Precis som jag

Jag begriper fortfarande inte vad ni ser och inte om jag försöker dela ett foto på telefonen. Det här är i alla fall så som jag tror att jag ser ut, och/eller BORDE se ut, och vi kan väl helt klart konstatera att torsdag och fredag på 4 mg LDN och lör och söndag på noll, tillsammans med en olycklig dubbelbokning (jag som brukar tycka att dubbelbokning är två saker på en vecka, inte på en dag...) och total överanvändning av energi nu har lett till att jag nästan lipar för att jag inte ser ut som Kronprinsessan Mary av Danmark, med storlek 34/36 på sina tusentals designerplagg och professionella hårtvätterskor och egen sminkös. Jag har lidit lite allvarligare kval förut ikväll, men nu är nivån mest patetisk. Och det är som att har man väl börjat lipa och känt sig misslyckad över en sak, så hänger lätt andra med på köpet. Och det är så olikt mig att känna så här. Jag är stursk, duglig, smart, kvick, har självförtroende och allt, men när jag blir överträtt och ledsen så vänder jag det så lätt inåt, mot mig själv. Det är inte likt mig. Vilket får mig att tvivla än mer på att jag överhuvudtaget vet vem jag är längre. Måste ta tag i alla mina läkarnesök och behandlingar jag vill prova. Fast först får mikael hämta ut LDN:better och så får jag lura ut hur det känns innan jag börjar med nästa grej. Eller varför det, egentligen? Vet jag inte vilket det var som hjälpte om jag gör flera behandlingar på samma tidsperioden? Eller anar man det? Kan jag inte bara få svar på saker nån gång?

Tror ni man kan hitta nånstans på nätet där man byter en redig fotvårdsbehandling mot en bioboljett? Jag har inte kommit så långt ner som till fötterna sen i början av sommaren. Det river i strumporna. Och ååååå jag är så värdelös som inte orkar fila och fotbada mina egna fötter och nu är jag läääääskig också.

Inte lätt å va på topp. Ge hit det där LDN:et! Fort som ögat, så jag orkar tycka om mig själv igen.

http://styleofmary.blogspot.se/2013/09/it-is-time-to-vote.html?m=1

Officiell vinter

Det är månhända lite överdramatiskt att kalla detta vinter, men jag gör det ändå. Och för en gångs skull har jag flera bevis som underbygger min åsikt:

Jag har lagt in alla sandaler i garderoben.

Jag har strumpor på mig, både inomhus och utomhus.

Jag har i detta nu till och med pyjamas på mig, vi har bara 22 grader i sovrummet och föreningen har inte satt på värmen än.

Jag har också _köpt_ en pyjamas, eftersom jag använder vanliga mjukiskläder nu och det är så trögt att vända sig om i sängen om det inte är satäng. Så det har jag köpt en från Filippinerna.

Jag har inte kortärmat på mig, inte en hel dag i alla fall.

Jag har använt fleecetröjan flera gånger.

Jag fryser om rumpan när jag sätter mig på toan.

Jag har druckit varmt ett otal gånger redan.

Jag är inte rädd för flygdjur när jag öppnar fönstren. Även om en fet spindel var och kikade i badrumsfönstret.

Jag börjar tänka på ljuslyktor och har spanat in flera jag är sugen på.

Jag har haft filt över benen när jag åkt komet till naprapaten. Som en annan gammelmormor.

Jag längtar verkligen efter en riktigt mustig boeuf bourgignon.

Jag hörde bara i förrgår att första snön har kommit, tror det var Sälen eller Åre.

Och som om inte det räckte så kan ni betänka att det är bokmässa. Typiskt bevis.

Ser ni?

Så här skulle man se ut när man hämtar medicin på Apoteket.

"{this is glamorous} : adventures in love, design, fashion, home decor, food and travel: {fashion | style inspiration : ballerina girl}" http://feedly.com/k/18X6kJs

Can marriage be saved?

En feministisk artikel undrade i titeln om äktenskapet kan räddas.
Mitt svar är Ja, men bara varje dag.

Inte lätt å tänka

Jag vaknade typ fem timmar för tidigt idag och kunde inte somna om. Kramade Mikael och tog en halv Stilnoct. Somnade ändå inte. Tog två melatonin, en fryspizzebit och kände mig stressad/uppe i varv och frustrerad och ledsen ovanpå det. Jag är så oerhört beroende av min halvdåliga sömn, för det blir ren katastrof med för lite.

Men jag är ju känd för mina ljusa idéer så jag bakade muffins. Ända sen Mikael köpte kardemumma för en månad sen har jag velat baka. Och jag tänkte att det är kreativt och lugnande och så får jag en belöning och så kan jag somna. Jag hade räknat ut det så väl. Jag struntade i 2 1/2 msk marsanpulver för kokning och tog istället 1 1/2 tsk kardemumma, och till och med nya finmönstrade formar. I receptet står 10-12 min men jag brukar gilla ljusa saker så jag satte äggklockan på 10 min. Så långt allt väl.

Jag satte mig ner vid köksbordet och löste nybörjarkorsord. Det gick inte dåligt och tio minuter gick fort. Ut med muffinsformen, la ren handduk på, skulle låta dem svalna lite medan jag löste fätdigt korsordet. Kom till och med ihåg att stänga av ugnen.

Så tyckte jag det hade gått nog lång tid för att äta ljummen kardemummamuffins. Mmm. Lyfte på handduken, varningstecken ett: det satt klet på handduken. Och muffinsen var väldigt ljusa, hade jag inte ens kollat det när jag tog ut dem? I med sticka, hjälp, nedersta centimetern blev helkletig. Ojdå. Det hade visst inte gått så bra som jag trodde.

