsta namedroppingen nånsin är alla dessa inredningskonton som instagram svämmar över av. Privatpersoner som blandar små Skultunaljusstilleben med en iittalaljuslykta, antingen kiwi eller kastehelmi. Och den där stora dagg-vasen från Svenskt tenn, som en del inte fyller med rätt sorts blommor så det ser knasigt ut, men who cares hur det ser ut, det är ju en svenskt tenn-vas! Och så två höga guldljusstakar, och kuddar i soffan från missoni och Josef Frank, ett fårskinn eller pläd draperad nonchalant, tallrikar från Rörstrand, Iittala vinglas. Idag såg jag två tomma glas som det stod svenskt tenn på, det var hela bilden. Inte Jag har hällt upp nåt fint och går och flyttar på mina blommor så de finns överallt i lägenheten där jag tar kort, och nu är de här, bredvid vårt fredagsmys och sådär har vi tänt ljus också ja, sååååå mysigt. Men att bara ha två tomma glas är bara namedropping. Det säger inget mer än att man har förstånd att begripa att svenskt tenn är populära, så därför köper jag allt på deras bestsellerlista, för då blir mitt hus vackert. Säger jag bittert för att jag bara har iittalagrejer hemma...
Min screenshot från Svenskt tenn förut idag hyllar däremot det unika, det personliga i designen. Att skönhet är vars och ens uttryck.
Hittade däremot en annan bild där jag inte känner igen de flesta sakerna. Och allt är inte svart, vitt, grått! Heja mindre likriktning i inredningen! Heja ingen name dropping.
Helt ohämmad reklam
Jag vet inte om jag blir mest läskad av kakfatet eller räkmackorna. Svenskt tenn. Mmmmm.
Avskyr idag
Kände innan jag vaknade att jag hade migrän, så jag "väckte mig själv". Det blev sex timmars sömn. Så gick jag upp och tog Treo Comp. Ligger i sängen och väntar på att det ska gå över. Är väldigt utmattad och har ingen geist kvar. Så ersätts migränet av nån sorts bomullsvadd. Jag distraherar mig med telefonen. Så börjar det göra ont i magen. Riktigt, riktigt ont. Dubbelvikt. Kallsvettas. Lite panik. Kommer ihåg att kodein kan orsaka gallgångskramper. Och att yoghurten är slut och att jag tagit smärtmedicin på fastande mage. Vet inte vilket av detta som gör ont just nu. Jag reser mig ur sängen och tänker att jag måste äta nåt. Går som Quasimodo, kroppen nästan vågrätt med marken. Får lägga mig igen, det gör så ont. Sitter ihopkurad på sängkanten och vågar inte röra mig en millimeter. Minutrarna släpar sig fram. Måste ligga ner, är för trött. Vågar jag? Måste.
Ingen behöver fråga sig vad det här gör med mitt psyke. Jag har inget kvar.
Flyktingar
Jag vet inte vad jag får säga, men det stod på Haninge kommuns hemsida om rejält influx av flyktingar till Sverige den senaste veckan, och migrationsverket har bett haninge kommun om hjälp att få utnyttja deras... Jag har glömt vad det hette, evakueringsbostäder kanske? Det finns folk på kommunen som arbetar med sånt här, men det behövs hundratals frivilliga och Mikael är en av dem. Han blev ju ansvarig för FRG-gruppen, dvs Frivilliga Resurs-Gruppen, som typ skulle hjälpa till att koka kaffe när det var kriser. För kriser hanterar kommunen, men det brukar behövas frivilliga, och dem är Mikael ansvarig för. Ja, jo, vi har ju inte så mycket kriser i Haninge, tills Migrationsverket ringer och behöver sovplatser för i grova drag 150 pers. Där har Mikael varit hela dagen. Och hela kvällen, och en stor del av natten. Jag ringde honom vid sju, men han skulle ringa tillbaka, vilket han inte gjorde. Då förstod jag hur stressigt det var. Vid tio ringde jag igen, mest för att få veta hur det gick och när han trodde han skulle komma hem. Elva, trodde han, och jag trodde närmare 01. Faktum att 00.20 så sitter jag i soffan och håller bön. Jag säger ungefär Käre himmelske Fader. Jag är tacksam för att Mikael är en god man som är generös med sin tid för att hjälpa människor i nöd. Men han har varit borta längre en en arbetsdag och klockan är efter midnatt, så jag skulle vilja be om att det blir ett sånt läge på boendet att Mikael kan gå hem. Eller om det inte är rätt sak att be om, så att han får känna att han kan åka hem i alla fall. PRECIS JUST då ringer Mikael och har precis satt sig i bilen och ska åka hem. Gud kunde inte ha hört min bön fortare ens om han själv hade en mobiltelefon :) Dels kände jag mig så ihågkommen, så omhändertagen. För jag är lite orolig för Mikael, här kommer folk från olika länder, med olika religiösa uppfattningar, som har levt i krig, haft en ansträngande resa hit, kanske mist nån familjemedlem på vägen. Och så ser jag bara för mig hur nån knockar Mikael. Men de har vakter, fast det är ändå en frus rättighet att oroa sig för sin make. Sen har jag ju den lilla rädslan, att han ska vara så upptagen att han glömmer att äta och inte märker att han får lågt socker och så ligger han plötsligt på golvet och krampar och ingen vet vad de ska göra. Det är jag ju lite orolig för, jämt, när han är med såna han inte känner så väl att de vet att de ska rota i hans byxficka och ge honom druvsockret som ligger där. Min oro kan man säga är obefogad, för det har aldrig hänt nåt. Men som fru tänker jag ändå på det ena och det andra.
Och idag t ex hade jag verkligen behövt att Mikael lagade mat. Nu tog det mig en kopp amerikansk chokladdrycksmix med mycket socker att en timme senare orka stå på benen medan köttbullarna mikrade och vattnet till pulvermoset kokade. Hade migrän, som jag inte kunde ta triptan mot, utan bara treo. Gick sådär, kände mig extra kraftlös och sjuk. Så det var väl inte helt rätt dag vad mig anbelangar för hundratals flyktingar att komma hit. Jag är glad för Mikaels medmänsklighet och bara lite ledsen att jag inte fick del av hans medmänsklighet för egen del. Men jag vill inte hog such a treasure. Givmildhet är också medmänsklighet. Men nu gör jag moset fortare för jag har det i huvudet. Det kanske bli samma imorgon.
Han ska upp igen om några timmar. Hårt slit. Han har mailat sen han kom hem. Inte lagt sig än. Stackars.
Transparens
Jag vet ju med mig att jag är väldigt öppen. Skulle kunna säga vad som helst om mig själv till vem som helst. Eller åtminstone till dem jag står nära.
Den här transparensen har jag förr om åren inte reflekterat över, men sen har jag insett att alla inte är likadana. Och när jag är transparent med mina näras liv, så är det inte min sak att vara det. Folk måste få vara hemliga med sina liv, även om de råkar vara släkt med mig, den stora Glappkäften.
Det här att jag råkar berätta hemligheter har lett till problem. Att jag har kognitiva problem pga ME:n gör saken värre, eftersom jag nu har svårare att komma ihåg ifall något är hemligt eller om jag borde låta den personen det handlar om själv avgöra vad och hur mycket hen ska dela. Det är ju inte så att jag går och berättar för folk när nån är gravid, som jag fått veta i förtroende, men ibland kanske det är liknande saker.
Jag har till och med berättat saker om mig själv som jag egentligen inte hade velat säga till vederbörande. Sagt saker av misstag som jag önskar att jag kunde radera.
Så här har synen på min öppenhet varit och utvecklats. Att ha en blogg när man är överdrivet öppen är ju en knivig sak. Jag minns när jag alldeles nyss hade börjat blogga, och en typ bekantas bekant läste eller kommenterade nåt. Jag tyckte det kändes oerhört obehagligt, eftersom jag trodde att bara folk jag kände skulle vara intresserade av vad jag skrev. Efter den incidenten, som jag inte hanterade så bra, har jag vuxit. Numera är jag medveten, i alla fall i bakhuvudet, att bekantas bekantas bekanta kanske läser här nån gång. Och främmande människor från Australien som letar efter svensk inredning eller vad som helst.
Men då och då, när jag märker att jag blir läst av fler än mitt "middagsbordssällskap", så känns det lite märkligt. Jag skriver för mig själv, som ventil, men vill också nåt, inspirera, hjälpa, informera, påverka kanske. Och då måste man bli läst. Författare brukar tänka sig en läsare, kanske gör jag det också, och när jag blir påmind via Google Analytic om att det snarare är hundra, då blir jag nervös. Nervös för att jag inte minns vad jag har sagt, tänk om nåt var olämpligt, tänk om jag har avslöjat nån annan osv. Jag behöver lära mig att hantera min egen öppenhet. Och ibland inse att de där träffarna från Ryssland antagligen är en spamrobot. Och råkar det vara en människa som läser svenska på universitetet, eller nån med me som läser via Google translate (mina kondoleanser i så fall!), så bjuder jag på det. Jag skriver dagbok på Internet. Det är sådan jag är. Antingen förändrar jag mig, eller så accepterar jag mig.
