Massa siffror

Mikael har bytt batteri i vågen. Jag vågade väga mig idag, vilket jag tycker var modigt gjort efter att ha sett mig själv på kort (huvva!) med hela smala familjen från när Johan var här.

103,7.

Förra våren gick jag ner 16 kg i vikt. När jag började vägde jag 103,6. Det här blir alltså tredje gången jag går ner samma kilon. Det blir inte roligare för varje gång, om man säger så.

Förut vägde jag 57 kg. Det motsvarar ett bmi på 18,2. Och jag var inte underviktig då, jag har faktiskt väldigt lätt benstomme eller nåt. Jag var fortfarande kurvig, i alla fall där uppe...

Jo, sen dess har jag ju gått upp en del, och ner en del. Jag räknade efter.

Jag har gått upp, på tio år, eller åtta, 87,5 kg. Jag har gått upp en hel, överviktig person! Om jag aldrig hade gått ner emellan hade jag nu vägt 144,5 kg och ha ett bmi på 46,3. Nu väger jag som väl är 103,7 kg, vilket "bara" är bmi 33. Gränsen för att få en gastric sleeve el dyl brukar gå vid bmi 35 tror jag. Jag är alltså inte så fet att sjukvården skulle "hjälpa" mig.

Jag blir alldeles chockad av siffrorna, särskilt av siffran 87,5. Och bmi-uträknadet säger att jag har) 25 kg kvar till normalvikt. Det tror jag väl inte på, men om jag går ner 25 kg skulle jag bli fullkomligt överlycklig!!!

Förra sommaren provade jag en medicin mot nervsmärta, Saroten, som jag gick upp i vikt av, jag tror det var 9 kg på 3 månader. Det kändes rätt trist. Men det betyder att jag gått upp 7 kg av mig själv på ett år. Varför?

1. Jag tar en annan medicin man gärna går upp i vikt av, mianserin, för sömnen. När jag först fick den var jag smal och gick upp 6 kg på ett halvår, och slutade pga det. Dem 6 kilona har jag förresten inte räknat med. Men det var illa nog ändå. Jag har sen ett par veckor försökt gå ner i dos och det har gått rätt bra. Men halva dosen är vad jag tog i början också, när jag gick upp 6 kg på lika många månader. Jag vågar inte tro att jag kan sluta helt med den, men jag hoppas. Jag har två mediciner jag kan ta mer av så det kan gå.

2. Jag har fel på sköldkörteln och äter levaxin. Bara 125 mcg vilket inte är nån megados, men ändå. Det är väldigt vanligt att de med hypotyreos har problem med övervikt. Dessutom tappade jag under några månaders tid ca 1/3 av mitt hår för kanske två år sen, vilket är ett tecken på för låg dos. Utväxten finns över hela huvudet och Mikael märkte skillnad på städningen när jag slutade tappa hår. Jag ska försöka få prova en annan medicin (liothyronin) som slopar ett steg för kroppen att göra. Normalt brukar folk kunna omvandla s k t4 till den aktiva formen t3, men med tanke på att jag inte blev piggare när jag började med levaxin, att jag har såna problem med vikten, plus har tappat rejält med hår, så kan en förklaring vara att min kropp inte sköter omvandlingen. Det skulle inte förvåna mig, det mesta här omkring funkar inte sådär precis som det ska.

