Perspektiv

En tjej i tidningen fick fel på sköldkörteln (hypotyreos) och funderade mycket på att hon hade fått en allvarlig, livslång sjukdom. Ja, så länge man inte hittar rätt dos Levaxin är det väl inte nåt att skämta om, men jag skrattar nästan. Jag har också hypotyreos och äter Levaxin, för resten av livet, men det är så obetydelsefullt i mitt liv i jämförelse med ME att jag knappt tänker på det och absolut inte bekymrar mig för det eller tycker det är allvarligt.

Nån norsk sportsperson hade fått ett förstadium till ME, som en träningspedagog lyckligtvis hade räddat honom ur. Jag skummade igenom artikeln, inte tentaläste den, så jag minns inte längre orden. Men en del detaljer kvarstår: Han fick ligga i sängen 12 timmar om dygnet och när han hade tränat tog det honom ett par dar att hämta sig, och ordet botten användes om var han upplevt sig vara.

Jag skrattar ihjäl mig. Om jag bara behövde ligga ner 12 timmar om dygnet skulle jag nästan känna mig frisk. Och att hämta sig på några dar efter träning (en elitidrottsmans träning?) låter ljuvligt. Jag hämtar mig förhoppningsvis på några dar efter att ha suttit upp under middagen.

Vi har verkligen olika perspektiv. Jag är också medveten om att min definition av hungrig inte delas av mer än en handfull blekfeta västerlänningar.

En person fick cancer och ME, inte på samma gång, och hon sa att cancer var lättare.

Jag vill inte vifta bort folks lidande. Cancer är inget barnprogram, och nu när det är rosa månad så tänker jag extra på bröstcancer.

När ska hela västvärlden samlas bakom ME som bakom bröstcancer? När ska forskningsanslagen för ME komma upp i samma siffror per drabbad som cancer, MS, reumatism? De behöver tiodubblas för att komma i närheten. Jag minns inte siffrorna och orkar inte leta fram en länk till er heller, men det finns nästan inga sjukdomar som får mindre anslag. Ändå är det inte ovanligt att de drabbade mår som cancerpatienter under kemoterapibehandling eller en AIDS-patient två veckor innan hen dör. Fast så mår vi i åratal, och får dessutom höra att vi borde gaska upp oss och att alla är lite trötta. Och här i Stockholm fokuserar den enda specialistkliniken på teambaserad rehabilitering och psykologbesök. I Norge, där läkarna gjort ett genombrott, är regeringen först inte ens intresserad av att bidra till en vidare studie, fast andra länder ser potentialen i norrmännens upptäckt och startar egna studier baserade på samma läkemedel.

Igår var jag vissen i kroppen. Idag är jag totalt frustrerad i sinnet. Så imorgon blir säkert en underbar dag.