Men sen är ju frågan om mer pengar gör en mer lycklig.
Ja, lite. Om pengarna bara räcker till räkningar och aldrig semester, glass, bio, då är det klart att mer pengar gör en mer lycklig.
Men gör jättemycket pengar en jättelycklig? Och där kommer mitt första nej. Jag tror inte man blir lyckligare av att bo på 450 kvm än på 150. Inte av att kunna äta på Sveriges dyraste restaurang. Varje gång. Ja, ni fattar. Har man mat, kläder, nöjen, semestrar, så kan man bli lite gladare för lite mer, t ex är det säkert roligare att åka och bada med delfiner i havet jämfört med att titta på dem på Kolmården, men man blir inte motsvarande gladare om man äger delfinerna. Kanske om man är besatt av delfiner, men detta var bara ett exempel, Helge.
Jag har kollat ovanligt mycket på klänningar på nätet på sistone, till en Trevlig Begivenhet I Sommar. Jag tror inte jag skulle bli gladare om jag lade 10 000:- på en klänning (eller rättare sagt om en som hade råd lade 10 000:- på en klänning åt mig). Vill inte gärna ha en för 29,90:- heller, för den lär vara precis så bra som man tror för det priset. Men nånstans går det en gräns när dyrare inte blir bättre. Exakt var den gränsen går är nog olika, och beror också på hur viktiga andra faktorer som märkesskryt är för personen i fråga. Och säkert har en person i Somalia och en i Danderyd (ser ni, jag vet inte ens vad det ska heta om det ska vara dyrt!) olika syn på vad som är en lyxig brakmiddag. Men i teorin så blir man nog lyckligare av mer pengar, men inte jättelycklig av jättemycket pengar.
Och helt klart är att man blir mer lycklig av jättemycket kärlek än av jättemycket pengar.
Men om man har pyttelite pengar och jättemycket kärlek, så skulle nog pyttelite mera pengar ge en högre lycka än pyttelite mera kärlek.
Vad var det Einstein sa om relativitet. Det var en retorisk fråga, för det här med pengar är en av de mest relativa frågor som finns.
 |
| Källa |
P.S. Som barn tyckte jag alltid att Joakim von Anka som badade i pengar var lite konstig. Hur skönt kan det vara att dyka ner i sedlar och mynt? Och den attityden borde följa med oss lite mer in i vuxen ålder. Det är faktiskt helt säkert skönare att dyka ner i vatten än i sedlar. Och vatten gör oss nog i princip lyckligare än sedlar. Typ.
2 kommentarer:
Jag tror att behovstillfredställelse gör oss lyckliga för att vi blir harmoniska när vi får det vi behöver och slipper det vi inte behöver. Däremot tror jag att pengar och märkesgrejer och allt vad det är gör oss tillfälligt gladare men att det egentligen inte handlar om lycka utan om alvedon för själen.
Visst är det kul med en pryl eller ett fint klädesplagg som smickrar antingen ens utseende eller ens status. Men jag är högst medveten om att det är ett substitut och att den här nya lounge-gruppen i konstrotting till altanen som jag nyligen beställde inte är lycka. (Vi får se när den kommer, jag kanske blir skitlycklig?)
Däremot så är pengabrist, precis som du säger en stressor (jaja, jag har pluggat lite för mkt psykologi ...) för att det förhindrar behovstillfredsställelse. Det är ju inget märkvärdigt eller nytt.
En gång när jag satt och väntade p tåget stod det två tonårstjejer bredvid mig med märkeskläder, laptoppar och väskor och de var utrustade för ca 20 000 var. För att gå till skolan. Jag blev helt upprörd och kände att jag inte vill bli indragen i en tävling som jag ändå inte vill vinna. Och jag tror inte ett ögonblick att de är lyckligare än mina barn som oftast går i ärvda kläder och inte kommer att få en egen Ipad trots att de tjatar. Det är det där med kameler och nålsögon som spökar litegrann, tror jag. Samtidigt som jag verkligen är rätt förtjust i min handväska i ekologiskt handgarvat läder ...
Jag är med dig! Pengar ingår i det där sökandet efter lycka. Att vara vältränad, snygg och välklädd kräver goda gener, kosing (i alla fall till en viss del), tid och engagemang. Och FRISK! Det är ju omöjligt att ens försöka om man inte ens kan ta första steget. Det är också dyrt att vara fattig. Och trist.
Skicka en kommentar