Jobbrädd

Jag var ju på fintur till Tungelsta härom dagen, för att jag blev deppig av att må dåligt, så Mikael föreslog en tur vilket ofta är precis vad jag behöver. Komma ut ur huset, se saker, luras att tänka på nåt annat om det går. Tungelsta är närmaste "byn", så nära att jag inte ens minns om det är uppehåll emellan dem eller om det bara går över i en ny ort. På alla möjliga ställen som vi åkte förbi hade Mikael sökt jobb. Då blir jag så stolt över honom.

Och så började jag tänka på, nja, inte så av mig själv bara, mamma frågade, vad jag skulle jobba med om jag blev frisk. Det är jättesvårt. För när jag precis hade blivit sjuk visste jag precis vad jag ville. Doktorera i engelsk litteratur. Men vid det laget att min magisteruppsats äntligen var inlämnad hade jag redan gett upp den tanken, på grund av sjukdomen. Var både för trött för att läsa, och för mosig i huvudet för att komma ihåg och ännu värre skriva nåt intelligent själv. Jag skulle fortfarande vilja doktorera, men samtidigt är jag lite nervös. Jag har legat på sofflocket i 20 år när alla andra har fått arbetslivserfarenhet. Och mina egna studier kommer jag knappt ens ihåg vid det här laget. Känns som om jag skulle få börja om på nåt vis, och bli färdig så sent att jag inte vet om det riktigt vore nån vits. Och om jag skulle våga mäta mig mot såna som inte har haft kognitiva problem i 30 år. Det är väldigt läskigt att tänka på.

Men så har jag det andra alternativet, att fortsätta översätta, fast jag återigen skulle känna mig som en nybörjare för att det var så längesen, och skriva böcker vid sidan av. Jag känner mig mer skygg nu, och det låter oändligt mer lockande att sitta i en skrivlya än stå framför massa folk och förklara saker. Eller umgås med kolleger, jag som knappt kan konversera hjälpligt med folk jag känner och som jag säger hej till på parkeringsplatsen. Träffade alltså folk nyss på parkeringen utanför hemköp, Mikael var inne och handlade, jag orkade inte gå. Ja, då träffade jag två bekanta, och jag blev så uppjagad av att försöka få igång det sociala maskineriet i mig att jag blev som en unge på för mycket socker. Så jag vet inte hur jag nånsin skulle kunna bli så normal att jag skulle kunna prata ohämmat med doktorer och professorer. Men om jag blir frisk, blir ju även hjärnan frisk så jag kan tänka igen. Det bara känns väldigt främmande. Och läskigt.

Tjena!