Just här skulle det ringa massor med varningsklockor: Du är supertrött, har ingen koncentration kvar, och har redan gjort misstag. Se upp!

Men jag lommade lojt iväg (två steg) till bänken, satte på ugnen på snabbstart och in med muffinsen. Hoppas de går att rädda fast de svalnat en del redan, och ugnen också. Jag satte inte äggklockan för jag visste inte vad jag skulle sätta den på. Satte mig ner vid korsordet. Det här sista strulet hade jag inte räknat med och det tog min sista energi. Men jag fördrev tiden med ett ett-stjärnigt korsord tills det plötsligt luktade BRÄNT. Ut med muffinsen. Svarta får man väl inte säga, men de var helt klart African American.

Ja, så man ska lugna och trösta sig med muffinsbak, gör i själva verket av med mer energi än vad man hade. Gör dem först rinniga och bränner dem sen.

Det där med mina bra idéer alltså.

Men om man skar dem itu kunde man äta botten, och sen gröpa ur toppen med en sked. Men det krävdes typ tre stycken för att fylla en håltand.

Min stackars icke-bortskämde make sa dock goda muffins och åt två sen, när han kom hem.

Han lagade middagen idag och som alltid och nu står dessutom all disken kvar i köket. Och så har jag bett honom att beställa mer ldn på apoteket imorgon. Hade bett honom hjälpa mig tvätta håret också förut idag om det inte var så att han lagade middag på samma gång. Han är ju min personlige assistent och får inte en krona betalt. Betalningen i natura är inte så väldans imponerande, den heller. Vad den mannen gör av kärlek. Å, nu lipar jag snart. Nä, jag är för trött för det.

Godnatt.

Vad är sant?

Vad är sant? Filosofer och andra -sofer har nog svar i stil med allt, inget, vad du vill, och det Allah/Gud/Jahve säger.
Jag tänkte lite på vad som är sant för mig. Det är:
Det är förfärligt trist att vi måste äta varje dag. Jag skulle gärna äta mackor en gång om dan och sen inget mer förrän på helgen, när jag kan tänka mig att nöjesäta, eller kanske smakäta. Hundens bruna torra lortar ser inte goda ut, men på ett sätt vore det skönt att slippa tänka på det dag in och dag ut. Om man bara behövde pinnar sin middag och så var det färdigt.
Vissa skådisar är för unga. Man tar dem inte på allvar. Har de ens fått betyg nån gång? Har nån gått dem emot, har de fått spö i bambakön, fick de nej av tjejen de ville gå på prom med? Samma sak med tjejerna, de ser mer ut som barnvakter. Inte som att de tjänar miljoner. Förutom skådisar, sportfolk och företagsledare så anses inte normalt folks talanger och gåvor vara värda flera miljoner. Inte ens Knugen är värd tio miljoner i lön. Han skulle på sin höjd få traktamente och ett expenses paid account så de har råd att bjuda stadsöverhuvuden på middag. Men är allt de gör i kungahuset att förstärka nåt svenskt, eller plussar på sverigekontot hos andra länder och turister, då är det rätt mycket svinn. Not much bang for your buck.
För det tredje hade jag ingen aning om till vilken grad vår kropp påverkar vårt psyke, vårt välmående. Och hur ett uppgivet sinne oftast inte sitter i en pigg kropp, så det går åt båda hållen. Jag är livrädd för ldn. Igår eller i förrgår hade jag en jättebra dag och orkade det jag måste, som borsta tänderna, bre mackor, skriva lite på datorn. Men idag är energinivån nere på fantastiska 0,001 igen. Det krävs 0,5 för att gå till badrummet. Typ. Vilket innebär att man per automatik hamnar på minus och mår dåligt ett par dar. Men om att må fysiskt dåligt kostar 4,75 och du bara hade en dos på 0,001, plus toan om -0,5, plus att du mår dåligt mentalt. (-7,75) för att du är så sjuk så länge och du har inget liv och allt det där, då blir det ännu mera minus. Jag måste reda ut det här med nån som kan pacing, för jag tror jag lånar hela tiden och att det är därför det går bakåt, men ldn MÅSTE funka för det var så underbart att vakna glad (mitt normala som jag inte känt på flera år) och orka skala två potäter. Måååååååste funka. Jag vill inte vara den 25% det inte hjälper på. Det är dagens allvarligaste sanning!

Samlar du?

Salt & peppar, Hemköps tidning, kom idag, bara nån dag efter Icas Buffe. Recepten i s&p är oftare lite för skumma för mig, men de har å andra sidan fler tips på saker man inte behöver laga precis som de gör, men det kittlar fantasin. T ex var det några uppslag soppor som inte lockade mig, men som avslutade med tipset att ha mer protein på soppan; mozzarella på tomat eller paprika, parmesan på kött- eller kycklingsoppa, ost på broccoli eller spenat, örtsatt keso på vad som helst. Fetaost kan de som älskar det ha på allting, liksom bönor. Men visst blev man lite inspirerad att ta soppan ett steg längre?

Några sidor senare, det förra var bara en parentes, verkar den nya husguden Elsa Billgren bli intervjuad i ännu en tidning med självförsörjande, eller vad heter det nu? Jaja.

Hennes favoritpryl i köket är en sån där handhållen gräddvisp. Hon bakar till och med muffins med sin sån, och jag tänker Respekt! Armkraft!

Vad samlar hon på? Brudklänningar, glasburkar, trasiga rakspeglar och fotografier på min mamma.

