Hade på teven men tittade inte. Det var i alla fall CBS 60 minutes och en för mig ny kvinnlig reporter. Hon intervjuade en man och jag tyckte hon sa Olergård. Men eftersom det är ett taget namn och inte finns utomlands tänkte jag att jag måste ha hört fel. Men så sa hon det igen, och igen, och då var jag tvungen att läsa textremsan.
Ojdå. Hon sa visst oligark.
Da, tavaritj! ("Ja, kamrat", för er moderater)
Vi har ju lärt oss av ... nej, det försvann helt, men ni vet, de engelska humoristerna med silly walks osv, att alltid se livet från den ljusa sidan.
För er som är glada över våren (inte jag, jag blev görsur igår att jag inte klarade av en kort utomhusflirt) kommer här en liten glädjedödare, fast fördel för vintern:
Man vet i alla fall att de svarta fläckarna i utkanten av synfältet varken är spindlar eller getingar. Är inte helt nöjd med att åter snart behöva dela omgivning med dem. Utan bin dör vi, och allt det där, men om de bara kunde hålla sig utanför vårt hus och utanför vår tomt, så skulle jag älska sommaren mycket mer förbehållslöst.
Och förresten har krabbor åtta ben, jag som trodde att det bara var spindeldjur som hade åtta. (Källa: Gårdagens Smartare än en femteklassare).
Apropå djur och ljud inifrån lägenheten. Någon snarkade nyss så fint att det lät som en liten flöjt. Jag har så roligt nästan jämt.
Förresten har jag köpt tolv paket med 5 par öronproppar i varje. Mikael var på Claes Ohlson härom dagen men de hade inga, och jag blev helt nervös och bestämde mig för att skaffa ett nytt lager från nätet, nu när mitt förra börjar sina. Öronproppar för 350:-, och jag är lika glad, nej gladare, än om jag hade köpt ett par skor. Människans utveckling!
En ny studie har visat att kvinnor med lite övervikt lever längre än de män som påpekar det.
Fy vad sjuk jag känner mig. Och bara för att jag åkte på en liten liten utflykt med kometen. Gissar på att jag var hemifrån en kvart, och då satt jag ändå still och vilade och lyssnade på fåglar ett tag.
En kvart är för mycket? Fy bubblan!
Rastade kometen i det fina vädret, och hunden. Hon älskar verkligen att åka med. På hemvägen fick hon springa av sig och det är otroligt hur en hund som är en hand eller fot hög kan springa snabbare än kometen.
Jag åkte till stället bakom skolan där min drömtomt ligger. Där brukar det växa vitsippor i slänten men det var för tidigt. Jag hade vantar på mig fortfarande, och mars är kanske lite väl optimistiskt. Men det var en vansinnigt härlig tur i alla fall, det luktade inte så mycket vår, men fåglarna kvittrade som besatta, det var blå himmel och jag fick känna vinden i håret. Jag är alldeles glad!!
Och tänk vad fantastiskt Sverige är som har gett mig nya ben. Det är sån skillnad på att åka komet och att sitta i bil. Det är nåt visst med promenader! Luft och lukt och himmel och fågelsång!! Aaaaa!
Kolla in http://digitalt.tv/wp-content/uploads/2013/06/Badehotellet-TV-2.jpg
Gillar dansk TV.
Igår såg jag första avsnittet av underbara Badehotellet och som utspelar sig på Jyllands kust på 1920-talet. Den var jättebra och jag hoppas innerligt att detta var typ första delen av åtta, och att det var slut sen. Avskyr när de drar ut på upplösningar i flera säsonger, som prison break eller Lost, och nåt som var görbra blev pinsamt dåligt. Men se den gärna om ni behöver nåt att göra på torsdagar kl 20-21 tror jag. Fyran möjligtvis.
Jag har för länge sedan slutat vädja till Gud att hjälpa mig förstå vad jag ska lära mig av det här så jag kan bli frisk. Numera försöker jag snarare hantera detta så gracefully jag kan, vilket ibland inte är särskilt väl.
Nyss läste jag ett blogginlägg som min "bonus sister Jennifer" hade gillat på facebook. Jen är syster till Beth, som är gift med min bror, och deras enda fel är Atlanten mellan deras hus och mitt. Jens inlägg var från nån stackars mamma till liten pojke med hjärntumör. Hon började med att säga att hon är så trött på att gråta, så trött på att ha en anledning att gråta, trött på att vara stark när man egentligen är svag. Kände så väl igen mig, fast det nog är svårare att ens barn är sjuka än man själv (sorry, gummimamma, det är inte meningen).
Eftersom folk i allmänhet är mer religiösa än vad vi är här, skrev denna kvinna om en vers i Bibeln som jag har tappat bort nu, men kontentan var att det bara är i sin svaghet man kan finna Guds styrka.
Jag är ganska skriftlärd och har dessutom (förlåt, HADE) ett huvud för utantillärning av sånger, dikter, verser ur skrifterna. Men trots att jag vet att jag har hört det förr så var det nytt för mig idag. Jag kom ihåg hur jag som rätt ny volontär för min kyrka i England och sen Sverige lyckades oförskämt bra med mina uppgifter. Typ otroligt bra. Men eftersom jag blev sjuk nästan med en gång och därför inte lade ner den nödvändiga ansträngningen personligen, så såg jag det som att det inte var JAG som hade åstadkommit allt det där. I den situationen var det lätt att se någon annans hand i min framgång, eftersom jag trots sjukdomen i grund och botten fortfarande var stark. För det mesta. I mina egna ögon.
Och jag berättade för min kusin häromsistens om när det kom tjejer från kyrkan med pizza, och hur glad jag blev, och hur glada de såg ut, och hur jag inte är bekväm i rollen som den som tar emot. Redan för tio år sen i Borås var jag tvungen att "betala" tillbaka till dem som hjälpte mig med dammsugning t ex. Minns en gång när jag bad änglajenn och änglajess att torka köksluckor resp duschkakel. De fick massa oriflamegrejer som tack. Vad babblar jag om?
Jo, att jag har svårt att vara behövande. Vill inte ligga Mikael till last, eller samhället. Blev glad när en kvinna i församlingen lagade kycklingmiddag till oss en gång, men det är ju Mikael som lagar mat och egentligen han som fick tjänsten, intalade jag mig. Jag stretar verkligen emot när det börjar verka som om jag är svag. För jag är inte svag, jag är självständig, intelligent, modig och blablabla.
Men jag ska ju ge mig själv till Mikael, det är vad äktenskapet är, och eftersom jag är sjuk och svag ger jag honom även det, fast jag avskyr att behöva erkänna det.
Men Gud då? Enligt skriftstället är det först när jag är svag som jag får del av Guds styrka. Kanske för att den starke inte behöver nån annan. Den starke är ensam och slår sig kanske för bröstet. Den svage behöver Gud, för "själv går jag under".
Kanske Gud har gett mig min svaghet (inte som straff utan i present) för att jag ska bli nödd och tvungen att vända mig till honom. För att jag hade fortsatt vara svag ensam, men att jag tids nog kan bli stark med honom. Och om styrkan sen står i proportion till svagheten nu, så verkar det rätt lovande. Får bara bli bättre på att förbehållslöst bära fram hela mig, med fett otvättat hår, mysbyxor, behå som är skön istället för gör nytta, gråa ringar under ögonen, och be att få den där styrkan du talade om, Gud. Nu vore lagom, men vi kan ta det i din tid, det har gått väldigt bra förr när jag har gjort som du har sagt, när du har sagt.
Ska fundera mer specifikt på hur jag kommer med hela mig till Kristus och låter honom hela mig från min svaghet. Vilken svaghet ska jag börja med? Den där med när jag tycker det är dåligt att vara svag?!
För kanske två veckor sen ville Tymosjenko inte bli president, nu ska hon ställa upp i presidentvalet.
Varför är politiker av naturen (verkar det som) så oärliga? Jag tycker politik är både intressant (nästan) och viktigt, men jag blir så ledsen av maktfixering, självhävdelse och dyngkastartekniker.
Jag bor i Haninge kommun. "Vi" kämpar om att det tredje Ikea-varuhuset ska hamna i vår kommun istället för Globenområdet.
Därför läste jag med intresse den rätt långa artikeln om Ingvar Kamprad (det namnet kunde telefonen själv) i Aftonbladet (tror jag) nyss. Några saker som fastnade lite extra var hustrun Margareta. Hon gick bort 2011 efter 49 års äktenskap i sjukhussjukan. Visste inte att folk dog av det. Fortfarande glad för att sjukhusvistelsen i samband med galloperationen i vintras gick bra.
Det stod att han grät varje dag första året. Vilken urladdning! Tänk att folk övervinner sånt och inte bara överlever utan blommar till slut.
Vad tungt livet är för många, många gånger.
Jag har det inte tungt, men lite tufft. Migrän efter injektionerma och saroten som inte söver mig. Sov fem timmar inatt (jag vet att vissa med ME skulle vara lyckliga för det, men själv blir jag inte människa i varken kropp eller knopp på mindre än 10) och fick först feber för att jag duschade och när jag vilat bort den fick jag feber igen för att jag satt upp vid middagsbordet. En gång hade jag feber två gånger.
Förresten minns jag hur klokt min kära kusin (vars flickor jag är extra förtjust i) uttryckte sig när hon förklarade om min sjukdom för nåt barn: Anja får feber när hon gör för mycket.
Hon hade aldrig sagt: Anja är lite trött.
Denna kvinna är snart färdig läkare.
Det ni, världen!!
Man ska inte springa allt man orkar ifrån dem, då det är en klar signal till flocken att anfalla,. Rådet om man blir angripen av ett gäng svarta feta bestar (vildsvin alltså. Vad. Trodde, Du?!) som kan slita av mig armen. 1) Ska man inte springa för livet. De springer nämligen rätt fort efter en.
2) man ska däremot vara lite cool, som att man lyssnar på hipp musik (eller vad grym musik heter idag) och egentligen inte bryr sig om bestarna. Om vi inte bryr oss bryr de sig inte heller.
Till sist känns detta sammanfattningsvis som ett mycket aktuellt ämne med tanke på alla vildsvin i Vendelsö.
Kom ihåg, det är här på bloggen du får de verkligt goda tipsen!
Resor med sas till New York för 1732.-
Jag har familj där!!!!! De där nya tvillingarna har jag aldrig sett mer än på foto och video. Och jag hör att Mia sjunger för killarna. Gulligt!!
Men 1) jag skulle inte klara flygresan, eller förden skull flygplatsen med allt man måste göra och vara vaken på fel tid. Sen kan man väl möjligtvis slumra med öronproppar på planet, även om fyra timmar bröt låter jobbigt.
Men sen. 2) Ska man vara the aunt som ligger och sover? Som bara orkar titta på när Mikael leker med dem? Inte orkar hjälpa till att plocka upp leksaker, inte orkar laga middag.
Fy sjutton för billiga flygbiljetter, som gör mitt handikapp än mer synligt. Synligt för mig, så jag inte kan blunda för verkligheten. Fy vad jag behöver 4-6 timmars eskapism i djupsömn helst. Och gärna inom 20 minuter. Jag försöker må bra men det sliter i mig som med rovdjursklor.
Klockan är bara tio å nåt och jag är klarvaken. Det går sådär med det nya. Jag skrev fel om maxdosen, den är 225 eller rentav 300 om man är inlagd. Tog 40 igår och en stilnoct, och jag kunde somna på det, men inte fortsätta sova. Sex timmars sömn räcker inte! Jag vet att folk får bara det, men ackumulerad dålig sömn i åratal gör att det bara inte går om jag inte får tio. Får mer ont och blir megadeppig och så får jag alltså en värre dag att hantera när jag sovit sämre. Den ekvationen går inte ihop.
När jag ligger här och väntar på att insomningstabletten ska göra sitt jobb för andra gången "inatt" blir jag lite inspirerad av hur folks kroppar kan fungera väldigt väl. Vara perfekta fast inte som en catwalk-fåfänga utan perfekta på ett nyanserat, funktionellt sätt. Och vad man med passion och disciplin och träning kan få kroppen att göra för stordåd. Det är väldigt inspirerande för mig, fast samtidigt blir jag så lätt deppig när jag vaknar för tidigt. Jag mår pest om jag inte får sova och där är jag nu. Vill slänga hela det där sarotenexperimentet åt pipsvängen. Vill, inte ska. Än.
Tänk att kunna hoppa i luften, jag som stönar av smärta varje gång jag sätter mig ner på toaletten. Ja, nu hör ni att jag har fan sittandes på axeln.
Förresten läste jag att maxdosen är 225 och till och med 300 om man är inlagd. Inte konstigt att jag inte blir däckad av 40. Sova som en baby, jo jag tackar jag. Som en baby som vaknar varannan timme kanske.
Idag på Vem vet mest, eller vad det som går klockan sju i 2:an nu heter, hette en person Anja och jag märkte hur helt perplex jag blev av att Richard Sjödin sa mitt namn. Jag hajade till varje gång, säkert för att jag är så ovan vid att nån annan heter som jag.
Så ikväll blev det lite deja vu (jag vet hur det stavas, orkar inte leta upp om man kan sätta accenter på telefonen) när jag gick in på en blogg om hur man klär sig, som jag följer. Nu hade hon haft en packningstävling där jag deltog med tipset att rulla sina kläder för att spara plats. Och rubriken var Grattis Anja! Och tror ni inte jag har vunnit ett hudvårdset! Blev så glad för jag tävlar aldrig. Och jag har precis behov av en ansiktskräm. Vilken rolig överraskning!
Grattis Anja! http://katarinaalthin.blogspot.com/2014/03/v-2-fre.html
Var och fick botox idag. Gjorde mindre ont än vanligt. Eller så är jag mer glömsk än vanligt :)
Däremot blev jag lite chockad när jag räknade statistik. Sedan förra Botox var det i runda tag 70 dagar. 40 av dem hade jag migrän. 28 dagar tog jag triptan, 6 gånger Treo comp och några dagar bara Alvedon eller inget.
Tydligen är det inte tillfredsställande. Det kan jag gott hålla med om, men hade inte kommit på tanken att man direkt skulle göra nåt. Jag blev i alla fall föreslagen att prova saroten (gamla sortens tricykliskt antidepressiva) men i låg dos, för nervsmärta och sömn.
Medicin för migrän provar jag mer än gärna, jag håller med om att det är lite jobbigt. Men saroten skulle ersätta min välfungerande kvällscocktail om fyra sömnpiller. Den har -- peppar, peppar -- funkat i fem år och jag vet hur oerhört lättstörd min sömn är, så jag är ganska nervös nu. De sa att man sover som en baby på dem, men det tror jag vad jag vill om. Det har i alla fall gått två timmar och jag är dödstrött men inte ett spår sömnig. Tar två till. De sa 1-3, nu får vi se.
Varje vinter blir jag förvånad över att vintern är så lång.
Givetvis blev jag chockad idag när det är vitt ute.
Bara för det kommer ännu en bukett.
Har en glassmaskin som stått oanvänd sen jag flyttade hit. I Borås använde jag den en hel del. Den har stått i nedre hörnskåpet, innanför vaserna (ursäkta om jag har sagt detta redan, jag känner igen det tycker jag) och jag har bara skjutit upp att ta fram den eländes lådan.
Men i söndags kväll gjorde Mikael det.
Och igår gjorde jag chokladglass. Kakao är nog ett sämre alternativ än att smälta god choklad, eller riva ner den för stracciatellaeffekt. Men det blev gott, och lagom som kvällsmat för två personer.
Idag gjorde jag typ peach melba, med lite hallon i på slutet så det blev vackra swirls, plus lite aprikosmarmelad. Det blev ännu godare!
Grundreceptet är att vispa 2 äggulor med knappt 1 dl socker. Jag tar knappt 1 msk socker. Vet inte om jag kan skippa sockret helt eller om det behövs för konsistensen och/eller vispningen. Sen ska det vara 2,5 dl mjölk, men jag tar 1,5 dl grädde och 1 dl vatten eftersom vi inte dricker mjölk. Enligt receptet ska det också vara en tsk vaniljsocker i, jag kanske tog en halv, det minns jag inte. Sen ska man i en separat bunke vispa 1,5 dl vispgrädde och sen blanda ihop allt och hälla smeten i maskinen. Det tog 20 min sen för maskinen både idag och igår, vet inte om vissa ingredienser tar längre tid eller så.
Men här ska ätas glass!! Minskar jag ytterligare på sockret och har osockriga smaker i som bär, så är detta riktig bantningskur! Känns lite lättare att skärpa mig med maten igen nu när jag har detta att ta till.
Förra veckan gick jag ner 0,5 kg. Men då fuskade jag. Min peristaltik somnar av LCHF, det är enda nackdelen för mig. Ska försöka få bukt med det på andra sätt än med kolhydrater, tillskotten är på väg i posten.
Imorgon kan det hända att det blir blåbärsglass.
Jag har ju bott lite i England, haft fyra lager kläder på mig i september samt sovit med vantar och skrapat rutorna på insidan av glasen i sovrummet!! Jag vet ganska mycket om att frysa. Det händer nästan så fort jag går utomhus.
Men idag fick jag en ny sinnesupplevelse. Jag trodde ju det var vår och tog på mig en söt vårjacka med 3/4-ärm. Hann inte mer än två steg utanför dörren innan jag vände och bytte till vinterjacka (vilken jag också frös i; same same but different).
Däremot kom jag inte att tänka på att byta mina skodon. Mina favvoskor är ett par lite -- i bästa fall -- rejäla skinnballerina från Clarks som jag har fyndat för en hundring. Jag hade oturligt nog inte mina nya varmfodrade skinnstövlar, som för övrigt hade varit mer än perfekta en dag som denna.
Och jag frös på ovansidan av foten, eftersom ballerinor bara täcker typ tårna.
Jag trodde faktiskt jag hade frusit överallt. Men nej.
Vadå sjuka människor och svältande bebisar? Jag pratar om mig nu.
Radiohjälpen 90 1950-6.
Igår var det vitt av snö. Idag vaknade jag så tidigt att det var ljust ute, och det trodde jag betydde vårväder. Men Mikael påstod att vi har haft sol av och till hela vintern. Vet inte jag nåt om.
Man märker alltid på pinterest vad det är för årstid eller högtid som närmar sig. Nu verkar det vara dags för st patrick's day, vår och påsk.
Jag vet faktiskt att påsken handlar om Jesus, men jag vill inte ha honom i choklad. Dessa avgudar passar bättre för just det ändamålet.
I år ska jag eventuellt köra med en beigevit påsk, och klä in några gräsliga/vanliga påskägg med gamla boksidor och hemvirkade spetsuddar. Eller helt färdigköpt polyesterspets, det är nog troligare.
Ännu troligare är att jag inte orkar nåt pyssel alls, och så lämnar jag pinterest smockfullt av idéer till nästa år. Så brukar det ju vara.
(Alla bilder från Martha Stewarts feed på pinterest.)
När jag kommer ihåg det, nån gång eller två i månaden, tar jag pulsen med en app på telefonen (min nya telefon är hundra gånger bättre, tack igen för julklappen!). De första åren som sjuk hade jag vilopaus på 60-66. Det kollade jag hos läkaren varje år och det var inget mer med det. Sen kommer jag inte ihåg om jag fick problem med pulsen på samma gång som jag fick problem med blodtrycket, men hur som helst så skaffade Mikael en pulsmätare så att jag kunde få varningar av den när jag gick över i anaerob "träning" för det är dåligt om man har ME. Lärde mig att jag var tvungen att göra saker mycket långsammare än jag trodde för att inte komma upp i 100. Och de senaste par åren har jag kollat vilopulsen, more or less, med jämna mellanrum. Har legat på 85-95 som normalt. Men de senaste kanske fem gångerna har jag haft ca 70! Och inte alltid som ren vilopaus heller, utan när jag precis gått och lagt mig, dvs nyss stått upp och tagit piller och kanske en kopp te eller en apelsin, klätt av mig, varit i badrummet. Så att pulsen var 70 nu måste nästan anses som nytt normalt. Ska se vad pulsen blir när jag går till bilen eller duschar, sånt brukar vara jobbigt. Visserligen äter jag betablockerare, men är det inte underligt att man skulle få en pulssänkande effekt av dem efter två år?? Kanske ska skriva upp på frågelistan till läkaren. Men detta ser jag som en effekt av LDN.
Däremot har jag inga andra goda nyheter att återge på det området. Jag minns hur jag fick lite psykologisk energi i början, dvs var mindre deppig. Och jag är väl inte helt odeppig nu, utan får akta mig för vissa saker på forumen eller att tänka för mycket på framtiden. Men detta är mer oro över en riktig risk, inte som när jag var deprimerad och grät en hel dag när en knopp ramlade av blomman... Karine-historien berör mig djupt, plus att jag blir orolig för att min försämring ska fortsätta tills jag är på den nivån.
Men vad skrev jag egentligen om här? LDN och dess effekter. Jag blir i alla fall inte deprimerad av pillren, det är ett som är säkert. 25% går bort där. Återstående är väl att för 50% så funkar det, för 25% funkar det inte. Och mina hjärtslag har ju tyckts påverkas av LDN, vilket är ett positivt tecken. Och innan jag överväger att sluta med dem så ska jag göra riktiga studier med mig själv, analysera hur mycket migränen hänger ihop, om jag alltid drömmer mindre jobbiga drömmar när jag inte tar LDN osv. Det har snart gått ett år sen jag fick dem, well, det är en vår och sommar kvar först.
Jag är lite besviken. Hade hoppats på det här med minskade krascher, snabbare återhämtning (annat än första veckan mär man trodde man fått ett nytt liv!!), mer energi i både kropp och knopp. Kunna sitta upp. Men som sagt vi får se. Och jag vill gärna se Österbergs statistik över vem det hjälper eller inte, om han har nån, och om det syns tendenser bland patienterna. Två som jag vet inte varit sjuka länge får bra effekt, men jag som varit sjuk i 19 år maybe not so much. Förvånar det honom? Vi får se. Jag kör på, och skriver mina noggranna rapporteringar varje dag där jag värderar min ohälsa både framåt å bakåt och andra håll med. Nån gång ska detta analyseras. Då vill Mikael mer än gärna hjälpa.
Men hittills har jag ingen förbättrIng att nämna än lägre vilopaus. Men vi väntar med spänning med fler.
Såg den här bilden på Pinterest. Taormina i Italien. Längtar så outsägligt (!) mycket tillbaka till Sicilien. Vacker och varierande natur med byar, berg och stränder, underbar mat, snälla människor, världens vackraste språk. Bästa semestern nånsin. Vill så gärna åka dit och fira vår femåriga bröllopsdag i september. Det största hindret är min dygnsrytm. Den har bråkat med mig i många år och jag vet inte hur rimligt det är att få bukt med den på ett par månader. Men jag kämpar varje natt. För Sicilien.
Jag börjar vädra morgonluft! Eller rättare sagt vårluft. Har funderat lite på att pynta framsidan. Vi har en rosrabatt, pyttelitet gräsområde och plattor. Vårt hus är rött, dörren teal och Badendynan beige. Jag tänker hittills nåt med vimplar och en "gardin", kanske av duschdraperi. Gillar Ikeas Åkerkulla. Sen kanske nån sån där hängklirrgrej, det finns nog många roliga hemgjorda varianter på pinterest, med antika gafflar eller nåt. Om jag orkar pyssla ihop en sån grej. Sen borde man kanske leta efter en krans till dörren, även om det kanske inte funkar med vädret. Vad gäller växter så gillar jag buxbom, runda och täta former snarare än spretiga exotiska. Blommorna får gärna gå i rött och cerise. Tänker mig att en rostig 1800-talsharv skulle vara snygg på gräsmattan, förutom att gräsmattan är 2x3meter. Och förutom att Mikael inte skulle vilja klippa gräsmattan runt en rostig prydnadssak. Jag ska också kolla på pinterest efter getingknep. Fast förra sommaren fick jag inga på mig där jag satt och bara tre inne på hela sommaren, trots att vi hade öppet åt bägge hållen varje dag. Jag kanske vill ha växter som inte getingar gillar, finns det? Är ännu inte helt säker på vilken ambitionsnivå det här projektet ska få. Jag gillar att titta på vackra saker, men jag är professionell blomdödare. Men det ska visst snöa imorgon, så jag har tid.
Har köpt ett par nya knästövlar. Ganska ordentlig sula, luddigt foder, dragkedja hela vägen upp, skinn såklart. För en hundring plus frakt. Tradera. Är så nöjd med mig själv. Mina andra vintriga stövlar som dessa ska ersätta kostade också en hundring men de är nog åtta år vid det här laget och sulan börjar släppa och de har nog inte en säsong till i sig. Jag går ju extremt lite med skor på mig, men några måste man ju ändå ha. Mina andra svarta knästövlar är inte varmfodrade.
Sen fick jag en liten Ceannis-väska också idag. Den ska jag ha när jag åker komet, eftersom min fina svarta handväska, bayswaterkopian, är för stor för korgen på kometen. Vill inte slita på den på tvären, det är så mjukt skinn. Men denna är jag också jättenöjd med. Fick den med Allt i hemmet.
Sen har jag köpt en resa! I vår tänkte vi åka till Tallinn. Jag orkar inte turista längre, så då är det nästan en fördel att ha varit på ett ställe förut, så man kan stanna inne med gott samvete. Nu får vi två nätter på båt och en natt (och två dagar) på spahotell. Jag har inte badat sen vi var på Sicilien och det var ju flera år sen, så jag längtar mycket efter poolen som i alla fall ser stor ut på fotona. Och man kan ju hitta en pool närmare än Estland, men detta blir bättre. Ta hissen till poolen är nog lagom.
Egentligen är jag tokig som har bokat detta, vi har pratat om det förr och jag har inte orkat. Men jag känner att jag måste ha nåt att se fram emot. Jag ligger ju ner minst 23 timmar per dygn numera och behöver nåt annat som variation. Att gå hemifrån varannan månad klarar jag nog. Och förresten får vi hytt och hotell med frukost och spainträde för 1400:- för bägge två!!! Jag gillar fynd. Mormor ler stolt i sin himmel, jag har det efter henne.
Tydligen blev Ellen Degeneres selfie från Oscarsgalan tokdelad, och nån nättidning rapporterade om att Joan Collins försökte sig på nåt liknande och hade till dags dato fått 420 delningar mot typ 3 miljoner. Men jag kommer av mig. Joan Collins -- man vet att man inte är helt sig själv när den 40 år yngre personen bredvid en på fotot, som dessutom såg ut som en skådis eller modell dvs snygg!, har både gulare tänder och fler rynkor. Men det var inte det heller som jag skulle säga. Joan Collins hade visst frågat prins Charles om hon kunde få ta selfie med honom och han avböjde och gick vidare, nåt sånt stod det.
Avböjde och gick vidare.
Varför kan man inte bara svara nej tack lite oftare? Man behöver inte rada upp alla sina ursäkter, man kan bara säga nej tack.
Nån frågade på nåt ME-forum om många hade ryckningar. Jag har det, men väldigt väldigt lite. Det värsta som hänt hittills är att jag råkat klicka Köp när handen ryckt till.
Men ikväll fick jag en riktig käftsmäll. Min hand var i luften mitt i en rörelse, och ryckte till med kraft så jag handpålade mig själv i ansiktet. Så snopet. Men jag har så kul. Vet aldrig vad som händer här :)
Linas bar hette stället vi var på på Hantverkargatan. När vi kom var det fullt (inkl oss och grannbordet som kom samtidigt) medan restaurangerna bredvid, en indisk och en italiensk, var rätt öde. Är sånt Groupons förtjänst eller?
Toast Skagen till förrätt, jag vet, men jag gillar det. Mikael tog gulaschsoppa och vi var båda rätt nöjda. Sen fick Mikael en fläskfilé Oscar och jag en oxfilé med potatisgratäng och grönpepparsås. Trots att jag fick tandad köttkniv fick jag såga mig igenom köttet. Så där sätter jag bara 3 av 5, förrätten fick en fyra.
Dock låg det precis samma dekoration på förrätten som på huvudrätten, det var lite trist. Till efterrätt tog Mikael äppelkaka med vaniljsås och jag vaniljglass med bär. Ingen höjdarglass, mycket rinn och bara några sura lingon, nästan bara en tvåa. Det var ju ändå gott och trevligt att vara ute med Mikael, men kulinariskt sett var detta en av mina sämre erfarenheter. Oxfilén på Engelen var föredömlig i jämförelse, t o m på Jensens var köttet bättre. Men jämfört med att vara hemma så var denna utekväll att föredra många gånger om. Fast sorlet var rätt jobbigt, och jag har redan fått feber. Hälsomässigt var utflykten kanske inte värd kostnaden.
Jag glömde ju att fota maten, men det var den å andra sidan inte värd. Sällskapet hade varit värt det, men sällskapet sover. Men han föreslog att jag skulle ta selfie för att få ut så mycket som möjligt av allt tingeltangel. Och låt mig bara säga att det inte är så lätt som det ser ut. Eller så är jag gruvligt ovan.
Är den inte underbar, bilden nedan,sicka underbara streamers på handtagen, och romantiska blommor i korgen.
Vad tror ni SLL säger om jag spraymålar hela kometen fuchsia! Jag skulle vara överlycklig. Men oh well, när det tekniskt sett är andras egendom får man väl inte spraymåla ens bara lite lite. Och fint.
Migrän är verkligen käckt, för eftersom matsmältningen avstannar kan man leva dubbelt så länge på samma middag.
Vi får väl se om jag kör samma koncept imorgon, när vi ska äta trerätters i stan.
Just det, dejt på en torsdag. För mig är alla dagar lika och nu får vi förhoppningsvis mindre sorl och snabbare service. Även om jag redan kollat upp vad jag vill ha, ska bara dubbelkolla att nätmenyn var aktuell. Mikael kommer att bli mer än förvånad över min beslutsamhet, jag brukar nämligen alltid stamma: ta nästa, jag har inte bestämt mig än. Har ni tur lägger jag in några foton av maten. Jag har ju inte översvämmat instagram med min mat, så jag har några till godo. Selfie, Maybelline. Är fortfarande inte ok med att visa hur tjock jag är.
Och jag som hade bestämt mig för kjol och klackar och nagellack har fortfarande ont i knät sen förra veckan så jag vågar inte fresta med klackar, och så har jag varit migränig hela kvällen och inte velat utsätta mig för nagellacksdoften. Hur ska det gå med blingandet imorgon då?! Jag har fortfarande örhängen planerat och tänker sminka precis allting! Och så har jag fått en ursnygg sidenscarf idag på posten som jag tänker ha istället för kjolen osv. Ska bara komma ihåg att inte spilla, det är nämligen en Ralph Lauren. Så jobbar jag.
Nån berättade i ett ME-forum att hon fått som svar att hennes landsting "inte tar ställning till den diagnosen" (alltså ME/CFS), samt att det inte finns nog fysiska fynd för att kunna ställa diagnosen.
För det första finns inte fysiska fynd på migrän heller, men migrän skulle inte ett landsting vägra att "ta ställning till".
Jag blir upprörd av sånt här. Men försöker lugna mig och tänka att i framtiden kommer ME-ateisterna tyckas lika knäppa som de som påstod att diabetes var psykiskt. Future, come!!
Men jag undrar varför psykfalangen håller så himla hårt i ME. Vet så många som slussats till psyk när läkaren inte hittat nåt, men blir tillbakaskjutsade med orden att det inte är något psykiskt fel på dem samt att det inte finns någon psykisk sjukdom som ger sådana fysiska symptom.
Men så undrar jag lite naivt om allt handlar om pengar. Att ett liv i KBT-terapi (eftersom KBT i bästa fall hjälper marginellt vid ME måste väl behandlingen fortsätta tills patienten är frisk, vilket ju då säkrar livslånga inkomster för terapeuten) ger psykvården mer pengar än vad sex infusioner av rituximab under överinseende av läkare ger, är det helt enkelt själva svaret?