Och idag pekar pendeln på acceptera. Har jag till och med fått min öppenhet som gåva? Kan jag uträtta något bra med den?
Tankarna fortsätter, fast får nu ett avbrott på Instagram. Klarar inte så här avancerade (häpp!) tankar nån längre stund. Kanske till och med måste blundvila. Gick upp och tog morgonpiller och rasade i säng som om jag varit iväg och gjort nåt väldigt jobbigt. Hej så länge!
Att vara fru
Mikael har ju inte valt mig för min förmåga att bära saker, städa eller laga mat. Han har faktiskt inte ens tagit mig för att jag var smal, även om jag var det då. Men ändå känner jag mig emellanåt som en dålig fru för min brist på ovanstående. Idag var jag i hemlighet (tills jag skrev det "på Internet" vill säga) glad att han inte kom hem så tidigt utan att jag kunde ligga kvar i sängen utan dåligt samvete. Inte förrän tio över sex släpade jag mig upp, och då tvättade jag håret. I handfatet, förlåt mig alla hygiengudar och rörmokare, men det stod en tvättställning i duschen och jag orkade inte flytta bort den och ta hand om tvätten. Jag skulle ändå inte duschat utan bara suttit och tvättat håret framåtböjd. Och nu tappar jag normala mängder hår, inte som förut då jag skulle ha kloggat igen ända till grannarna på ett par hårtvättar. Hur som helst, jag hade redan skjutit upp att tvätta håret i flera dar, så idag hade jag inte längre något val om jag ville ha hedern i behåll.
Men bara för det så orkade jag inget mer, inte ringa mamma som hade ringt när jag inte hade gått upp, inte ens ta mina morgonpiller. Hela bänken såg ut som ett sjukhus med burkar och piller och vätskor. Ja, och när Mikael kom hem vid sju eller så, utan pizza :), så kände jag att jag verkligen borde ha lagat middag åt honom, åt oss. Men jag fick sätta mig flera gånger och vila, efter varje plagg jag fick på mig faktiskt. Sjukgymnastik, grrrr! Idag har jag riktigt ont i benen, men så har jag också stått upp och tvättat håret. Det bränner i benen, som växtvärk ungefär. För att jag stod upp i tio minuter. Och sen hackade jag en halv lök, glänste den i smör, och redde med lite mjöl och gräddvatten. Jag har mina mattokerier. Jag kan visst inte äta fläsk utan löksås. Det är så gott!!! Idag var min matlust sådär. Löksåsen räddade det.
Ja, men jag önskar verkligen att jag kunde laga mat oftare. En gång är drömmen att klara per vecka. Not this week. Om jag inte tar kometen och köper kycklingsallad till mig och kebabtallrik till Mikael. Vi får se om jag gör det imorgon. Om vi inte skulle få rester. Men jag vet inte om Mikael kan hämta dem. Frivilliga Resurs-Gruppen, som han leder, ska ordna fram frivilliga att bemanna flyktingboendet. De har 80 pers. Sundbyberg hade 300. Så jag är ju lite orolig för att han inte ska hinna träna (det drabbar diabetes på sikt), jobba, söka flera jobb. Och så ta hand om mig rent fysiskt. Att jag vill bo i ett städat, organiserat, vackert hus. Att jag inte vill äta köttbullar och tomater till middag. Jag vill massor. Så Mikael måste genomföra alla mina idéer. Inte heller idealiskt. Men det vore kul att komma hem med mat åt honom i morgon!! Om flyktingarna kommer imorgon blir det kanske en stressig dag, även om kommunen tar tyngsta lasset så har han hand om friviligbemanningen. Inte nåt vid sidan-projekt precis... Fast inte får han betalt. Vansinne. Så när jag klagar och vill att han ska vara hemma mer, städa, röja, för att vi ska få det vackert, då tar jag honom från flyktingarna. Känns ju fint...
Men vi får se. Nu har jag ju nytvättat hår och kan klara vad som helst! Men vad käck jag är som mår idag på -2 när det normala är -1. 0 är när jag har sovit tolv timmar och både. Orkar klä på mig, hämta posten, slänga sopor och sen kanske laga middag. Den siffran ser vi inte ofta här hemma längre. Men om man är mer dålig än normalt, inte ska man åka ut med kometen då, och kolla på tyger medan de gör vår mat. Fy vad jag är sugen!!!!
Hemgjord sugar scrub och höga hästar
Fastnade på en blogg (som jag inte nämner eftersom jag ska kritisera en sak) där de tipsade om att göra hemgjord skrubcreme för händerna. Man tar 2/3 socker och 1/3 antingen kokosolja och saften av en citron eller diskmedel, plus eventuellt lavendelolja etc. Man rör tills de har blandat sig och sen kan man ge bort det i en glasburk med rosett på. Jag tyckte det var en bra idé och tänkte på om man kunde använda det i ansiktet. Jag blir väldigt torr på vintern och behöver skrubba mig. Ja, då skulle jag ju inte använda diskmedel utan kokosolja såklart. Men så hade nån i kommentarerna funderat på om oljan fastnar i rören, som baconfett osv. Hmm, det har man ju inte lust med. Så jag fortsatte läsa och såg att en del hade problem med att krämen delade sig. Det ser ju inte så snyggt ut, men som nån sa, blandar man olja och vatten, även om man vispar ihop det med elvisp, så delar det på sig till slut, oavsett hur dyr krämen är. Ja, om man inte har tillsatt några kemikalier. Men hela poängen är ju att det ska vara naturligt. Själv tror jag att man kan skippa citronsaften, som är vattnig, och bara ha kokosolja och essentiell olja, och då finns det inget som kan skära sig. Särskilt om man inte häver i massor med olja till mängden socker. Ja, jag hade typ tänkt klart, men jag läste nån mer kommentar. En kvinna som fått en sån här burk i present från en av "sina" familjer (hon är förskollärare och då får man tydligen presenter) och den hade räckt nästan ett år, men skurit sig efter ett tag, och då hade hon varken blivit "grossed out, offended, or judgemental about it". Skämtar nån med mig eller? Hon hade inte blivit OFFENDED av en sugar scrub?
Ja, nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och fundera på om jag ska göra egen sugar scrub med rengöringsmjölk. Det borde gå att tvätta av utan att fastna i rören, och sen får man bara smörja in sig efteråt. Som man alltid får. Det hade varit käckt att kunna göra allt i ett moment, men jag är ändå glad för idén. Är det förresten ok att skölja ner socker i rören? Ja, jag ska ju inte hälla ner några mängder, med tanke på den mängd ansiktsscrub jag har tvättat av mig hittills. Konstigt förresten att inte sockret smälter ihop med vätskan. Vätskan kanske måste vara varm för att sockret ska smälta. Skönhetskemi är inte mitt specialområde om man säger så. Fast jag har tvättat håret idag.
Knäppaste natten
Jag blev väldigt dålig efter en försiktig sjukgymnastikstund på stora sköndal i torsdags, och har haft migrän och muskelsmärtor, plus en handfull andra grejer som jag inte orkar tänka på eller räkna upp. Det är en sak att man får ont, det kan jag hantera på nåt vis. Men sömnen har varit extra dålig, och den var redan extra dålig till att börja med! Sen flera månader! Så igår var jag bara trött på migrän, som jag inte får behandla med triptaner så ofta som behövs, och Treo har räckt sådär bara. Och all den där smärtan i nacken och ryggen, som i lördags var som ett ryggskott och jag kunde inte klä på mig själv och skrek om jag råkade röra mig en centimeter åt fel håll. Var var jag? Jo, allt detta krävde ordentlig sömn. Som jag inte fick. Har varit helt slut klockan tio på kvällen och känt det som tortyr att inte kunna somna då. Så då tog jag dubbla doser av mina fem sorters sömnpiller. Efter fem timmar hade jag fortfarande inte somnat. Och dessutom hade migränet växt under tiden, så jag gick upp och tog en treo comp mitt i natten. Tänkte att om jag inte somnar av de där hästdoserna sömnpiller, så lär jag inte förstöra nåt med koffein. Jag var dessvärre inte jättenöjd med läget. Men efter 2 1/2 timme somnade jag faktiskt. Och återigen minns jag att varje gång jag tagit treo comp så vill jag ta den igen. Jag tror alltid att jag inte har särskilt ont, men först när jag tar den och inte får ont, så inser jag vilket skick min kropp egentligen är i, och det är sååååå svårt att gå från relativt välmående tillbaka till plågor. Jag sov också 10 h 40 min den natten, så att vara smärtfri hjälper helt klart sömnen.
Fast jag har sån sömnskuld att jag inte blir piggare av nästan 11 timmar. I vanliga fall känner jag mig bättre om jag får 11 timmar, för att inte tala om 12, men nu är jag så "efter" att den sömnen bara hamnar i massa hål som varit tomma länge.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med sköndal. Det är ingen lång resa dit, relativt sett, men det är ändå en "grej" att göra sig presentativ och sätta sig i bilen. Så jag har haft två möten varje gång. Med sjukgymnastiken gick det ju åt skogen, fast jag bara gjorde passiva övningar, dvs slappnade av medan sjukgymnasten böjde och lyfte armar och ben. Och sen en liten övning där jag började skaka i benen av att ha knäna uppåt i rät vinkel. Ja, som sagt så gick det åt skogen och rent allmänt blir jag ju inte bättre, så jag tror att jag måste börja skära ner på besöken och bara göra ett åt gången. Och jag har som det är nu tid varannan vecka, så det känns som om det är flera månader mellan ett besök hos en viss person. Men jag får väl inse att det inte är nån brådska. Fast om de kan hjälpa mig så är det ju görbråttom! Kan inte vänta en sekund på att få styrka att orka med, eller motivation till att göra saker mer energieffektivt. Men, men.
Förra gången hade Mikael inte hunnit gå ut med vanna, han håller på med flyktingar som haninge kommun kanske ska få, så hon följde med och så skulle han gå ut med henne efter att ha kört in mig till fysioterapeuten. Vad jag inte märkte var dock att hon smet ur bilen när jag gick in till receptionen och plötsligt hör jag ett bekant fnys bakom mig, och där står hon och ser nöjd ut, medan Mikael står och plockar fram rullstolen ur bakluckan. Hon är lättroad. Det är bra att bli glad för så lite.
Men ja, jag har glömt om jag ville säga nåt mer. Förresten skulle jag skriva till Sköndal om det här och jag har tänkt lite varje dag och skrivit stödord på ett papper bredvid sängen. En morgon (ja, för mig är morgon sen eftermiddag, men när jag precis vaknat då, om vi ska vara noga) så såg jag två sidor som jag inte hade något minne av att ha skrivit, jag kände inte ens igen det när jag läste igenom det. Ja, jag har inte bara fått ont i kroppen efter den där nedra sjukgymnastiken, jag har fått alla möjliga andra sorters symptom också. Som snuva och illamående. Och minnesluckor.
Jag är visst lite grisk idag. Trist att ha nån som är så sur hos sig hela tiden. Jag får försöka hitta på nåt roligt som jag klarar av. I förrgår roade jag mig med att ringa in saker i reklamen som jag tyckte vi skulle köpa, i en låtsasvärld alltså, vi behöver inte köpa nytt toapapper än, men det är faktiskt roligt att ringa in saker. När man aldrig går i affärer är det näst bäst. Men jag fick förklara för Mikael att jag bara hade ringat in saker för mitt eget höga nöjes skull, inte för att jag tyckte att han skulle köpa allt det. Han har aldrig haft en fru som ringar in toapapper för skojs skull, så han var lite osäker på vad jag egentligen menade. Och jag menade ingenting. Det är ju annars inte så kvinnor normalt fungerar. Jag hade t ex satt upp en lapp ur guldfynds senaste katalog med ett par små kulörhängen i silver. Precis såna har jag velat ha länge för att ha som vardagsörhängen, och priset var jättebra. Så där hade en uppklistrad lapp betytt att jag ville ha dem. Och han köpte dem åt mig på vår förlovningsdag i lördags! Jag tror det var i lördags, jag har glömt det. Det var så snällt av honom. Och jag hade mest satt upp lappen för att jag skulle komma ihåg att åka dit nån gång när jag orkade. Men han är vältränad, han, Mikael. Dukar oftast av sin egen tallrik också.
Jag kanske skulle måla naglarna. Fast det är lätt att säga när man ligger kvar i sängen fortfarande. Jag har inte duschat och tvättat håret på rekordlänge, och känner inte att det står i mina stjärnor idag heller. Fast jag kanske måste tvinga mig. Det är bara inte bra att tvinga sig när man inte är av med den senaste kraschen än. Himla skitkropp. Förlåt, jag är glad att jag har den, men ibland har jag samarbetssvårigheter.
Kreativitet?
Lika väl som pengar inte kan köpa smak, så är inte kreativitet detsamma som skönhet. Jag har sett några galna hattar idag, från John Galliano osv, och så finns det såna här. Som är "kreativa" på samma sätt som Läckbergs böcker. Not so much.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)