När jag så småningom klev ur sängen idag kom jag inte längre än till tröskeln förrän Mikael stoppade mig och sa nåt om ett djur som vi hade fått in. Han pekar på väggen ovanför soffan och där är en svart avlång fläck, lång som en tumme och bred som ett par rejäla karlfingrar, plus massa spretande ben och spröt. Alltså. Världens. Största. Gräshoppa!
Jag skrek säkert till, men den satt blickstilla och jag var inte räddare än att jag tog ett foto (från sovrummet). Den skulle antagligen inte hoppa på mig, och de är inte äckliga och flyger som kackerlackor - hade det varit en kackerlacka hade jag inte stannat längre än mitt skrik. Men sen skulle Mikael fånga den och det hade jag inte nån särskild lust att uppleva, så jag stängde sovrumsdörren och började småsvettas av nervositet.
Efter ett tag fick jag så en rapport om att den var ute och att balkongdörren var stängd. Han hade låtit den krypa ner i en plastbunke och så var det nåt med en enkrona och gladpack men det minns jag inte längre. Mitt under hans redogörelse blev det extra läskigt och jag tog ofrivilligt ett steg bakåt. Hjälp, hade den kommit in i sovrummet hade jag fått en hjärtattack!
Ni ska veta hur högt den spelade. På vår vardagsrumsvägg! Mikael säger att den varit här inne i flera timmar, baserat på när han hörde ljuden. Jag blir alldeles stirrig bara jag skriver om det åtta timmar senare. En fluga flög förresten olyckligtvis in i mig när jag stod bakom dörren och väntade på räddning. Den blev döv. Jag var lite smått lättskrämd om man säger så.
Och när jag senare öppnade ytterdörren och skulle gå till brevlådan hörde jag hans kompisar, blev lite rädd och stängde dörren igen. Sen tog jag på mig Mikaels gummidojjor, som om det var tryggare än att gå barfota, braced myself, trotsade spelandet och gick. Lite fortare än vanligt, men jag klarade det.
Vill inte nånsin ha öppna dörrar och fönster mer. Så säger jag efter varje geting som varit här inne (i sommar bara tre) men nu menar jag allvar. Om Mikael inte hade varit hemma hade jag på fullt allvar fått ringa polisen eller brandkåren. Eller suttit i sovrummet, kissnödig, än.
En gång när jag bodde i England hade vi fått in en hel massa getingar som skulle gå i ide i min rumskamrats garderob. Det mäktade vi inte med utan hämtade en kille på gatan.
Men detta hade jag inte klarat.
Och just det, enkronan som jag inte minns var den hörde hemma i historien var för att man skulle kunna jämföra storleken. Men jag vågar inte be Mikael messa mig det fotot. Mitt eget är läskigt nog.
Håll stängt, folket!
2 kommentarer:
Såna där brukar katten bära in som särskild present (som omväxling till sorkar och fästingar) de är verkligen imponerande stora.
Eftersom jag är den med mest hjältinneanlag i familjen är det jag som får bära ut dem. Mössen är numera för snabba för mig, plus att det ät Leffe som envisas med att ställa upp källardörren för att katterna ska kunna bära in dem så fort lusten faller på, så dem får faktiskt han förbarma sig över.
Men oj, blev du så rädd alltså... Stackare :-) /Stina
Skicka en kommentar