Någon söt person verkar typ igår ha gått in på mina foton och klickat gilla på vårt bröllopsfoto från 2009. Det har nog sen synts i den personens feed, för sen igår är det 17 pers till som gillar det fotot. Några har kommit med bedårande kommentarer som jag tackar och tar emot.
Känns lite konstigt, för jag har ju själv lagt ut det till allmänt (?) beskådande, men i själva livet vet man ju vem som är hemma och kollar i ens album. Men inte på nätet.
Det var likadant när jag började skriva den här bloggen. När en person jag i princip bara känner till namn och utseende kommenterade nåt, blev jag helt knäpp och kunde inte hantera att nån jag inte kände väl läste det jag skrev. Och visst, bloggar är antingen stängda eller blir lästa av vem som helst. Men jag hade bara inte ... jag vet inte, berett mig på risken att bli bedömd på annat vis än när mamma säger att jag är duktig. Jag är lite mer van nu. Men jag är nog en gammal tant vars tankar inte rör sig lika snabbt som tekniken.
1 kommentar:
Visst är det konstigt med bloggar, man bara googlar lite och så hittar man en människa som antagligen finns på riktigt och så hamnar man mitt i deras liv, eller vad de nu skriver om. Man blir lite voyeur, eller hur!
Och eftersom jag är som jag är så tycker jag att jag ska hålla på och lägga mig i helt oombedd.
Men det här med en offentlig identitet som man skapar i sin egen soffa eller fåtölj är en så märklig sak! Jag vet inte om det är så, men på FB verkar folk vara väldigt mycket mer öppna och lägger ut allt från vad de har till middag till senaste fotot på sig själva eller barnen (har en bekant som ständigt lägger in nya bilder där hon poserar tjusigt- varför? Hon är för fanken 40+ och visserligen väldigt vacker, men hallå ...?), för att inte tala om statusuppdateringar från närmsta grillkiosk (vem bryr sig?) eller bilder på ölglas och annat, trots att de står med både för- och efternamn, medan de på sina bloggar i allmänhet har ett alias eller bara förnamnet. Egentligen borde man väl tänka tvärt om, och publicera sina tankar på FB och lägga ut anonyma fyllebilder på bloggen (blir dåligt med fyllebilder här hemma hos oss, men du hajjar ...)
Märkligt är det i alla fall.
Delvis handlar det kanske om ovana vid att över huvud taget skriva för offentligheten, men också det jag var inne på i början: man känner sig väldigt privat när man sitter hemma med oborstat hår och fnular på sin dator.
Själv löser jag det så att det som känns personligt men inte för privat skriver jag om på bloggen, men lägger inte ut adress och telefonnummer precis, mitt efternamn finns bara på FB, till exempel. Och sånt som är privat vill jag nog gärna möjligen skicka som pm, men gränsdragningarna är ju alltid lite flytande ...
Men visst skulle det kännas konstigt om ett foto spred sig nästintill viralt och fick en massa "gillar". Det har inte jag heller riktigt förberett mig på.
Skicka en kommentar