Det här måste vi analysera. Hon är ju Vintage-Elsa med hela Sverige, och när hon fick den smarta iden (efter mig kan jag säga) att köpa gamla brudklänningar och hyra ut, så blev det en hel business. Görromantiskt att syssla med vackra gamla skapelser knöfulla med romantiska och/eller tragiska berättelser. Om jag nånsin gick på fina fester och hade en normalare storlek, skulle jag gärna hyra därifrån. Mina favoritfestklänningar under ungdomens baler kom för det mesta från Myrorna -- när jag kommit över det där med att skapa själv, och jag gjorde en hel klänning i fodertyg (den skulle bara hålla en kväll), insåg jag att sånt som är gjort för att hålla även sitter bättre i detta nu. -Samla på brudklänningar, helt godkänt. Fast jag skulle gärna vilja ha festklänningar också, det kanske hon har.

Glasburkar. Kan jag kanske förstå, om de är såna där gammaldags med glaslock och stålställning och röd gummirundel. Eller såna med tältliknande glastopp som man ska ha "gotter" i. Iittala har fina såna, men det är nog inte sånt hon samlar på.

Trasiga rakspeglar. Så fint att nån älskar dem fast de gjort sitt. Jag antar att hon tycker de är vackra på nåt vis, men jag ids inte spara på trasiga saker. Antingen borde jag laga dem, och sån stress vill jag inte ha eller så duger de inget till förutom att titta på, och jag har blivit så pass gammal att jag väljer funktion IHOP med form.

Foton av sin mamma, det är däremot rätt gulligt. Knäppt och gulligt. Men kanske knäppt bara för att de flesta fotona på min mamma ser likadana ut, hon permanentas och står i endast handduk och käkar köttbulle i köket medan medlet verkar. Vi har flera såna. Eller när hon ligger i sängen på julafton, det har vi också några av. Att vara Ebba Billgren, för så heter hon väl, konstnär och rörlig, till skillnad mot min mamma, måste väl bli bra foton av. Så det förstår jag. Lite gulligt med om hon inte har nån annan familj än mamma och pappa. Jag har legio på bägge sidor, så det där med släkt och familj har alltid känts mer som Hur ska vi få plats snarare än, Ja, här sitter vi tre...

Men tanken är intressant. Vad samlar du på? Vissa samlar på att andra har sagt att de är duktiga. Och eftersom det inte syns av sig själv måste de påpeka att de är framgångsrika och lyckade. Andra samlar på namn. Allt ska heta nåt, det ska inte bara vara en kastrull, det ska vara en le creuset. Inte bara en telefon, en iphone, inte bara en jacka, en (jag vet inte ens vad en dyr jacka ska heta), inte bara en scarf, en hermes. Osv. Att samla på namn tycker jag är lite andefattigt. Kanye West har visst en vit t-shirt till salu för $120 som ser exakt likadan som en t-shirt för $12. Där tror jag inte vi snackar kvalitet. Men att en Malmstenmöbel kostar grova pengar är i alla fall delvis för att det är överlägsen kvalitet. Jag vill sällan bara åt namnet utan möjligtvis formen eller kvaliteten. Men har haft ljusstakar för 5:-/st från ikea på soffbordet nu rätt länge. Vet inte hur mycket lyckligare jag skulle vara om de kom från Svenskt tenn?

Jag brukade säga att jag samlade på böcker. Jag samlade också på kläder (helst till fyndpris), skor och accessoarer, fast det sa jag inte direkt att jag samlade på. Jag saknar inte de kläderna nu, mer än att jag saknar känslan jag hade i vissa kläder, antingen om jag kände mig väldigt snygg i nåt, eller att det hände nåt trevligt i de kläderna. Nu samlar jag inte ens på böcker. Ska försöka göra mig av med ännu fler, fast jag redan sålt och kastat mer än två tredjedelar. Orkar jag börja läsa igen kan man gå in på en bokrea med en tusing och klara sig bra med det och ett lånekort.

Samlar inte på skor, fast det är det svåraste att göra sig av med. Men jag ska.

Jag skulle önska att jag kunde samla på kärlek, kärlek från mig till människor, och från dem till mig - men inte på grund av nåt jag gör utan för att jag får dem att tycka om sig själva. Det vore nåt. Sen skulle jag gärna samla på goda gärningar och överraskningar åt andra. Jag har kommit på en, ska se om jag kan lura i Mikael att hjälpa mig så han inte fattar att det är till honom. Spännande.

Ni hör kanske att jag mår bra. Andra dagen med 6mg LDN och jag mår precis lila bra som igår. Ännu bättre, faktiskt. Kände när jag gick till köket och tog fram frukostgrejer att jag faktiskt orkade breda mig en macka. Inte att jag tvingar mig fast jag inte orkar. Och jag säger som så att om jag kan må bättre med det jag har att göra hemma då är det fantastiskt. Ni kan väl hålla tummarna för att vi får nån ordning på doseringen dock. Man ska ju inte ta sex mg i normala fall. Inte för att det gör nåt, när normaldos är 50, men ändå. Vi får se hur detta utvecklas, så ber jag att få prata med Anders Ö. Trevligt om han komme under landstingstaxa!!!!!

Jag ska i alla fall inte samla på diagnoser!

Keep well, folks, if you can!

The lap dog earns her name

Hon verkar inte lida av att inte vara begåvad med mer än sällskapstalanger. Faktum är att hon utan att vara direkt manipulativ ändå är oerhört begåvad i att bli kelad med.

En dag låg hon i Mikaels knä och höll subtilt men tydligt fram olika kroppsdelar som hon ville att han skulle klia. När man hittar rätt ställe är det nästan som om hon halvsluter ögonen och flackar njutningsfullt med blicken. Hon "spinner" också när hon gillar sig. Fast det är mer som ett litet förnöjt stön, hon har ju ingen riktig spinnmaskin.

Där ligger hon alltså och blir kliad. Som tack slickar hon på Mikaels hand en lång stund, tills han inte har lust med det längre.

När detta har upprepats, klia, spinna, slicka, ett antal gånger, har människan fått nog men inte knähunden. Så hon buffar på honom med tassen. Jag kan inte avgöra om hon har fattat att det är slut men vägrar rätta sig, eller om hon helt enkelt inte kan föreställa sig att Mikael tröttnat.

På en halv sekund inser hon dock att buffandet är förgäves och tar till det tunga artilleriet. Från att ha legat hoprullad som en kanelsnurra i Mikaels knä tar det bråkdelen av en sekund tills hon står på bakbenen i hans knä, med tassarna på bröstet, och nosen och tungan två centimeter (I kid you not) från hans mun. Han har varit med förr och kniper lika blixtsnabbt ihop läpparna så hon inte ska pussa honom. Hon tittar halvt uppfordrande, halvt vädjande på honom. Inser till sist att han inte vill, och lägger sig ner i knät igen. Hon snurrar först ett varv så hon är säker på att få bästa platsen.

Mikael byter kanal, sänker garden. Då passar hon på att slicka hans hand lite igen, bara för att hon kan, och bara ett ögonblick och sen ger hon sig underdånigt.

But the lap dog has done her lap dance.

I en hunds huvud

Det är ju inte sommar längre, det har jag insett.

Och trots att Hunden har en väldigt liten hjärna (som en kiwi eller en valnöt?) så har hon också fattat det. Och hon är lika förtjust i att bli blöt som jag.

Detta är vad hon såg ut att tänka idag, apropå just höstvädret:

Mannen i mitt liv tar på sig jacka och river av en bajspåse från rullen. Vad tror han? Det regnar ju!

Men ser du inte att vi inte kan gå ut nu. Vädret, du vet.

Du kan kalla och locka på mig allt du vill, jag ska då inte med på nån promenad just nu.

Titta vad jag redan fryser. Jag darrar ju av köld. Jag som är en sån skör kvinna måste stanna inne förstår du. (Drama queen? Jo då.)

Men det är värst vad du tjatar. Jag säger ju nej.

Vadå peta på min bak med foten som om jag var en hund. Jag ska inte med ut har jag sagt.

Du ser lite rolig ut som tror att du ska gå på hundpromenad utan hund.

-- Plötsligt böjer hon nästan omärkligt (som herr Omar) på nacken och tittar ner i golvet. Hon inser att mannen i hennes liv vann och det syns på hennes kroppsspråk.

Hon går spakt fram till den öppna ytterdörren, tittar på regnet och hoppas att människan ska ändra sig. Inte för att det har hänt förr.

Sen tar hon ett par frökensteg ut. Men hon håller sig under tak, tokstollen. Som om hon var gjord av oimpregnerad mocka och var rädd för vattenfläckar.

Jag står i köket och garvar när dörren stängs.

När hon kommer tillbaka verkar allt förlåtet.

Det var tydligen skönt att kissa lite.

Vad hjälper?

Jag har precis läst inledningen till en bok om hur man hanterar ME. Fyra saker nämns som predictably lead to improvement:

1. Symptom management. Smärtor och sömnstörningar ska hanteras, för de förvärrar och perpetuate sjukdomen.

2. Pacing. Vila, begränsa den dagliga aktivitetsnivån.

3. Terapi. Depression, ångest och emotionell stress kan och bör man göra nåt åt, samt att man ska lära sig copingstrategier.

4. Aktivitet. Lätt, regelbunden aerobisk träning.

Mitt problem med 4. är att jag redan har använt mer än jag har i punkt 2. Med hjälp av 3. borde jag lösa det då.

När jag lyssnat på forumen på fejan verkar det finnas några behandlingar som hjälper:

1. Pacing
2. Naturläkemedel, kosttillskott, kinesiologi
3. Kraniosakral terapi (KS)
4. B12-injektioner, LDN

Jag har hittat och valt ut en KS-terapeut som jag ska gå till. Dessutom ska jag prova floating (det är inte särskilt lättillgängligt vilket kanske förklarar frånvaron av resultat/åsikter). Sedan ska jag också gå till psykolog etc. Kanske få hjälp med pacing, om hen kan, annars sorgbearbetning och ny självkänsla. Det här är vad jag ser att höstterminen ska gå till. Jag fortsätter såklart med LDN, botox och går till naprapaten vid behov, mer sällan hoppas jag, så jag frigör tid till det andra. Är fortfarande stressad, det blir jag så fort jag måste skriva myndighetsbrev eller sånt. Nu är det hemförsäkringen och en handfull sjukrelaterade grejer som pockar på. Få se vad jag orkar imorgon. Måste ju vila mig efter idag (naprapat) och inför torsdag (besök av en väninna) också. Fy, hatar stress. Jag har massor av ledig tid men tyvärr går det mesta av den tiden inte att använda till nåt vettigt, knappt ens läsa en tidning.

Men nu är det dags för en bättre attityd, life roligare innehåll och gladare röstläge.

Orkar inte leta fram en bild på en get i högklackat, så ni får tänka er det själva. With a smile!

Perspektiv

En tjej i tidningen fick fel på sköldkörteln (hypotyreos) och funderade mycket på att hon hade fått en allvarlig, livslång sjukdom. Ja, så länge man inte hittar rätt dos Levaxin är det väl inte nåt att skämta om, men jag skrattar nästan. Jag har också hypotyreos och äter Levaxin, för resten av livet, men det är så obetydelsefullt i mitt liv i jämförelse med ME att jag knappt tänker på det och absolut inte bekymrar mig för det eller tycker det är allvarligt.

