Mått?

Jag löser ju sudoku emellanåt, de lätta i de där tidningarna där Mikael vill lösa de svåra. Jag är inget mattesnille så lätt brukar vara lagom roligt och tålamodskrävande.

Jag har ju visserligen märkt att det går bakåt. Förr gjorde jag kanske fel eller inte kunde lösa 2-3 st på säg 14 sidor. När det är som sämst nu så missar jag en på 1-2 lösta. Men det vill man ju inte riktigt analysera.

Har dock haft en väldigt rolig uppgift framför mig hela veckan. Men jag har haft migrän sen tandläkarbesöket i måndags, fast idag tog jag Treo Comp och det var värst vad pigg jag blev av det hela natten. Jag satte i alla fall igång med min uppgift, att översätta ett par stycken till engelska till ett ME-nyhetsbrev.

Hello! Det var trögt! Skulle säga att det som gått på en halvtimme/timme nu tog närmare tre. Och ja, det var så roligt att jag satt upp vid datorn hela den tiden. Vansinne. Fick ont i benen efter 45 minuter och mindes varför jag inte låter datorn stå framme, men jag har ju en talang för att ignorera sånt.

Men det är inte klokt vad trög jag har blivit. Fick slå upp ord som sammanfatta! Visserligen har jag inte arbetat på kanske tio år, och visst var det från engelska och inte till engelska jag översatte, men ändå. Tyckte det var dödskul dock, men jag kommer att få betala rikligen för detta korta (nja) nöje. Och jag har bara gjort drygt hälften!

Det är lite tveeggat att märka dels hur roligt det är att använda hjärnan men också hur ledsamt det är hur dåligt den fungerar. Vet inte vad det är precis, förmodligen minne och koncentration i dålig kombination.

Och så blir jag rädd. Och arg för att jag inte låter bli att bli rädd. Men eftersom det har gått bakåt i 19 år och saker som jag kunde för ett halvår eller ett år sen kan jag inte nu, så blir jag rädd. Jag vet att jag på nåt sätt målar in mig i ett hörn. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ut. Vet inte hur man släpper penseln, eller vad jag bildligt borde göra. Eller faktiskt kanske jag inte kan göra nåt för att det är sjukdomen som målar, inte jag. Läste härom dagen att för hälften går sjukdomen upp å ner i skov och förbättring och för en fjärdedel går det konstant neråt.

Det var lite tungt idag, för många påminnelser på samma dag. Och när jag skulle stänga av teven såg jag orden kronisk trötthet i en dokumentär om basebollstjärnan Darryl Strawberry. Till och med det satte igång massa saker i huvudet.

Det är dumt att ta ut sig. Det är dumt att säga ja till saker bara för att man tycker det är kul och för att man vill hjälpa till. Och för att man är en människa som vill bidra och inte bara ligga på soffan och må dåligt på alltför många sätt.

Jaja, den här dagen började med att jag bara sovit halva mitt sömnbehov men var klarvaken i tre timmar, och grät och åt apelsin. Så jag borde ju ha kunnat räkna ut att detta skulle vara en snällmotsigsjälv-dag. Men förnuftet gick visst ur när koffeinet tog sig in.

Och gissa om jag inte är ett spår sömnig, trots att jag är intill döden trött. Trött och trött på.