Jag älskar inte Camilla Läckberg. Inget direkt personligt, jag är bara lite irriterad, eller kanske bitter, på att hon tjänar så mycket pengar på böcker som inte är särskilt bra. Och ja, jag har läst en, på vår bröllopsresa dessutom (tala om att rama in läsningen med rosa ram, men inte ens det hjälpte). Nu stod det nåt om hennes gravidlycka på Aftonbladet. Jag scrollade snabbt ner, men inte nog snabbt.
Jag ifrågasätter det här att alla par ska ha egna barn. Hennes pojkvän nu är väl ung (det har påtalats i media tidigare) och kanske inte har några barn, så om han vill ha så är det ju väldigt förståeligt. Men vad blir detta, hennes fjärde barn med tredje mannen? Nåt sånt? Jag är all for många barn, men jag är gammaldags och föredrar om så många som möjligt har samma föräldrar. När folk har kommit till sitt tredje äktenskap och snart behöver två fingrar för att räkna barn, bonusbarn, expartnerns nya barn (som är syskon till ens egna), sladdbarn, deras barn, våra barn, allas barn, då undrar jag hur det känns för just barnen. Att veta att mamma gillar inte min pappa längre så nu ska hon skaffa ett riktigt barn med sin nya pojkvän. Eller? Jag vet att jag har omoderna, icke-PK åsikter om familjer i och med att jag står för kärnfamiljen, men det hindrar mig inte för att propagera för den. Att jag själv har fyra bonusbarn hindrar mig heller inte från att tycka att kärnfamiljen är idealet. Inte det enda tänkbara, inte det enda rätta, bara det vettigaste alternativet så gott det går. Jag tror inte Mikaels barn är ledsna för att jag är gift med deras pappa, de ser ju att han är lycklig och harmonisk. Och de kanske själva märkte slitningarna mellan föräldrarna och föredrar att ingen längre bråkar. Men det är klart att alla vill att ens föräldrar ska vara lyckliga tillsammans. Varför blir barn annars så rädda när de hör föräldrarna gräla, "ska ni skiljas nu?".
Jag känner mig inte hotad av tanken på kärnfamiljen, är inte rädd för att inte få plats hos den nya familjen, har aldrig upplevt nåt annat än stor kärlek och omtanke från alla Mikaels barn. Men de är inte mina barn, och kan aldrig bli, fast jag inte kunde älska dem mer än jag gör. Men jag kan glömma av dem när jag är sjuk, läser nåt spännande eller sitter på restaurang med Mikael. Han kan aldrig glömma dem, de finns i hans själva DNA. Jag tror faktiskt att vårt samhälle blir svagare om de mänskliga relationerna försvagas. Och jag kan inte känna samma känsla för hans barn som deras föräldrar gör, som varit med om att tappa första tanden, operera första blindtarmen, lära första cykla, lära nån att läsa, eller räkna, eller programmera. De har älskat dem sen de bara var fyra nydelade celler. Och föräldrar som har såna känslor för sina barn gör mer för dem, är villig att riskera mer för deras välfärd, är inte rädda för ett tillfälligt utbrott med Du är en sån dum mamma! (Say that again and I'll really show you what a bad mom is...).
Jag tror inte att förskolepersonal eller styvföräldrar älskar "mina barn" som jag gör. Ett förskolebarn kan glömmas på bussen. En mamma glömmer inte sitt barn på bussen. Hon kan inte glömma sitt eget liv. Det är bara därför jag förespråkar kärnfamiljen. Jag tror på värdet av långvariga förhållanden, längre till och med än "tills döden skiljer er åt". Jag tror på att investera allt man har, allt man är, på att göra varandra gott och bry sig om varandras lycka. Hela livet. Inte att ha fem år med en karl, och ett barn, sen en ny man och ett nytt barn, fem år senare ännu ett barn med den senaste mannen/kärleken/pojkvännen. Kan man inte bestämma sig för att man vill hålla ihop hela livet, för att det är ett för långsiktigt åtagande, tycker jag inte man ska se på barn som ett mindre åtagande än det. Fråga min mamma, 70, hur gammal man är när man kan släppa sina barn, inte oroa sig för dem när de har det jobbigt, inte hjälpa dem när de har det svårt. Det pågår till ens sista dagar.
