LDN

När jag var hos Anders Österberg i juli fick jag recept på LDN, eller lågdosnaltrexone. Det är i normaldos ett antabus och man tror att det fungerar som så i lågdos (mindre än 1/10 av normaldosen) att det stänger av opoidreceptorerna (som behövs för att man inte ska få rus av alkohol och droger), vilket gör att kroppen istället tillverkar nya måbrakemikalier. Det innebär att det inte är en medicin i egentlig mening, eftersom den inte botar något särskilt symptom, men istället gör att kroppen kan kämpa bättre. Så har jag förstått det.

Läkaren skrev ut 2 mg-kapslar som har tillverkats på begäran när jag lämnade in det gula receptet på Apoteket. Pillren finns normalt i 50 mg. Jag vet att en del får 50 mg-piller som de löser upp i vatten och mäter dosen i milliliter istället för milligram. Jag är glad att jag slipper sånt, jag är ju rätt borta i skallen.

En del får biverkningar som oftast går över om man minskar dosen och vänjer sig långsammare, sägs det. Jag började med 2 mg under två veckor och gick sedan upp till 4 mg. Eller om det var en vecka? Jag har faktiskt redan glömt det. Men jag vet säkert att jag inte har fått några biverkningar. En del får problem med sömnen men jag har inte haft fler knäppa nätter än vanligt. En del får huvudvärk, men jag har inte haft mer än vanligt av det heller. Jag känner att nacken är stel och huvudet har som en för liten mössa på sig, så jag borde nog ta mig till naprapaten för en underhållsbehandling. Men jag kopplar inte det till LDN.

Idag har jag haft uppföljningssamtal med läkaren och jag har funderat för mig själv på vad behandlingen har gjort. Jag tänker på tre saker:

För det första har jag inte varit deppig mer än ungefär två kvartar sen jag började med medicinen, och de två tillfällena tyckte jag att jag hade anledning att vara ledsen. Känslan som har växt med åren att jag inte orkar kämpa mot det här dåliga måendet mer har försvunnit. Jag tycker fortfarande att det är pest, och alla femtielva symptom är kvar, men jag orkar ha det så. Det är en stor, stor skillnad och en väldigt stor vinst i livskvalitet.

För det andra har jag eventuellt klarat jobbiga saker bättre än förväntat. Sommarens stora event, bröllopet, var så jobbigt som jag hade trott (trots att jag inte var med på vigseln och hade en madrass på middagen), men kraschen efteråt var inte lika svår eller lång som jag trodde. Samma sak med att Johan och tvillingarna var här, och Ellen, flera dagar efter bröllopet. Just då var det lika jobbigt som det brukar vara, men jag hämtade mig lättare. Jag tror att skillnaden faktiskt är märkbar och inte bara tillfällig. Inte att jag klarar mer än förr, men att jag klarar samma bättre. Det här kanske jag kan lära mig av och utveckla. Om jag blir bättre disciplinerad och vilar bättre, kanske jag kan spara energi till större saker och på så sätt få ut mer i livet. Även om "större saker" fortfarande får vara att sitta upp under en middag, gå på Ica Maxi, läsa något.

För det tredje inser jag att detta inte blir någon mirakelmedicin för mig. Jag läste om nån som sa att det har ökat hennes livskvalitet med 70% och jag såg framför mig hur jag skulle kunna gå hemifrån både en och två gånger i veckan och kunna läsa, sy och laga middag. Läkaren sa att vissa upplever en ökad förbättring i så mycket som 3-4 månader, men jag är realistisk nu. Jag tror inte att jag kommer att bli så jättemycket piggare. Jag tror inte alla neurologiska symptom försvinner, inte heller influensakänslan. Jag kanske inte ens får förminskad hjärndimma. Kanske jag med andra ord inte kommer att kunna göra ett dugg mer än jag kan nu. Men kanske att jag mår lite bättre medan jag fortfarande gör pyttelite. Och att ett litet övertramp inte kommer att kosta så mycket som det brukar.

Om det är resultatet så var det värt varenda krona av det där läkarbesöket.

Och så väntar vi på att Rituximab eller nåt ska bota själva sjukdomen. Nu har jag fått kraft att hålla ut ett par år till i väntan på det. Perfekt.