Nån norsk sportsperson hade fått ett förstadium till ME, som en träningspedagog lyckligtvis hade räddat honom ur. Jag skummade igenom artikeln, inte tentaläste den, så jag minns inte längre orden. Men en del detaljer kvarstår: Han fick ligga i sängen 12 timmar om dygnet och när han hade tränat tog det honom ett par dar att hämta sig, och ordet botten användes om var han upplevt sig vara.

Jag skrattar ihjäl mig. Om jag bara behövde ligga ner 12 timmar om dygnet skulle jag nästan känna mig frisk. Och att hämta sig på några dar efter träning (en elitidrottsmans träning?) låter ljuvligt. Jag hämtar mig förhoppningsvis på några dar efter att ha suttit upp under middagen.

Vi har verkligen olika perspektiv. Jag är också medveten om att min definition av hungrig inte delas av mer än en handfull blekfeta västerlänningar.

En person fick cancer och ME, inte på samma gång, och hon sa att cancer var lättare.

Jag vill inte vifta bort folks lidande. Cancer är inget barnprogram, och nu när det är rosa månad så tänker jag extra på bröstcancer.

När ska hela västvärlden samlas bakom ME som bakom bröstcancer? När ska forskningsanslagen för ME komma upp i samma siffror per drabbad som cancer, MS, reumatism? De behöver tiodubblas för att komma i närheten. Jag minns inte siffrorna och orkar inte leta fram en länk till er heller, men det finns nästan inga sjukdomar som får mindre anslag. Ändå är det inte ovanligt att de drabbade mår som cancerpatienter under kemoterapibehandling eller en AIDS-patient två veckor innan hen dör. Fast så mår vi i åratal, och får dessutom höra att vi borde gaska upp oss och att alla är lite trötta. Och här i Stockholm fokuserar den enda specialistkliniken på teambaserad rehabilitering och psykologbesök. I Norge, där läkarna gjort ett genombrott, är regeringen först inte ens intresserad av att bidra till en vidare studie, fast andra länder ser potentialen i norrmännens upptäckt och startar egna studier baserade på samma läkemedel.

Igår var jag vissen i kroppen. Idag är jag totalt frustrerad i sinnet. Så imorgon blir säkert en underbar dag.

Risig

Jag tar tillbaka allt gott jag nånsin sagt om LDN. Redan förra veckan tyckte jag att jag kände mig risig, men jag stod ut eftersom humöret fortfarande var på topp.

Idag har jag fått överansträngningsfeber fast jag bara legat ner, klätt på mig, brett mackor, slevat upp soppa och smörjt in ansiktet. Faktiskt har jag nog inte borstat varken håret eller tänderna, när jag tänker efter. Och jag har haft så grymt ont i benen så att jag har legat kissnödig i soffan för att jag inte förmår stå/gå på benen. När klockan var 22 och jag ändå skulle resa mig upp för att ta LDN, himla placebo, så hävde jag i mig lite värktabletter också och sen grät jag nog inte fler gånger. Ynklig är bara förnamnet på mig i denna dag.

Och förresten så har jag ont i benen för att jag satt vid bordet igår när J var här på middag. Jag tror inte ens jag tog fram varken servetter eller vattenkaraff, och satt i duschen, inte stod.

Är det såhär det ska vara? Ligga ner hela dygnet sånär som på 20 minuter utspritt på toabesök och ta piller och bre mackor? Och apropå mackor så är jag så grymt allergisk att mitt ansikte skriker Vi er röde, vi er hvite...

Hmm, har allergin nåt med mitt dåliga allmäntillstånd att göra? Är allting extra kasst just nu? Är detta en svacka, inte det nya normala? Hur som helst så börjar de smärtstillande gå ur kroppen. Och jag ska till naprapaten imorgon. Kul när benen inte funkar. Det är säkert 100 steg till hennes mottagning från hissen. Har telefontid med kirurgen i veckan. Jippi, inläggning och operation är precis vad som lockar nu. Är det nån som vill gråta en skvätt? Jag har lite kvar att klaga på men orkar inte mer nu.

Vad gör vi?

Har suktat lite över några Iittala-prylar på sistone och har börjat tänka på det här med design och var den kommer ifrån. Finland är helt klart ett designande land. Det är Danmark också, men de har även smycken. Norge har lusekoftor och olja. Och skidåkare. Vi har alla möjliga sportamän faktiskt, och en hel del musiker. Danmark hade Skagenmålarna, Norge hade Ibsen, Danmark Kierkegaard, vi Strindberg. Nu har vi ju även Stieg Larsson, Mankell och (pjt) Camilla Läckberg. Danmark har Peter Höeg och Norge har både Anne Holt och Jo Nesbö.

Finland har Iittala. Tyvärr förstår inga utom de själva deras litteratur. Fast alla älskar Mumintrollen förstås. De hade Lordi ett tag, samt Aria Saionmaa och Linda Lampenius. Och han kända dirigenten Karajan. Men listan känns mycket kortare. Jag borde komma ihåg nån rallyförare också.

Blir ett land påverkat i sin kulturitövning av sina grannar? Jag tror det. Ingen fattar finska, alltså dräller det inte av litteratur. Men jag skulle vilja undersöka det här ordentligt. Hur många författare per kapital, och har vi fler för att det svenska deckarundret nu hetsar fram varje drömmare med PC till internationellt författarskap. Jag vet inte. Men de verkar sköta sitt land bra, finnarna. Eleverna sköter sig i skolan, de vuxna sköter sig också tills de begår självmord.

Fast Sverige har ju haft konsthantverk av den högre skolan i o m Glasriket. Men det verkar inte som om vi har så mycket design kvar internationellt. Perstorpsplattan är passe, visst vispar nån fortfarande i en  Bernadotteskål, men på den fronten vinner vi nog inte. Ikea känns inte som design i den meningen, men vi borde kanske ta med det. Norge kommer i alla fall sist, så där känns det som vanligt.

Imorgon får jag nog läsa på om det här!

Fyra år!!!

Idag har Mikael och jag varit gifta i fyra år. Jippi!!! När jag var 20 trodde jag att jag skulle gifta mig mycket tidigare än 39, och när jag var 35 trodde jag nog inte jag skulle gifta mig alls. Men så bra det blev, i alla fall med det.

Vi åkte på utflykt på den nya motorvägen (jag vet, det krävs inte mycket för att liva upp mig) till Nynäshamn och hade tänkt äta på ett ställe som ligger granne med Hembygdsgården. Men det var stängt. Vi fick i alla fall en underbart vacker rundtur och äkta vatten och till och med havslukt. Sen åkte vi till centrum men hittade på fullt allvar bara en korvmoj och en stängd strömmingsvagn. M hoppade ur och frågade några lokalbor och det finns typ inget öppet på vintern. Tydligen räknas detta som vinter, trots tjejen vi såg i shorts. Det fanns visst nån thaibod där Inger & Bengt bodde förut (ha! Lokalborna förklarade inte läget så, men det gjorde Mikael) och vi tänkte åka dit. Men så i backen ner från centrum såg jag en skylt med Restaurang Lydia och fönster med lampor i. Kanske var det nåt som var öppet? Det var det!

Och vilken festlig erfarenhet. Servitören gav oss menyerna supersnabbt. Vi bestämde oss till slut för oxfilé provencale för två. Men vi fick inte beställa nån förrätt (där rök min toast skagen) för vi skulle bli så mätta av huvudrätten att vi gjorde bäst i att inte beställa förrätt. Ha, servitören, en gubbe faktiskt måste jag säga, var lite burdus tyckte vi, men lovade att komma med lite bröd. Och när han sen kom med våra drickor hade han glömt mitt glas så han sprang faktiskt och hämtade det.

Efter en stunds trevligt samtal med min man med sån snygg bak fick vi ändå varsin toast med fräsch tomatsalsa. Och sen kom ett stort fat med mat för ett regemente. Oxfilén var well done men föll nästan i bitar så mör var den. Den råstekta potatisen var rikligt tilltagen, och bredvid det fanns det ett halvdussin olika grillade grönsaker. Eller fler, när jag tänker efter. Över detta ringlades det vitlök, rödvinssky och persilja. Ja, det var väl snarare skyn än vitlöken som ringlades. Bredvid serverades en gryyyyym bea som låg kvar i skedform med vågor på tallriken. Ni hör att jag är lyrisk. Det var jättegott och servicen var bra. Efteråt kom det fram att servitörgubben dessutom var kocken! Och han hann dessutom med att småprata med Mikael medan han betalade. Och stället var nästan fullt at one point. Vilken jonglör! Så förutom maten och sällskapet så gjorde servitörkocken kvällen minnesvärd. Fick inte ta förrätt, det har vi aldrig hört förr. Men han kunde laga mat.

Jag hade piffat till mig men inte gått så långt som mascara och örhängen, vilket jag var tacksam för när jag kom hem. Nagellacket kan dessutom sitta kvar till en annan dag, så det var ett smart drag. Note to self.

Så jag har haft en bra dag. Är glad att jag har Mikael. Är glad att jag klarar att göra nåt roligt. Är lite besviken över att jag inte orkat nåt den här veckan mer än duscha idag. Trodde jag skulle bli lite bättre av det där LDN:et, men sjukdomen går ju också i vågor så jag har väl bara en dålig vecka. Haft en hel del migrän på sistone, det tär. Fast jag har ju orkat med ett besök hos naprapaten, det hade jag glömt. Eller var det förra veckan? Minnet är i alla fall lika illa som alltid. Men det gör mig egentligen inte så mycket. Jag har lärt mig att jag är glömsk så jag tittar ofta på almanackan i köket där allt står. Och det blir mycket roligare att se film om man inte minns den från förra gången. Mikael och jag kanske återanvände en del samtalsämnen ikväll också, vad vet jag?!

Men nu bryter jag ju mot min regel att inte skriva när jag tagit sömnpiller. Jaja, det här inlägget känns rätt simpelt. Hoppas inte det är villfarelse. Men då kör vi vår vanliga two-step: Ni frågar vad jag menar och jag har ingen aning.

Fridens, och så passar jag på att önska er en trevlig bröllopsdag. Ni som inte har nån än får behålla hoppet om att hitta nån en dag. Men det viktigaste är faktiskt att man hittar sig själv. Jag har inte letat på sistone, så jag ska faktiskt börja tänka på det. Mikael måste nu ha nån att älska, inte bara ett torrt skinn som blev kvar när djuret ömsade.

Nu börjar jag förvilla mig in bland skumma liknelser. Då är risken stor att det är sömnpillrena som börjar snacka goja.

Vi hörs!

Finn femm rätt

Jag dubbeltecknade allt där i dagens rubrik, kände att det blev bäst så; (host ocd).

Ett
Takhöjden

Två
Nattduksborden

Tre
Golvet. Och att det finns så mycket av det, som syns.

Fyra
Man. Kan. Gå. Runt. I. Sovrummet. På. Vilken. Ledd. Man. Vill.

Fem
Det var personligt, men de rutiga gardinerna/sofftyget älskade jag inte, men då gör man bara som man själv vill.

Såg ni ens några feta lister? Takrosett bli svårt på vinklat tak. Lite mera bonde än min smak. Men fem rätt hur lätt som helst.

Nu måste jag gå ur min säng och sen gå sidledes och hålla in rumpan när jag kommer till fönstret så jag inte river ner nåt med min ä-lykt. Igen.

Jag vill förresten vansinnigt gärna göra en lampa med böcker som bas, med en tunn stålpinne borrad genom böckerna och sen en stor fin arbetad lamskärm i antikvitt. Till sovrumsfönstret.

Förresten kommer fotot härifrån.

Finn fem fel (eller ett)

Skulle vispa grädde till blåbärspajen. Gick inte så bra. Ni ser säkert vad som fattas. Är det en sån dag idag?

Häromdagen hos grannarna

"MAKE IT STOP" http://feedly.com/k/165m4wJ

Dagens namn

Ni vet säkert att allas vår Madeleine ska ha barn -- och vi är såååååå glada, osv osv.

Läste på Aftonbladet att det bettas om barnets namn. Lågoddsarna är Ulla och Glenn.

På nåt vis låter det så underbart att tänka sig att prinsessans lilla bebis skulle heta Ulla. Jag garvar. Och ber alla Ulla om ursäkt. Men namn går faktiskt i cykler, det är inget jag har hittat på.

Lättlurad

Du har vunnit budgivningen står det i mailet från tradera, och jag blir alldeles pirrig. Vunnit, som en tävling?! Gratis?!

Nej, jag vet att det är ett listigt sätt att säga "Du var puckot som ville betala mest för det här skräpet. Men feel good about it, för all del."

Men idag har jag "vunnit" ett par örhängen från Pilgrim för en femtilapp. Med lite desinfektionsmedel och en dutt bomull kommer de att vara bokstavligen som nya. Kanske måste tvätta "diamanten" med flytande såpa och tandborste, men det är det värt.

Jag har helt klart vunnit.

Kanske mera LDN

Insåg en positiv aspekt till: sömntiderna. Min insomni gör att jag trots en rätt seriös cocktail sömnpiller ofta inte kan somna förrän 05-06. Någon enstaka gång kan jag somna 02-03 och blir överlycklig för kvaliteten på sömnen blir bättre när man sover mer när man är ämnad att sova.

Och nu är det tvärtom, 02-03 är det normala och 05-06 är det ovanliga.

Så jag har alltså fått bättre sömnkvalitet och har dessutom större chanser att interagera med världen, till exempel har jag siktet inställt på att ta kometen på fredag till Lions loppis i VH centrum och som stänger kl fem. Det är helt rimligt, om än inte helt säkert, att jag ska kunna klara det. En sån grej!

Sen var det en sak till, men den har jag glömt. Eventuellt har jag bara glömt att säga nån av dessa sakerna till läkaren, så var det nog. Jag har inte blivit så värst mycket klarare i huvudet sådär hela tiden, men jag har ögonblick när jag känner mig rapp i skallen och som om jag kan komma på ett skämt så fort att folk fortfarande pratar om det ämnet!

Och så såg jag igen, eller om det var samma som jag läste andra gången, om en som fortsatte bli bättre ett år efter att hon började.

Så yes, baby, I'm on a roll!!

Leka bröllop

Tvillingarna hade söta gröna tärnklänningar och egna små buketter som de hade med sig överallt i flera dagar efteråt. Beth säger att de leker bröllop hela tiden nu...

Själv har jag aldrig haft benägenhet att vilja förnya bröllopslöftena med pompa och ståt. Tills jag får syn på en vacker bukett. Det är bara blommorna som lockar. Och kanske klänningen. Till den här buketten skulle jag ha en vintage tea dress med spets och kanske lite tyll.

Just det

Dagens husdjur

När jag så småningom klev ur sängen idag kom jag inte längre än till tröskeln förrän Mikael stoppade mig och sa nåt om ett djur som vi hade fått in. Han pekar på väggen ovanför soffan och där är en svart avlång fläck, lång som en tumme och bred som ett par rejäla karlfingrar, plus massa spretande ben och spröt. Alltså. Världens. Största. Gräshoppa!

Jag skrek säkert till, men den satt blickstilla och jag var inte räddare än att jag tog ett foto (från sovrummet). Den skulle antagligen inte hoppa på mig, och de är inte äckliga och flyger som kackerlackor - hade det varit en kackerlacka hade jag inte stannat längre än mitt skrik. Men sen skulle Mikael fånga den och det hade jag inte nån särskild lust att uppleva, så jag stängde sovrumsdörren och började småsvettas av nervositet.

Efter ett tag fick jag så en rapport om att den var ute och att balkongdörren var stängd. Han hade låtit den krypa ner i en plastbunke och så var det nåt med en enkrona och gladpack men det minns jag inte längre. Mitt under hans redogörelse blev det extra läskigt och jag tog ofrivilligt ett steg bakåt. Hjälp, hade den kommit in i sovrummet hade jag fått en hjärtattack!

Ni ska veta hur högt den spelade. På vår vardagsrumsvägg! Mikael säger att den varit här inne i flera timmar, baserat på när han hörde ljuden. Jag blir alldeles stirrig bara jag skriver om det åtta timmar senare. En fluga flög förresten olyckligtvis in i mig när jag stod bakom dörren och väntade på räddning. Den blev döv. Jag var lite smått lättskrämd om man säger så.

Och när jag senare öppnade ytterdörren och skulle gå till brevlådan hörde jag hans kompisar, blev lite rädd och stängde dörren igen. Sen tog jag på mig Mikaels gummidojjor, som om det var tryggare än att gå barfota, braced myself, trotsade spelandet och gick. Lite fortare än vanligt, men jag klarade det.