Barn behöver båda sina föräldrar. Nu och hela deras liv. Inte bara tills mamma hittar en ny pojkvän och får en ny, riktig familj.
P.S. Självklart säger jag inget av detta med Camilla Läckberg som tänkt läsare. (Inte heller menar jag att män inte kan göra likadant.) Det var bara rubriken med hennes namn som fick mig att börja tänka på vissa saker. Nog för att jag brukar ha minimalt underbyggda åsikter, men så tokig är jag inte att jag tror att jag kan säga något specifikt om hennes liv. Fast jag tror det är sant att hennes pojkvän är mycket yngre. Men det har jag inget att säga om. Jag är själv Mikaels lilla barnarov med gråa hår och rynkor... Moahaha!
P.S. Finns det nåt namn för en som är gift med morfar men inte själv är mormor? Plastmormor, är det det bästa nån har kommit på? Det tänker jag aldrig kalla mig för. Om ni inte kan komma på nåt så får det fortsätta med "morfar och Anja".
13 kommentarer:
Bonusmormor? Det är en bonus att få vara mormor när man inte är mormor per se och förhoppningsvis är det bonus för barnet att ha en extra mormor som bonus :-D
Det har väl aldrig funnits så många olika slags familjer som här och nu. För att visa hur toleranta vi är, så får vi inte tala väl om kärnfamiljen för då känner sig kanske alla andra påhoppade och mindre värda. Och det ÄR viktigt att inte döma alla som gör så gott de kan, men det är inte fel eller fult att ha ett ideal.
Det är alltid barnen som har min sympati, barnen som ska sättas i första rummet, barnens intressen som ska värnas - inte föräldrarnas. Föräldrarna får ta det som blir över när barnen fått sitt, med råge. Om det inte är självklart, ska man inte skaffa barn. Och i det här med att barnen ska få sitt, ingår fostran! Alla dessa nutidens abdikerade föräldrar! Man ska ge barnen vad de behöver, vilket alls inte är detsamma som vad de vill alla gånger. Där håller jag faktiskt inte med den annars så kloka Astrid Lindgren - att om vi bara ger barnen kärlek så kommer vettet av sig själv. Det kan ha varit så på hennes tid? Jag har i verkligheten sett exempel på kärleksfulla mödrar som gett sina barn allt de pekat på. Barnen har växt upp till fullblodsegoister, världsalltets navlar.
Vi må vara gamla moraltanter, men jag skriver under på allt du säger, min Anja. Du är sjudubbelt klok.
kärnmodren
Det där med att älska varandra längre än tills döden skiljer oss åt tyckte jag om!
Och visst är en trygg kärnfamilj en bra utgångspunkt! Men mammor och pappor glömmer uppenbarligen sina barn på lekplatser och åker 15 mil utan att sakna dem (såg jag i tidningen härom veckan) eller lämnar dem i bilen soliga dagar, blir galna och misshandlar barnen eller blir sjuka i ME och kan inte ta det ansvar de skulle vilja. Så jag tror att det finns en stor poäng med att låta fler människor än bara de biologiska föräldrarna vara viktiga, just för att vi alla är så ofullkomliga.
Far-och morföräldrar, mostrar och farbröder, kusiner och sysslingar. Men också att låta barnen ha andra viktiga relationer, som till exempel en lärare. Det är inte att abdikera att tro att man inte kan vara allt för någon annan -ens sitt barn. (De människor som tror att de ska vara det skrämmer mig en hel del, men däremot att vara utgångspunkten för sina barn, det gillar jag!) Och olika typer av relationer är viktigt att utveckla och att lära sig möta andra människor och att förstå att olika typer av relationer har olika syften. En förskollärare SKA inte älska ens barn som en förälder, men kan ändå se till barnets bästa och främja deras utveckling. (För stora barngrupper och för små barn på dagis är en annan femma!)
