En enorm bytta blåbär från underbara grannarna, fattar ni vilken gåva! Varje år dessutom! Jag kan inte fatta det. Skulle hon behöva en njure duger dock varken Mikaels eller mina, fast skulden nog är en njure vid det här laget. Men det får bli ett senare problem.
Inte förrän jag hade tagit sista tuggan på andra portionen kom jag på att man kanske måste tvätta dem eller nåt? Om massa djur har kissat på dem? Jag tror man tål lite skog i magen. Bequerel är värre. Vet vad jag ska äta till frukost imorgon. Fy vad goda de var.
Man får verkligen borsta tänderna noga efteråt. Men för en gångs skull känns det som ett sant nöje. Som att dammsuga i hallen på vintern och det bara dånar om allt grus man suger upp. (Inte för att jag nånsin dammsuger, men jag har inte glömt grusljudet.) Så, fast med små blåa duttar. Kärnor kanske. Tänk att nån är så snäll mot oss.
Den sommaren jag träffade Mikael första gången minns jag som en blåbärssommar. En bekant kom med påsar med blåbär flera gånger, och jag gjorde mormors smulpaj. Fick blåbär på kjolen en gång (det var kjol-och-bara-ben-väder på somrarna på den tiden...) och var lite rädd att fläcken inte skulle gå bort. Då säger Mikael att jag ska spola vatten på fläcken från insidan av kjolen. Typ så att vattnet tränger tillbaka fläcken utåt, därifrån den kom. Ser de små tygmolekylerna framför mig. Jag var förresten smal då. Och fläcken gick bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar