I en hunds huvud

Det är ju inte sommar längre, det har jag insett.

Och trots att Hunden har en väldigt liten hjärna (som en kiwi eller en valnöt?) så har hon också fattat det. Och hon är lika förtjust i att bli blöt som jag.

Detta är vad hon såg ut att tänka idag, apropå just höstvädret:

Mannen i mitt liv tar på sig jacka och river av en bajspåse från rullen. Vad tror han? Det regnar ju!

Men ser du inte att vi inte kan gå ut nu. Vädret, du vet.

Du kan kalla och locka på mig allt du vill, jag ska då inte med på nån promenad just nu.

Titta vad jag redan fryser. Jag darrar ju av köld. Jag som är en sån skör kvinna måste stanna inne förstår du. (Drama queen? Jo då.)

Men det är värst vad du tjatar. Jag säger ju nej.

Vadå peta på min bak med foten som om jag var en hund. Jag ska inte med ut har jag sagt.

Du ser lite rolig ut som tror att du ska gå på hundpromenad utan hund.

-- Plötsligt böjer hon nästan omärkligt (som herr Omar) på nacken och tittar ner i golvet. Hon inser att mannen i hennes liv vann och det syns på hennes kroppsspråk.

Hon går spakt fram till den öppna ytterdörren, tittar på regnet och hoppas att människan ska ändra sig. Inte för att det har hänt förr.

Sen tar hon ett par frökensteg ut. Men hon håller sig under tak, tokstollen. Som om hon var gjord av oimpregnerad mocka och var rädd för vattenfläckar.

Jag står i köket och garvar när dörren stängs.

När hon kommer tillbaka verkar allt förlåtet.

Det var tydligen skönt att kissa lite.