Haken är väl just att folk i allmänhet (och kändisar i synnerhet) är så trasiga eller till exempel utnyttjar föräldraskapet för att uppfylla sina egna behov. Håller med modren: Det finns väl ingen klok människa som på allvar tror att man är en god förälder om man ger sin unge allt den pekar på, det är ju inte att visa kärlek utan snarare en form av försummelse eller ibland till och med misshandel!
Det där med plastmormor klingar ju inte så kul, bonus- är lite bättre. Anja klingar utmärkt!
Vi är nog alla ganska överens. Bevare mig för att tro att en enda människa kan eller ska vara allt för nån annan.
Däremot läste jag nyss på FB ett annat citat av kära Astrid L. Nu sa hon att barn ska fostras och att det bara är fega föräldrar som säger till sina barn att de kan göra som de vill. Tror det är en skenbar motsättning; hon sa det säkert i helt olika sammanhang.
Det där med kompisföräldraskap är jag mycket skeptisk till, d v s att man ska vara sina barns bästa kompisar. Föräldrar är vuxna till skillnad från barn. Med sina erfarenheter och förhoppningsvis sin mognad ska de hjälpa barnen och leda barnen till att bli lyckliga, fullödiga människor. Kompisar med barnen blir man möjligen när barnen blir vuxna.
Jag minns en mamma som stolt berättade att hennes son hade sagt att hon, mamman, var hans bästa vän. Den sonen gjorde precis som han ville, inga gränser och inga hämningar, han manipulerade mamman och virade henne runt sitt lillfinger. Han gjorde uppror mot allt och alla i samhället och slutade skolan långt i förtid "för han var för smart" för skolan... Han fick sen inga jobb p g a sitt extrema utseende, hår, klädsel och åsikter.
Gränser är ofta bra.
Och Camilla L:s berömmelse fattar man bara inte. Undermåliga böcker, men om folk vill betala för dem och läsa dem så får folk naturligtvis göra det. Det är väl inte sämre än att se svenska underhållningsprogram på TV.
Alla har sin smak.
modren som försöker vara lite tolerant
Såg också det citatet, antagligen kan man hitta precis vilka citat som helst, så mycket som hon har sagt genom åren, haha ...
Nä, bevare mig för att bara barnens bästa vän, vem ska då kunna vara bad guy när de behöver nåt att skylla på? Hellre kunna lita på att det finns nån som vågar vara vuxen och obekväm.
CL bar ett av skälen till att jag startade stödgruppen för litterärt förolämpade. Och Dan Brown.
Tolerans kan gärna gälla människor, inte litteratur! (Haha, jag håller just på och läser om Förnuft och känsla för hundrafemtitredje gången och plötsligt känner jag mig som Marianne Dashwood! Det var ju inte meningen!)
Jag är inte aktivt troende och bara fläckvis konservativ, men jag håller ändå helt och fullt med dig i att det verkar rätt märkligt att skaffa fyra barn med tre olika pappor (eller tvärtom om för den delen, dvs. flera barn med olika mammor). Det kanske är kul för föräldrarna, men är det så alldeles lysande för barnen?
De som försvarar olika typer av komplicerade familjekonstellationer (och, ja, jag har för all del förståelse för att det finns omständigheter som gör att familjer måste se ut på olika sätt) brukar ofta hänvisa till att det är så det är nuförtiden "Alla" har det så, sägs det.
Men det är ju inte sant. Tittar man på statistiken lever faktiskt en majoritet av alla barn under 18 år med båda sina föräldrar. Från att ligga kring 90 % när barnen är helt små sjunker visserligen siffran ju äldre barnen är, men fortfarande: det är ändå flest barn som lever med båda föräldrarna.
