3 advent

Hjälp, jag höll på att glömma att jag skulle hålla en liten predikan varje söndag i advent. Det var längesen jag tog sömnpiller nu, så vi hoppas att jag kan hålla mig relativt normal. Tyvärr är jag dock lite för handikappad i huvudet för att få hit en lämplig bild. Men jag har i alla fall en tanke.

Den har surrat i mitt huvud sen nån gång i november, när julhetsen påbörjar sin snöbollslika rullning. Men idag verbaliserade Mikael den, lite chockerande, men sen förstod jag. Och håller med!

Han utbrast: Jag är så trött på Jesus! (Och jag ska blogga om vad jag själv tycker, tänker och säger, inte om andra. Men nu kunde jag ha sagt det själv om jag hade kommit på det.)

Jo, trött på Jesus? Trött på att höra om hur fullkomligt älskande, god och fantastisk Jesus var. Vad hjälper det?

Mikael är väldigt hands-on och hjälper gärna till. Han gör vad Jesus skulle ha gjort. Han köper Situation Stockholm, han erbjuder sig att laga gröt till fikat efter kyrkan, han lyssnar så pass intresserat på de gamla i församlingen att han kan redovisa för både deras barnbarn, mediciner och senaste oturliga mobiltelefonköp. Han märker när Ulla H inte är där för att hon inte kom ihåg vilken dag det var, eller när Ruth W har influensa. Han är snäll mot den lite underliga mannen som ser hemlös ut (han är det inte, men tycks inte äga eller vara intresserad av att äga en kam) när de ses på stan, och till slut kommer de på att de känner igen varandra från kyrkan, där mannen dock inte varit på tio år. Fast söndagen efter kom han, och varje söndag efter det.

Jag förstår om han är trött på Jesus, om det bara är snack och ingen verkstad. Och särskilt nu i jul, jesusbarnets egen högtid, kan man ju få en väldigt konstig smak i munnen av den vanvettiga detaljhandelshysterin och att julen handlar om Kalle och klappar, inte krubban, och de ensamma, de fattiga,  de nödlidande både nära och fjärran, och vad jag kan göra för dem.

Det är bra att min facebookfeed inte svämmar över, men det strilar lite annonser från Rädda barnen, Unicef, Läkare utan Gränser, Barncancerfonden. Jag ska bestämma mig för om jag lägger alla pengar på samma häst, eller sprider gracerna.

Och så säger Eva Röse att hon inte ska köpa julklappar. Sen visar det sig att hon kan köpa upplevelser som bio- och teaterbiljetter, begagnade kläder som är tvättade många gånger, böcker som håller länge osv. Men inte massa giftiga plastleksaker. Jag har inte kunnat hålla mig från att köpa en del presenter. Men vi har försökt ha hjärtat med i det hela, och jag har försökt hitta second hand -- där kan det faktiskt vara nytt också, förutom de saker som bara blir finare av att vara åldrade.

Men jag måste verkligen lägga in en extra växel på det här att likna Jesus, att verkligen vara kristen.

Jag skulle vilja att när jag dog, så sa folk om mig att jag var god. Jag är annars van att kalla mig själv rolig och intelligent, även om jag är så mycket tradigare nuförtiden med all min sjukdomsklagan. Men det skulle inte falla mig in att kalla mig god. Men det är ju det jag verkligen vill vara. Jag vill vara god mot Mikael, mot hans/min/vår familj, mot vänner, mot grannar, mot främlingar i mataffären, mot folk på vårdcentralen och biblioteket och apoteket och H&M, mot stackars syriska flyktingbarn, mot svältande afrikaner, mot översvämmade filippiner. Mot kineserna som har suicide fences på sina fabrikstak.

Men att vilja vara god mot alla utan att vara det mot nån, då blir man trött på Jesus. Och det vore extra synd nu i juletid, när hans anda i högsta grad kan leva vidare i det vi gör för andra. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, är aldrig sannare än till jul.

<3