Vill inte nånsin ha öppna dörrar och fönster mer. Så säger jag efter varje geting som varit här inne (i sommar bara tre) men nu menar jag allvar. Om Mikael inte hade varit hemma hade jag på fullt allvar fått ringa polisen eller brandkåren. Eller suttit i sovrummet, kissnödig, än.

En gång när jag bodde i England hade vi fått in en hel massa getingar som skulle gå i ide i min rumskamrats garderob. Det mäktade vi inte med utan hämtade en kille på gatan.

Men detta hade jag inte klarat.

Och just det, enkronan som jag inte minns var den hörde hemma i historien var för att man skulle kunna jämföra storleken. Men jag vågar inte be Mikael messa mig det fotot. Mitt eget är läskigt nog.

Håll stängt, folket!

Dagens klokord

Klok tanke

Behöver du nytt överkast?

Hittade ett vansinnigt snyggt lapptäcke på Indiska i format 250x260 för det facila priset 374,50:- istället för 1499:-. Underbara färger i teal/turkos. Blir supersugen på att köpa det, bara för att det är så snyggt. Men vi fryser inte så mycket hemma hos oss, och skulle man dra av det och sen bädda varje dag, nej, det låter inte så troligt. Men lapptäcket ser fasligt snyggt ut. Kanske nån annan kan köpa det? Säg till mig så, då ska jag bli glad :)

LDN

När jag var hos Anders Österberg i juli fick jag recept på LDN, eller lågdosnaltrexone. Det är i normaldos ett antabus och man tror att det fungerar som så i lågdos (mindre än 1/10 av normaldosen) att det stänger av opoidreceptorerna (som behövs för att man inte ska få rus av alkohol och droger), vilket gör att kroppen istället tillverkar nya måbrakemikalier. Det innebär att det inte är en medicin i egentlig mening, eftersom den inte botar något särskilt symptom, men istället gör att kroppen kan kämpa bättre. Så har jag förstått det.

Läkaren skrev ut 2 mg-kapslar som har tillverkats på begäran när jag lämnade in det gula receptet på Apoteket. Pillren finns normalt i 50 mg. Jag vet att en del får 50 mg-piller som de löser upp i vatten och mäter dosen i milliliter istället för milligram. Jag är glad att jag slipper sånt, jag är ju rätt borta i skallen.

En del får biverkningar som oftast går över om man minskar dosen och vänjer sig långsammare, sägs det. Jag började med 2 mg under två veckor och gick sedan upp till 4 mg. Eller om det var en vecka? Jag har faktiskt redan glömt det. Men jag vet säkert att jag inte har fått några biverkningar. En del får problem med sömnen men jag har inte haft fler knäppa nätter än vanligt. En del får huvudvärk, men jag har inte haft mer än vanligt av det heller. Jag känner att nacken är stel och huvudet har som en för liten mössa på sig, så jag borde nog ta mig till naprapaten för en underhållsbehandling. Men jag kopplar inte det till LDN.

Idag har jag haft uppföljningssamtal med läkaren och jag har funderat för mig själv på vad behandlingen har gjort. Jag tänker på tre saker:

För det första har jag inte varit deppig mer än ungefär två kvartar sen jag började med medicinen, och de två tillfällena tyckte jag att jag hade anledning att vara ledsen. Känslan som har växt med åren att jag inte orkar kämpa mot det här dåliga måendet mer har försvunnit. Jag tycker fortfarande att det är pest, och alla femtielva symptom är kvar, men jag orkar ha det så. Det är en stor, stor skillnad och en väldigt stor vinst i livskvalitet.

För det andra har jag eventuellt klarat jobbiga saker bättre än förväntat. Sommarens stora event, bröllopet, var så jobbigt som jag hade trott (trots att jag inte var med på vigseln och hade en madrass på middagen), men kraschen efteråt var inte lika svår eller lång som jag trodde. Samma sak med att Johan och tvillingarna var här, och Ellen, flera dagar efter bröllopet. Just då var det lika jobbigt som det brukar vara, men jag hämtade mig lättare. Jag tror att skillnaden faktiskt är märkbar och inte bara tillfällig. Inte att jag klarar mer än förr, men att jag klarar samma bättre. Det här kanske jag kan lära mig av och utveckla. Om jag blir bättre disciplinerad och vilar bättre, kanske jag kan spara energi till större saker och på så sätt få ut mer i livet. Även om "större saker" fortfarande får vara att sitta upp under en middag, gå på Ica Maxi, läsa något.

För det tredje inser jag att detta inte blir någon mirakelmedicin för mig. Jag läste om nån som sa att det har ökat hennes livskvalitet med 70% och jag såg framför mig hur jag skulle kunna gå hemifrån både en och två gånger i veckan och kunna läsa, sy och laga middag. Läkaren sa att vissa upplever en ökad förbättring i så mycket som 3-4 månader, men jag är realistisk nu. Jag tror inte att jag kommer att bli så jättemycket piggare. Jag tror inte alla neurologiska symptom försvinner, inte heller influensakänslan. Jag kanske inte ens får förminskad hjärndimma. Kanske jag med andra ord inte kommer att kunna göra ett dugg mer än jag kan nu. Men kanske att jag mår lite bättre medan jag fortfarande gör pyttelite. Och att ett litet övertramp inte kommer att kosta så mycket som det brukar.

Om det är resultatet så var det värt varenda krona av det där läkarbesöket.

Och så väntar vi på att Rituximab eller nåt ska bota själva sjukdomen. Nu har jag fått kraft att hålla ut ett par år till i väntan på det. Perfekt.