Jag gifte ju till mig ett par rediga köksknivar, vilket jag sannerligen inte har ångrat.
Hade däremot glömt andra vassa instrument, saxar.
Förut när jag var piggare och rentav före det när jag var frisk, brukade jag klippa en del familjemedlemmar. En vass sax är då bra att ha men efter för många blodiga klippningar insåg jag att en lagom slö sax som bara tuggar i huden faktiskt är bättre. Jag råkar nämligen alltid klippa mig på samma ställe på knogen av vänster långfinger. Har man då en vanlig slö ikeakökssax går det inte hål på skinnet. Ett rosa tuggat V är oändligt att föredra framför den gången jag lånade kusin K:s riktiga SYLVASSA frisörsax och blodet sprutade.
Men jag har slutat klippa, fast jag gjorde ett inhopp igår kväll. Mannen tyckte bara vi skulle ta det långa längst ner (oj vilja fina lockar han har) med klippapparaten han hittat på störtrea. Nu är jag mer van vid sax än såna där klippare, och jag råkar alltid göra hack. Så även igår, och efter det andra hacket vägrade jag och tog istället fram klippsaxen som låg i förpackningen. Hade glömt att jag brukar klippa mig i långfingret.
Det sved igår, men idag har de två blodsdropparna levrat sig och jag har ett halvläkt U på handen.
Men jag kommer fortfarande ihåg att man inte får springa med sax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar