Världens största mes

Korad. Lagerkrans beställd. Jag är officiellt världens största mespropp.

När jag skulle lägga mig och svalde mina mediciner för 25 minuter sen upptäckte jag att jag glömt be Mikael ge mig min spruta. Ska ta en varje kväll i tio dar för blodproppsrisken pga min vikt. Men så är jag ju extremt orörlig också, så det känns extra viktigt.

Jag tog fram den lilla sprutan, klämde ett tag i fläsket på låret som man ska, och frös till is. Det gick bara inte. I fem minuter trodde jag att jag bara skulle bestämma mig, ett, två tre, på det fjärde ska det ske osv. Och sen bara ett, två, tre. Sen nånstans efter tio minuter började jag gråta. Vet inte om det var mest självömkelse eller självförakt. Så då reste jag på mig, tog nya tag liksom, snöt mig.

Satte mig. Kom så långt att nålen nästan snuddade huden, men nåt stoppade handen. Feghet heter det nog.

Och ni ska se mina armar, ben och mage. Så många sticksår och en kvadratdecimeter med blod. Och jag har provat att sticka mig med Mikaels insulinpenna (bara sticka, inte spruta in insulin såklart) plus med hans äggpickare som man sticker sig i fingret med.

Jag ligger inte och svimmar när nån ska ta blod eller ge mig en spruta. Obviously. Men att göra det själv, på mig själv, det var en helt annan sak.

Kom till stadiet när jag försökte analysera min rädsla för att kunna möta den. Det gör ju lite ont när sprutan sticker hål i huden, och vissa gånger har det liksom sprängt lite av vätskan. Men det är ju så fjantlite att jag inte kan tro att det hindrar mig. Kanske att jag tycker så innerligt synd om mig själv som har ME att jag inte förmår göra mig själv illa. Tänkte då på hjärtattacken jag kan få om jag inte tar sprutan, och inser att det är att skada mig själv mer. Fast den tanken funkar väl sådär.  Sitter med ett krampaktigt grepp om den nu svettiga sprutan. Lägger ner den, lugnar mig, tror på fullt allvar att den här gången ska jag klara det. Minuterna går, jag blir ömsom arg ömsom ledsen ömsom uppgiven. Får närkontakt med sprutan så att jag känner att spetsen är kall. Förstår att jag inte ska blanda in så många bakterier i det här, så ett stick räcker. Men sticker mig nästan en gång till, nu kände jag spetsens tryck. Hindrar mig i sista sekunden. Lipar lite.

Önskar att Mikael skulle vakna. Skulle skämmas om jag väckte honom. Jag har inget val. Och före kl två måste det ske. 25 minuter för att ta en spruta låter som 22 minuter för länge. Före två, där går den magiska gränsen.

Till slut har jag kramp i vänsterhanden för jag sitter och håller i fläsket med nyporna.

Tröttnar, tänker att nu gör jag det bara.

Men trycker man från ett avstånd eller helst från 1-2 mm? Avstånd tror jag. Och vinkeln är rätt, jag är inte dum, har blivit undervisad i hur jag ska göra och sett Mikael göra det varje kväll den här veckan. Kom igen nu, himla snorfröken!

Så gjorde jag det. Det stack till mer än när Mikael gör det. När han gör det kan jag koppla loss det från mig själv, nu måste jag vara med. Inte bryta av sprutan, inte dra ut den igen i rena förskräckelsen. Och sen trycka in vätskan. Inte så kul. Ville helst trycka fort och vara färdig, nu när jag väl hade börjat. Men man ska trycka lite lagom långsamt, och jag behärskade mig så pass. Och drog ut den igen efter konstens alla regler. Inget blod, bra.

Men sen började det göra ont, sved liksom neråt benet. Jag är i hysteriskt mode och tänker med en gång att jag träffat en nerv eller att vätskan sprider sig på fel ställe.

Men så lugnas jag av tanken på att miljoner såna här sprutor måste vara sprutade av folk som är både dummare, blindare, och mer hysteriska än jag. Jag. har. gjort. rätt.

Jag stängde locket och la tillbaka sprutan i behållaren och sa för mig själv: Det här gör jag inte igen.

Nej, Mikael får göra nästa fem.

Varför var detta så läskigt för mig?
1) hans nål på insulinsprutan är kortare
2) hans insulinpenna ser robust och tekniskt avancerad ut. Det här såg ut som en spruta i ett doktorset som vi gav till Neo.
3) det finns egentligen ingen vettig förklaring. Jag reagerade oerhört irrationellt och ville bara inte. I min ursprungsfamilj är vi inte så duktiga på att göra sånt vi inte vill, men jag brukar vara bra på att tvinga mig. Svälja tio piller är inga problem. Få en spruta, no biggie. Ta en spruta, tydligen ett stoooooort problem.

Men så minns jag när Bettan skulle ta sprutor. Hon bad sin veterinärssyster. Hon kunde inte heller själv.

Jag förstår henne.

Och så minns jag när Ellen svimmade i Maspalomas och jag mitt nöt reser på henne varpå hon svimmar igen. Jag är kanske lite för överemotionell för att vara en bra sköterska.

Så hädanefter får doktor Olergård inte gå och lägga sig förrän han gjort sitt dagsverke med fru Mespropp. Meeeeeeeespropp!!

Och det är inte så ekivåkt som det låter, hörrni.