En annan siffra som förespråkarna för utbytbara relationer gärna slänger kring sig är att hälften av alla äktenskap spricker. Jo, men alla de äktenskapen innehåller ju inte barn, alternativt bara vuxna barn. Dessutom finns det rätt många som lever tillsammans hela livet utan att vara gifta, men de syns ju inte statistiken över de relationer som faktiskt håller.
Så kort sagt tycker jag att de som gärna lyfter fram alla moderna och växlande samlevnadsformer som norm blundar för att verkligheten faktiskt inte ser ut så. I min närmaste släkt eller omedelbara närhet finns i princip inga skilsmässor så jag har rätt svårt att identifiera mig med deras bild av verkligheten.
Marie
Lillasyster som praktiserat på BUP kan nog intyga att det är svårt att få till "lyckliga skilsmässor". Jag kan säga att kärnfamiljen naturligtvis är en grundform som verkar vara både naturlig och praktisk. Alla som har haft turen att vara två om vaknätter, febriga barn, tonåriga rebeller och annat kan nog hålla med om det. Att tro att kärnfamiljen automatiskt är bättre är dock att sitta på höga hästar. Jag hävdar fortfarande att vanligt familjevett inte längre finns och att både föräldrar i tvåsamhet och ensamhet idag behöver stöd i familjerelationer, hur man agerar som vuxen i en förälder-barn-relation. Förut var det knappast bara mammor och pappor som uppfostrade barnen. Det var pigor och barnflickor och farfar och moster. Mammorna och papporna hade fullt upp med kossor och fisknät och jordbruk. Jag har en god vän här som både är uppfostrad i och har varit gift i polygamistiska familjer. För henne är det helt naturligt att vara flera mammor på samma barn och mängder av halvsyskon. Vi kan tycka hur mycket vi vill. Ord hjälper ingen rent praktiskt. Antingen håller man med och nickar "åh, vad smart hon är som tycker precis som jag" eller så tycker vi "åh, dumhuve, du fattar ju ingenting". Det vi KAN göra som vettiga vuxna är att se var vi behöver göra en insats, vare sig det gäller kärnfamiljsflickor som skär sig i armarna eller singelmammespojkar som snor mobiltelefoner.
Förutom detta ville jag bara säga att Camilla Läckberg säkert skrattar hela vägen till banken och att det uppenbarligen finns folk som uppskattar hennes litterära alster. :D
Nej, självklart behövs lärare, mostrar och andra alla möjliga vuxna. Ingen kan vara allt för någon.
Stödgrupp för litterärt förolämpade är så roligt! Och jag har läst alla utom dan Browns senaste. Han skrattar också hela.vägen till banken. Men lika väl som rik inte innebär bra författare, så är ju inte alla fattiga konstnärer genier.
Här är alla välkomna, även inte aktivt troende och fläckvis konservativa :) Och att kändisars liv ofta är förvillande olika "vanliga" människors liv, det är nog alla rörande överens om. Och trots att jag är troende så har vi haft massor med skilsmässor i min familj. De som inte har skiljt sig själva gifte sig med skilda män. Det har varit nyttigt för min tolerans och överförenklade världsbild. Ingen är immun mot någon olycka.
Som jag sa till Sara så är.Läckberg och Dan Brown synnerligen framgångsrika. Och Fredrik Reinfeldt läste en Läckbergbok på sin semester nån gång. Folkligt. Men man är inte duktig för att man är rik, eller genialisk och oförstådd om man är fattig och outgiven.
Och vad gäller familjer så är ideal och idealisk verkligen inte samma sak. Fast på BUP finns nog inte verkligheten heller, bara en flisa av den. Jag tenderar dessutom att hellre än verkligheten uppehålla mig i idévärlden. För mig är den intressantast men för andra är den irrelevant. Men de får skriva på sina egna bloggar.
Just ja, det där med att ha flera vuxna som har nära relationer till barnen är bra på (minst) ett sätt till, glömde jag att säga: det lär barnen att det finns flera sätt att vara människa. Det är inte så dumt.
Nej, det är riktigt bra!!!
Skicka en kommentar