3. Vid me är oförklarlig viktuppgång inte ovanlig. Me stör hormonerna på flera sätt. Dessutom, med tanke på hur lite jag rör mig numera, så gör jag kanske av med kalorierna i ett ägg på hela dagen. Jag har insett att jag måste äta mindre, men förut åt jag ett mål mat om dagen, middag. Sen en lätt måltid, typ mackor, havregrynsgröt (på 1/2 dl havregryn, betänk det!), yoghurt och müsli eller ibland en Billys om jag hade svårt för att bli varm nog. Sen åt jag ibland, istället för det andra målet, bullar, glass, onyttigt tjafs. Men då var jag för mätt för att äta mackor också, så onyttigheterna lades åtminstone inte ovanpå en full meny. Visserligen drack jag sällan vatten utan såna där smådrickor från kiviks eller bob. I praktiken saft, fast med mindre socker. Men dels är det svårt att svälja så mycket piller som jag gör, och jag får mer problem med sväljningen även av mat, så jag försöker få i mig så mycket vätska jag kan, vilket går lättare med äppledricka. Men som sagt, jag har slutat med det nu. Att jag rör mig så lite är inget att göra åt. Att me ofta ger oförklarlig viktuppgång är inget att göra nåt åt. Men jag borde inte äta bullar alls när jag ser ut som jag gör. Men, vet ni, det är inte helt lätt att inte orka med min familj och mina syskon, Mikaels barn och barnbarn, vänner, eller ens något litet bara-nästan-socialt. Jag orkar inte läsa, skriva (bättre än här, och det vet ni ju själva vilka litterära mästerverk som fladdrar förbi på de här sidorna), sjunga, spela piano, ens lyssna på musik. Orkar knappt läsa tidningar. Har en hög på drygt 2 dm med magasin från förra året som jag prenumererat på men aldrig orkar läsa. Jag orkar inte virka mormorsrutor. Jag orkar inte sy. Jag får idéer och vill ändra kläder (dvs inga stora projekt, men ändå). Orkar inte sjunga i kör, gå på kurser, öva min torftiga italienska. Orkar inte ens göra kort till folk, för att grejerna som måste fram ligger i lådor och jag orkar inte röja med det. Sen om jag inte orkar göra klart, så måste jag lämna vardagsrummet som en bomb. Vad har jag för hobbies?! Jag har bokhyllorna fulla av olästa böcker, olyssnade cd:ar, osedda filmer. Orkar inte. Jo, jag målar naglarna ibland. Men jag kan inte med att kalla det för en hobby. Sen har jag då också bullätningen. Inte precis en hobby det heller, men så nära jag kan komma. Och tyvärr får jag ju ut välmående av det. Av och till är mitt fysiska liv rätt svårt att stå ut med. När det enda man kan göra är att äta, och trösten visserligen levereras efter andra kanelkringlan, ja, då är det ännu svårare att bara äta ett ägg på en hel dag.

Och de dagar när jag ligger kvar i sängen, för trött för att gå upp och ta morgonpillerna, och energin går åt åt att inte börja gråta, av smärta, av ledsnad, av besvikelse, av illojalitet mot Mikael osv osv osv. Ja, säg den människa som tycker att ett salladsblad är bra tröstätning då. Ostmackor är det tyvärr. Så jag måste sova bra, jobba på att känna mig psykiskt stark så jag orkar med mitt liv och min lchf utan att tröstäta bullar. Då, när jag hittar min styrka i annat än gluten, då kan detta lyckas.

Men jag sörjer fortfarande den stora förlusten av Smörgåsen. Men 87,5 kg vill hellre ha lchf. Vi är på gång nu. Tänk att kunna gå ner 30 kg. Då var jag också smal, fast mer lagom. Det är bara 30 kg dit.

Och vad betydde alla de där siffrorna egentligen? Att jag gått upp 87,5 kg. Det gör man inte för att man äter ett par bullar istället för havregrynsgröt ibland. Att gå upp en hel människa är sjukligt. Och att jag redan nu har gått ner hälften av det gör att jag tänker: vad fantastiskt duktig du har varit som har gått ner över 40 kg! Och vad modigt och starkt att du tar itu med detta nu igen. Jag ska inte fastna i hur fet och ful jag tyckte jag var på familjeorienterat. En negativ syn på sig själv leder inte till nåt bra. Men om jag ser hur långt jag redan har kommit, då känner jag mig istället stark och duglig och i högsta grad kapabel att gå ner 30 kg i vikt! Mitt första mål är att komma under 100 igen.de borde jag ha kunnat klara om två veckor. Sen efter det vill jag gå ner 12 kg fram till jul, ett kilo i veckan. Den takten har jag klarat av att hålla förr. Och då kan jag med att visa mig på foton igen. Och sen går våren till att gå ner 15 kg till. Det är min målbild. Att gå in på h&m och kunna välja vad man vill, inte som nu behöva köpa från särskilda avdelningar för feta. Never again.

Jag är så peppad nu, jag ska göra det här. Och Mikael ska det också. Jag vet inte om han gör det för blodsockret, för vikten, eller för vad, men vi behöver båda göra nåt. Så då gör vi det tillsammans. <3