Om Mia Skäringer först kan säga att nu slutar vi hälsostressa, och dagen efter (eller var det två?) stödja sockerdrickan ProViva, då kan ju pengar vara svaret på vilken fråga som helst.
På ett sätt känns det skönt att vara 43 och naiv, att tro att vården har vårdande som grundtanke och inte pengar. (Och jag är väl ändå kapitalist, ska tilläggas!)
Såg precis på Fejan hur man som sjuk får åka både en och två månader till Teneriffa för att få sol och träning. Min mans pappa hade extremsvår psoriasis och som del i att han var ordförande för den första patientföreningen för diabetespatienter så åkte han runt och kollade hur ställena funkade.
Jag skulle vilja flytta till Italien. När jag är frisk alltså. Ha ett hotell med pooler, strandnära och bufférestaurang av god kvalitet. Och så skulle ME-sjuka kunna åka dit och vila upp sig, bada, få sol på kroppen och sand mellan tårna. Och jag skulle ha nån duktig terapeut som masserar eller nåt, efter flygresan är man ju stel. Och ha rullstolar där så att man inte behövde ta med egen. Och att det skulle vara helt naturligt om folk inte orkade gå till frukostmöten utan ville ha croissant och kaffe på sängen. Sen skulle jag ha ett litet bibliotek med böcker och tidskrifter. Och gratis Wifi.
Ååå, vad jag vill!
Kolla här vad jag ska göra i sommar. Köpa ett tassbadkar och bada i i trädgården, som en pool. Är det inte värdens bästa idé?!:
http://www.vvsochbad.se/Badrum-Badkar-Noro--Noro-Old-England-156-Lejontassbadkar-1560-760-640-790-356567.html?utm_source=pricerunner&utm_medium=cpc&utm_campaign=vvsochbad
Förra sommaren satt/låg jag på vår framsida i baden-baden. Baksidan blir för ljus för mig.
Ska se om jag kan göra nån sorts plantering i stora krukor eller så, grannen har ju värsta trädgården, vi har seriös höproduktion.
Nåt man ska tänka på?
Läser Allt i hemmet just nu och en mamma pratar om att man måste involvera och lyssna på vad tonåringar har för behov i sina rum - det är så man får dem att vara hemma mer.
Jag kommer ihåg när vi flyttade från Gårdskulla till Fors. Jag skulle få välja tapeter och golv alldeles själv. Jag var 15, gissar jag. Det blev gammalrosa heltäckningsmatta som jag älskade, vita möbler (inkl en vit taklampa i textil med volangkjol från ikea för 2:-) och rosa tapet med blommor. Mamma trodde att tapeten skulle överfalla en eftersom det var rätt storblommigt, men färgerna var milda, och jag fick rätt, sa mamma, det _blev_ fint!
Det var stort av mina föräldrar att lita helt på min smak. Men jag har aldrig älskat nåt rum som det, jo, Sämgatan var nog ännu bättre (fast lägenheten på Ekängsgat var allra bäst).
Men man kan ju leva med naturbeige väggar hela livet, eller så kör man fullt ut med rosa heltäckningsmatta och en livslängd på tre år. Bägge sätten funkar. Jag vet vad jag föredrar. Jag har inrednings-ADD. "Bryt upp, bryt upp..."
På Facebook följer jag Dancers over 40. Makalösa foton. Fantastiskt vad folk kan.
Själv lyckades jag sätta mig på golvet igår. Och ta mig upp igen efteråt. Inte alla som kan det.
Jag är verkligen inget fan av Melodifestivalen. Så kanske är min åsikt rätt ointressant. Men här får ni den ändå, eftersom jag såg bidragens telefonröstningsgenomgång i repris förut ikväll. Lagom dos, of you ask ME. (Menar dock inget illa om man gillar det. Jag brukar inte falla för folknöjen.)
Han som kliade sig i skrevet var pinsam. Hur länge har Michael Jackson varit död? Att ingen har plockat upp det där med skrevgrepp borde vara en ledtråd.
Två killar hade samma låt med likadana svartklädda dansare i bakgrunden. Men jag antar att det är småflickornas röststyrka som styr sånt.
Heter det verkligen Pa-NEE-tås? Har trott Pa-ne-TÅS. Deras låt var annars rätt skön och förtjänade mer än tvillingkillarna ovan.
Alcazar må ha texter som inte är särskilt familjevänliga, men deras låt fastnar ju.
Tvåans kläder var omskrivna (röda byxor från Myrorna). Okej. Låten borde inte vara omskriven.
Helena Paparizou var snygg men hade inte en vinnarlåt.
Sanna Nielsens låt passade hennes röst, lite älvlikt. Och hon kan ju sjunga. Men mer vet jag inte. Fin byxdress, men kläderna kunde varit roligare och älvigare.
Det är egentligen bara Alcazar jag vill höra igen. Gladmusik. Och imponerande figurer i ålskinn.
Alla såg förresten rätt bantade ut, nuförtiden ska man ju se modellsnygg ut förutom att kunna sjunga.
Annars väckte den här mellon inte några vidare starka känslor. Förlåt, men jag kommer inte på nåt bra att säga.
På Facebook finns ju allting. Såg en nyfödd bebis, kände igen att mamman hade sjukhuskläder på kortet, lite hud, bebismössa osv. Vanligt kort, fast ju situationen är så ovanlig för just dem det gäller.
Nu till min fråga, hur mycket av folks bröst är det ok att lägga upp på Fejan? Jag har inte jätteproblem med just bröst, har ju ett par rejäla själv och är van, men... hur säger man... måste vårtgården vara med på fotot?
Jag var ju så lycklig, och stolt över mig själv, att jag lyckades byta bort gungstolen (som jag köpte på Myrorna i Borås för 200:- för bra många år sen och bara har bytt dyna på i takt med att inredningen skiftat) mot en bukett tulpaner för kanske en månad sen. Eller kanske bara två veckor sen, jag är lite borta. Avrättad här hemma och allt, fast Mikael hjälpte till att surra fast den (nej, så stor var den inte, men så liten var bilen).
Idag fick jag dock slänga tulpanerna, fast de hade fot eller lök eller vad det heter, och jord. Och vatten.
Men jag är en växtdödare.
Och till och med lite för seg för att ge er en annan blombukett på bild. Inte för att vi har nån hemma alltså, den lilla på soffbordet som är resterna av den stora, dvs bara en ranunkel, ormbunke och några lila eternelliknande evighetsblommor. Till och med den är bedagad. Don efter person. Men jag älskar när man får en vacker bukett, och så kan man återanvända delar av den när de första blommorna dör. Känner mig så ekonomiskt sinnad, skulle göra mormor stolt. Fast hennes blommor levde i åratal. Men nu fokuserar vi på mina styrkor!
Igår natt, när jag som vanligt hade på teven med ljudet avstängt, fast jag inte tittade, kom det nåt sånt där hemmafruprogram. De kvinnorna verkar alltid vara överopererade dramadrottningar med mer pengar än vett, så jag tittade inte. Förrän det var nåt med ett bröllop. Alla bröllopsgäster var klädda i vitt och bruden i silver. Nåja. Ceremonin verkade modernare än den vanliga ordalydelsen, och så hörde man (läste, jag hade fortfarande inget ljud på) Jag ger mig själv till dig... in sickness and in health osv. Då slog det mig att jag bara vill ge mitt friska jag till Mikael. Tycker synd om honom att han ska dras med sekunda varor. Men det är inte vad äktenskapet handlar om.
Jag är ännu inte helt säker på vad som blir bättre om jag ger Mikael även den sjuka Anja, men jag ska göra det. Kanske för att det inte finns någon annan Anja att ge bort.
Jag vill pussa tvillingarnas kinder. Lukta på dem, bära dem i famnen, få dem att tystna och trivas och somna där.
Jag vill pussa och krama de andra tvillingarna. Jag vill prata med dem, fråga saker om deras liv ochå preferenser, höra när Mia sjunger för pojkarna, höra när Bella sjunger vadsomhelst.
Jag vill se Johan skratta lyckligt när jag spelar piano på Mias mage och elgitarr på Bellas och hon kiknar av kittel och surrealism. Jag vill träffa gulliga, gulliga Bettan, som är så italiensk fast inte förnuftig som Samantha, utan varm, spontan, killing people with kindness. Pussar en jämt på kinden och har hon varit här nog länge börjar jag göra det själv för det är så gulligt.
Sen vill jag åka skidor en vecka i sälen. Bo i stuga hela storfamiljen, turas om å laga mat på kvällarna. Jag skulle åka nerför hela dagarna, och till och med nån kväll för att det är så speciellt. Och så skulle vi spela spel, inte på xboxen utan kartongspel. Och jag skulle kunna sitta upp, kunna tänka, blanda prat med tystnad i lagom uträknad mängd.
Åka till Salt Lake på aprilkonferens, vara kyrkturist igen, träffa Reid Johnson (extramorfar) och Kim Klomp som är en av de bästa vänner jag nånsin haft.
Haha, gå på dubbeldejt med Mikaels ex och hennes man, bara för att ingen är fiende med nån.
Träffa Monnah och be henne visa sina bästa paleorecept.
Shoppa. Gå ner i vikt först förstås, så shoooooooppa.
Läsa. Allt och inget. Har så många olästa böcker hemma och de senaste åren har jag inte ens brytt mig om att hänga med längtansfullt. Nåt med nån 101-åring som gick ut genom dörren? What?
Skriva. Har flera böcker i huvudet och försöker förgäves hindra fler idéer. Skicka in dem, bli utgiven. Jepp!
Resa till Syditalien i september, bada i ljummet Medelhavet, njuta, äta gott, krulla tårna av välbehag. Bada som en säl, sa jag det.
Vara med familjen hos Ellen. Fira med en ullaredstur. Som jag orkar. Bada i poolen, vara med när de andra spelar kubb, jag har aldrig varit med förr!
Ringa folk på telefon, ha tjejfest med alla möjliga och omöjliga vänner. Ordna teparty och göra hattar till alla gäster, ordna italiensk buffé, ordna chokladbuffé, gå pralinkurs, baka frallor, laga middag några gånger i veckan, ta långpromenader, leka med hunden utan att få aträms!!!! (Läs det baklänges, fast vi kallar det faktiskt för aträms ibland. Det är både skämt och allvar.)
Översätta lite, tjäna tusenlappar på liten tid, kunna göra och köpa saker utan att tänka efter. Orka ta mig till affären och strosa runt, förresten åka till London, det var längesen. Ett tag var jag där varje år.
.Flytta, orka packa, orka röja, orka renovera och få precis som jag vill ha! Ha plats för saker. Ha ordning och var sak på sin plats. Ha ett hobbyrum kanske, för sömnad, virkning, korttillverkning. Skaffa noter på New Bond Street. Spela blockflöjt, skaffa vackra altblockflöjtnoter. Gå på cellokonsert, gå på lunchkonsert på operan med sallad!!! Gå på musikal, gå på Riverdance, gå på bio och konserter och Fasching och inte ha väskan full av mediciner.
Vistas här i Stockholm så jag lär mig hitta. Kan bara vägen till Södersjukhuset och till Ersta sjukhus. Förutom att jag även hittar till Vegabaren och McDonalds här i Haninge. Ska ha gått ner så jag kan äta sånt ibland, fast jag ska inte överdriva. Laga middag ibland, baka efterrätter och bullar! Med Mia och Bella, för jag orkar.
Sminka mig och ändå orka sminka av mig. Duscha två gånger på samma dag, bara för att jag kan.
Åka till Israel med Mikael, gå på kristen upptäcktsfärd.
Kanske möjligtvis låta Mikael lära mig snorkla, jag är lite rädd. Och kunde vi få en egen ö så kunde han lära mig att dyka utan att folk behövde skratta åt mig.
Skulle kanske anmäla mig till gymnastik. Definitivt köpa en bra cykel och åka på utflykter med Mikael och matkorg. Träffa alla ME-människor jag känner numera. Jag antar att det är "rituximab forte" vi har fått allihop. Är så lycklig!!
Lyssna på musik. Oj, lyssna. Inte bara tystnad. Välja ljud istället för tystnad och vara ok med det. Gå med i en bra kör. Kanske inte sitta bredvid en tandläkare igen. Men ha kul och orka vara kvar om det är fika efteråt. Starta en bokklubb eller gärna två. Gå på dejt med Mikael. Orka läsa massa roliga tidningar. Ha bara nån enda bok på nattduksbordet, eftersom det är ruljans på grejerna och jag läser fort. Och ändå fattar och kommer jag ihåg. Ser film på bio, står ut med ljudet och ljuset och orkar koncentrera mig. Är pigg efteråt och diskuterar filmen med Mikael. Eller tjejkompisarna om det är så att Mikael behöver slippa gå. Jag måste skaffa mig tjejkompisar! Har varit så sjuk här att jag inte har några vänner i verkligheten här, bara på Facebook. Jag blev sjuk när jag var 24 så jag hade inte byggt upp en riktigt stark tjejmaffia då heller. Har mina två suss & ull, men de bor ju inte nästgårds. Skulle vilja lära känna mina kusiner bättre. De verkar vara bra människor allihopa. Skulle vilja ha andra par att bjuda på middag eller åka på äventyr med. Jag vet inte ens om jag gillar gruppsemestrar men jag vill gärna prova.
Jag vill också till Sydafrika. Vore kul att se det som utgjorde sån stor del av Rob.
Sätta upp feta lister. Måla, tapetsera. Välja!
Doktorera? Författa? Översätta? Jag har drygt 20 års arbetsliv kvar, så att doktorera är väl inte för sent. Men allt det som jag skulle lärt mig på grund- och magisternivå är borta nu. Hur går det?
Gå skrivarkurser i alla fall, flera. Läsa andra böcker, om växter. Få mina hortensia att överleva. Få allt, nåt att överleva. Lära mig blomsterbindning. Verkligen lära mig! Ha blommor hemma ofta, det ska jag ha när jag jobbar. Alla pengar som nu går till mediciner, läkarbesök och vård, det blir kanske 4000:- om året. Det blir rediga buketter, det.
Smyga omkring på ställen och vara lite galen.
Ha norgebesök och passa N och B. Hur mycket som helst. Lyssna på bröllopspresent, hitta en maffig långklänning till mig. Hjälpa barnen. Symaskin, anyone? Stötta, uppmuntra. Trevliga familjemiddag, som jag kan laga igen! Ingen choklad till Th. Ingen fisk till Pa. tonfisksallad till mig, kycklingsallad till mig, faktiskt pizzadegsbröd till. Tänk att kunna springa hela vägen till pizzerian?! Tänk om jag skulle vilja börja springa!!?!
Nä, Vi stannar nog där. Jag vill så mycket nu att jag är alldeles lycklig av denna målbild. Jag vet att jag har glömt viktiga saker, men jag släpper det. Sen ska även min hjärna fungera, inte än. Än ska jag bara drömma. Just det, jag vill till Schweiz igen. Basel -- gamla stan, centrum med caféer, affärer, restauranger och tramli. Och Pratteln och Muttenz såklart, men gärna Luzern också, städerna vid Interlaken. och Ticino!!! Där skulle jag kunna tänka mig att bo. Italiensk mat, italienskt språk, men schweizisk ordning.
Och en promenad längs Lago di Garda skulle inte sitta fel.
Och nån halvliten västindisk ö. Med ananas i maten. Och badkarsvatten, och tresiffrigt spf om jag får be.
Jag har så mycket liv kvar att leva. Det här var ju bara för nöjes skull! Orkar inte tänka ut nu vad jag vill åstadkomma, bygga för eftermäle, vara duktig och framgångsrik. Vet inte om jag måste det. Är så oduglig jämt nu att det kan bli svårt att bry sig om karriären för andra skäl än om den är rolig och vad man kan göra för pengarna.
Jag löser ju sudoku emellanåt, de lätta i de där tidningarna där Mikael vill lösa de svåra. Jag är inget mattesnille så lätt brukar vara lagom roligt och tålamodskrävande.
Jag har ju visserligen märkt att det går bakåt. Förr gjorde jag kanske fel eller inte kunde lösa 2-3 st på säg 14 sidor. När det är som sämst nu så missar jag en på 1-2 lösta. Men det vill man ju inte riktigt analysera.
Har dock haft en väldigt rolig uppgift framför mig hela veckan. Men jag har haft migrän sen tandläkarbesöket i måndags, fast idag tog jag Treo Comp och det var värst vad pigg jag blev av det hela natten. Jag satte i alla fall igång med min uppgift, att översätta ett par stycken till engelska till ett ME-nyhetsbrev.
Hello! Det var trögt! Skulle säga att det som gått på en halvtimme/timme nu tog närmare tre. Och ja, det var så roligt att jag satt upp vid datorn hela den tiden. Vansinne. Fick ont i benen efter 45 minuter och mindes varför jag inte låter datorn stå framme, men jag har ju en talang för att ignorera sånt.
Men det är inte klokt vad trög jag har blivit. Fick slå upp ord som sammanfatta! Visserligen har jag inte arbetat på kanske tio år, och visst var det från engelska och inte till engelska jag översatte, men ändå. Tyckte det var dödskul dock, men jag kommer att få betala rikligen för detta korta (nja) nöje. Och jag har bara gjort drygt hälften!
Det är lite tveeggat att märka dels hur roligt det är att använda hjärnan men också hur ledsamt det är hur dåligt den fungerar. Vet inte vad det är precis, förmodligen minne och koncentration i dålig kombination.
Och så blir jag rädd. Och arg för att jag inte låter bli att bli rädd. Men eftersom det har gått bakåt i 19 år och saker som jag kunde för ett halvår eller ett år sen kan jag inte nu, så blir jag rädd. Jag vet att jag på nåt sätt målar in mig i ett hörn. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ut. Vet inte hur man släpper penseln, eller vad jag bildligt borde göra. Eller faktiskt kanske jag inte kan göra nåt för att det är sjukdomen som målar, inte jag. Läste härom dagen att för hälften går sjukdomen upp å ner i skov och förbättring och för en fjärdedel går det konstant neråt.
Det var lite tungt idag, för många påminnelser på samma dag. Och när jag skulle stänga av teven såg jag orden kronisk trötthet i en dokumentär om basebollstjärnan Darryl Strawberry. Till och med det satte igång massa saker i huvudet.
Det är dumt att ta ut sig. Det är dumt att säga ja till saker bara för att man tycker det är kul och för att man vill hjälpa till. Och för att man är en människa som vill bidra och inte bara ligga på soffan och må dåligt på alltför många sätt.
Jaja, den här dagen började med att jag bara sovit halva mitt sömnbehov men var klarvaken i tre timmar, och grät och åt apelsin. Så jag borde ju ha kunnat räkna ut att detta skulle vara en snällmotsigsjälv-dag. Men förnuftet gick visst ur när koffeinet tog sig in.
Och gissa om jag inte är ett spår sömnig, trots att jag är intill döden trött. Trött och trött på.
Det här är Johans yngsta barn, Benjamin och Oskar. Jag vet tyvärr inte vem som är vem på kortet. Det är bara ibland jag kan se skillnad på dem (Mia och Bella var så mycket lättare!!!)
Så söta!!!!! Faller pladask för smilgroparna.
På fotot där de sitter upp tror jag Oskar är till vänster och Benjamin till höger. Benjamin har stort hövve, säger Johan.
Idag såg jag nån som gjorde miner på tv. Tänkte att det gör jag knappt längre (inte bara pga Botox!!) för att jag inte orkar tala så energiskt och animerat.
Idag lekte jag med hunden i två minuter när jag gick upp. Hon var på lekhumör och jag drogs med och buffade henne vid marken där hon är. Fick sen så ont i knät att jag råkade skrika av smärta en gång när jag glömde av att röra mig försiktigt i soffan.
Blev lite deppig. Det är inte mycket liv kvar, när man inte orkar med mimik eller två minuters minilek (hunden kan stå under hyllan som sitter halvvägs ner på soffbordet, så det är ju inte dragkamp det handlar om precis). Inte nåt kvar, knappt, av det jag alltid sett som jag.
Men sen, Gott folk, så KBT:ade jag mig själv! Inte KBT på det sättet som de tror förbättrar ens ME, utan KBT på det sättet att nu kanske jag kan hantera den här helvetesmanicken som är min sjukdom. Jag tänkte nämligen: jag är lite av en skugga av mitt forna jag. Undrar vad Mikael hade tyckt om han kände mig då (rena barnet gissar jag med tanke på vår tioåriga åldersskillnad). Undrar vad Mikael tycker när jag får rituximab och blir frisk och både gestikulerar och pratat fort. Kommer han att tycka att jag är lite läskig, jag som varit mest lugn, lite entusiastisk de sju år vi varit tillsammans.
Men, och här kommer KBT-tanken in: är det bara du som känner att du inte längre är sig själv? Vilka andra kan ha liknande problem? Min kusin K blev idag serenadbesjungen av en prickig gosse, det var kanske nån sorts höjd på den moderliga karriären. Men jag råkar veta att sagda barn, som kommer före Strindberg, gjorde detta när k satt på toa. Personliga gränser, ha sin bara rumpa och sitt bajsande ifred, och allt det där. Historien är söt för att barnet är sött och prickigt. Men känner hon med underbyxorna vid anklarna, att hon så fullt ut är sitt äkta jag? Kanske mindre rumpa bar, hoppas dock jag på, till att börja med.
Eller min vad blir det, den som är gift med Mikaels son. Jag är väl hennes plastsvärmor. Hon har brutit foten på hundra ställen, när hon nyss bytt jobb från skor och kontor till att göra nåt nyttigt, och hon blev personlig assistent. Men sen totalt belastningsförbud på foten på måååånga veckor. Hur "sig själv" känner hon sig när hon behöver hjälp att gå på toa? Det enda hon kan, tycker hon nog, är att sitta i soffan med benet i vilställning och måla tavlor.
Men det är här vi bedra oss. Ingen har det liv de vill. Det fattas pengar, annars hade folk kört fler dyra tyska bilar. Det fattas kärlek, för aldrig har det funnits så många singelhushåll som nu. Och det fattas verkligen inte elände. Bruten fot, korsbandet av, diabetes, astma, depression och tusen som jag känner med ME. Hur gör vi?
Antingen är vi dumma, oansvariga och tråkiga och surar, ledsnar, gråter. Kan inget annat. Duger inte till nåt annat.
Jodå, jag vet precis vad man duger till!! Igår lärde jag mig när jag har en dålig dag, då förlåter man, man friar hällde än fäller, man uppför sig civilt mot folk oavsett vilken behandling de förtjänar. Det är att vara människa. Att istället vägra förlåta, skapa konflikt i familj eller på arbetsplatsen eller i kön på apoteket, det är där jag känner att vi måste fortsätta bli bättre. För detta jobb, som vardagen består av, det är faktiskt det som ÄR livet. Det är när du nekar någon förlåtelse som du med berått mod krymper sig själv till en fjärt till människa.
Motsatsen visar vänlighet, uppskattning, intresse.
Hur mycket skulle världen förändras om folk kunde leva magnanimously, trots sina egna svårigheter, snarare än petty lives, på grund av sina erfarenheter.
Tävlingen börjar nu! Ingen håller räkningen.
En ME-kompis skrev "om kriget kommer". Ja, de har ju flyttat några JAS till Gotland så faran är väl överhängande. Och beroende på vad för slags livsåskådning man har så är det väl krig och världens ände som står för dörren. Man vet bara inte om såna exaktheter som "snart" betyder om en kvart, ett kvarts sekel eller fem kvarts ljusår (som jag för övrigt visst vet är en avståndsangivelse, inte tid). Jag är ingen domedagspredikant (förutom om det ligger kläder på golvet, då är personen nära en domedagspredikan fot sure), men jag har ju faktiskt en tro som baseras på de rätt ospecifika tidernas tecken i Bibeln. Jag tror inte man ska haka upp sig så mycket på det där. Försök leva varje dag så gott du kan, och då kommer allt att bli bra. Idag till exempel vaknade jag med migrän, fast utan huvudvärk. Stod och stammade framför medicinskåpet och visste inte vad jag skulle ta. Men hela kvällen sen har jag varit snarstucken, saknat tålamod och bara känt omtänksamhet om vissa utvalda, med andra ord inte min stoltaste dag. Men man kan inte göra mer än det bästa man klarar under de omständigheter man har.
Mikael går på kurs med Civilförsvaret så han kan vara med och rädda Haninge om det blir katastrof. Han har också läst akutsjukvård och älskar scouting så jag känner mig trygg med honom. Såvida han inte får för höga tankar om mig, tror jag klarar mig själv alltså, och ska rädda andra! Det där med att vara förberedd för att bo i skogen eller ens på golvet i ett skyddsrum låter så förfärligt (på fullt allvar kan jag snart inte ligga i soffan, den är för hård. Så betonggolv, nej tack.) att jag nog snarare tänker mig att jag blir här, där jag kan lukta på blommorna. Dessutom skulle väl Mikael och jag behöva en väska för bara våra mediciner. Jag dör inte utan nån av mina, men skulle må pest, men insulin dör man utan, även om man inte äter nåt. Jag är dock osäker på om det går särskilt fort. Så vi sitter nog här, där vi har både brandyxa, luftgevär och nån sorts värja. Förutom nitton mediciner till mig och insulin till Mikael. Den kan han även ta livet av folk med, om det skulle behövas. Försök ta våra konserver ni, om ni vågar!
Jag vet inte hur länge sen Ellen slutade på Oriflame kontor, man jag har några favvoprodukter som nu faktiskt är slut. Jag älskar att smörja mig med kokosolja och huden blir ljuvlig förutom att jag får finnar. Utrensning, som om jag har nåt skit inuti!
Men det jag blivit smittad av är nu tradera. Gått bra utan så länge, men nu har jag nog bjudit på typ tio grejer. Och jag vill verkligen ha alltihop! Fast ansiktscremerna är viktigast. Sen har jag budat på en svart spetskkol och en svart mönstrad kavaj med 3/4- ärmar, vilket jag är galen i.
Och så vill jag hitta överraskningar till folk, jag ska bara shoppa lite själv först.
Häromdagen, eller om det var igår, så tittade jag ut vid elvatiden på kvällen, och det var ett lager nyfallen snö på hela världen, i alla fall på hela Ribby Allé. Luften var smockfull av stora vita virvlande flingor.
Två timmar senare lät det som om vårfloden porlade rätt in i vardagsrummet.
Då vet man att vintern håller på att ge upp. Ett tips till vintern: Nästa gång får du gärna ta i från tårna. Mesfasoner impar på ingen. Har man inget att säga ska man säga det högt, som organisten sa.
Mikael fick en middag av mig i julklapp och vouchern går ut i mars, så vi ska förmodligen på date nästa vecka! Det ska bli jättekul. Jag ser fram emot att sitta och äta god mat (jag har redan läst menyn noga och valt mina tre rätter), titta romantiskt i ögonen, ha trevlig konversation, och dessutom pyssla mig fin! Jag har redan nu bestämt vilken kjol jag ska ha (en grå ullig kritstrecksrandig kjol som flirtar med det feminina genom att vara både vippig och sydd på kors och tvärs. Dessutom är det min minsta kjol och jag tror att jag har vuxit i den igen!) Och så ska jag ha fåfänga strumpbyxor, det ääääälskar jag, och kanske till och med klackar. Och såklart smink och glansigt hår och både mascara och örhängen (det är mina sista tilltag). Å, vad kul vi ska ha!
I början av vår tid som par, som gifta också kanske, hade vi som regel att dejta varje fredag. Jag ska väl inte säga att vi slutat med det, men det beror på om man kan kalla kommentarer framför teven dejt. Det är ju ett av mina komplex, att jag hindrar oss från att göra så mycket kul ihop. Men Mikael är nästan en gammal man, han kanske tycker det är skönt att jag räddat honom från ungdomliga eskapader.
Idag efter tandläkaren skämtade Mikael och frågade om vi skulle gå på bio. Jag svarade som jag brukar att vi väl ska gå på X&Y allra minst. Så hette ett ställe i Borås, och min systers man, som nu är död, brukade skämta om att mamma och pappa var där när de var sena till nåt. Jag tycker surrealistisk humor är rolig och använder gärna det där med X&Y för att det påminner om Rob. Men för övrigt så klubbar vi inte så mycket, min man och jag. Vi är både för gamla och för ointresserade av sån synd. Men oxfilé, here we come!
Jag ska lansera en ny diet! Den heter nagellacksdieten och kan bli mycket framgångsrik. Den går ut på att om man har nagellack på sig så är det lättare att komma ihåg hur hot man egentligen är, och så kan man tröstäta mindre.
Kom ihåg var ni hörde det först.
Efter apelsinerna för två veckor sen släppte jag ju lös som en tonåring på språkkurs. Jag vägde mig i lördags och hade då gått upp 0,3 kg, men i morse glömde jag av att väga mig eftersom jag skulle till tandläkaren vilket jag är livrädd för. Men jag ska väga mig imorgon, och vad värre är, jag ska äta en semla imorgon! Men sen ska jag eventuellt skärpa mig. Jag måste, så jag antar att jag ska det.
Vad gäller mat så fuskade jag idag också, eftersom jag köpte kyckling med cashewnötter för att fira att jag inte smet ifrån tandläkaren. Eller spydde (det känns ju alltid nära när de röntgar). Bara grät lite. Tröstar mig med mat, det behöver jag inte betala en psykolog för att komma på... Men inga hål, så mycket pengar jag har sparat idag!
Dagens skämmigaste: norrmannen aka vätskekontrollgubnen som fällde en tävlare i Vasaloppet. I alla fall mest kända skämmo.
Årets blåvit: tandnyansen på Oscarsgalan.
Livets ångest: tandläkartid imorgon.
Veckans gulliga oförstånd: 1) Ka Kry (mkt smal) utanför Hemköp apropå att vi inte äter kolhydrater: Varför då? 2) Pizzeriakillen (också smal) noterar att Mikael har gått ner i vikt, Varför då?
Samma gamla oförstånd: jag har två finnar. Jag är 43 och har inga hormoner. Vad är detta?!
Årets övertro: att jag ska delta i tidningen Skrivas årliga novelltävling, och vinna. Jag som har prenumererat på hittills ca åtta nummer men inte orkat läsa nåt av dem. Har inte heller orkat läsa mer än två av de många inredningstidningar mm jag prenumererat på. Det enda som är så lättsmält att det går ner är Sofis mode. Den är väl i par med Mitt livs novell, tipsade Sara.
Dagens asgarv: Mitt livs novell.
Dagens besvikelse: citronfromagen var minsann inte så god som mina cravings påstod. Är snart redo för återgång till diet.
Tisdag: semmeldan. Tänker äta en som belöning för att jag går till tandläkaren istället för rymmer till Barbados. Har Barbados utlämningsavtal med oss??
Dagens semlebild: Bonjour vintage serverar sina semlor på fot. Tjusigt.
http://www.bonjourvintage.se/wp-content/uploads/2014/03/19.jpg
Förutom att bli litteraturprofessor och författare, som jag ska bli när jag blir frisk, så har jag kommit på ännu ett drömyrke. Men det här är inte nåt som annonseras särskilt mycket. Men det är en tant som gör det, och hon finns på riktigt, fast resten är hörsägen. Hon reser runt och kollar att hotell sköter sig. Ställer besvärliga krav på Room servicen, ringer och kollar att nån svarar efter tre signaler, annars bock i kanten osv. Sen hörde jag nåt om hur hon smög på natten också och hittade en vakt som sov. Ett jobb som innebär att smyga runt på hotell måste väl vara det bästa jobbet i hela världen.
Den dagen då vi förlovade oss hade vi smugit runt på Grand och min fantasi gick på overdrive. När vi vågade öppna en dörr som ledde in till hela själva storköket, stängde vi snabbt och gick snabbare. På film hade vi sprungit igenom köket med pickadollerna i högsta hugg, men nu smet vi bara fnissande därifrån.
Och sen frågade mannen i mitt liv om jag ville gifta mig.
Fy vad det är bäst att spionera på gamla anrika hotell. Jag kan dock vara partisk för jag fick ett frieri den dagen.
