Bra idé
Jag älskar att läsa. Men jag har fått riktiga problem med hjärnan de senaste åren och tar mig faktiskt inte igenom en bok. Sorgligt. Saknar det verkligen.
Men så fick jag världens bästa idé härom dagen. Jag ska låna mina barndomsfavoriter och läsa om! Agaton Sax, Mästerdetektiven Blomqvist och Ture Sventon står först på listan. Om jag klarar det blir det kanske lite Maria Gripe eller Christine Nöstlinger. Momo eller kampen om tiden läste jag aldrig, förutom de första 20 sidorna tre gånger på tyska, så den är jag också sugen på. Och Le petit Nicholas kan jag klara på engelska om nu inte det går på franska (vilket det inte gör). Vad har vi mer? Astrid Lindgren, givetvis, allting; haha, kanske en Kitty-bok om jag hittar nån, de lär ju inte finnas på biblioteket som väl är. Vad kul jag ska ha det, när jag tänker efter. Om jag orkar.
Är på typ sidan 128 på Dan Browns Inferno och den är avsevärt sämre än de andra. Men jag har en plikt mot den goda litteraturen att läsa den och räkna alla eerie och sen skriva ett svavelosande inlägg om hur värdelös den var.
Välkommet brev
Apropå mat har jag lagat middag idag. Nästan otroligt! Vi hade tre nånting kvar från igår, fläskkött som man brukar grilla, som jag stekte. Sen (ja, alltså verkligen inte "efteråt" utan "dessyttermera")skalade jag några potatisar (det var eventuellt månader sen!) och skar i klyftor, samt slaktade en och en halv röd paprika och körde in i ugnen med kryddor och smörjmedel. Vilket godis det blev! Sen hade vi fin burkbea (Lallerstedts tror jag det var) och så förbarmade jag mig över sparrisarna som jag köpte i lördags för en vecka sen. Det blev bara sex stycken kvar och resten hade vissnat och/eller heldött. -- Jag kan verkligen inte laga sparris. De blir alltid lagom al dente, men jag tror jämt att jag ska snygga till det och så har jag parmesan och citron på och så smakar det surt och jag vet aldrig om det är sparrisen eller citronen. -- Och så hade vi lite salladsgrönsaker också, så tallriken var färggrann och knökfull. Och jag kände mig oerhört begåvad.
Skrutt
Första gången idag vaknade jag av jag hade migrän. Upp å pillra, svälja äcklig cola, rasa tillbaka till sängen.
Andra gången jag vaknade idag kändes det så konstigt i magen. Och jag var oerhört matt i kroppen. Släpade mig upp, åt banan, inte piggare. Sen började det bli värre. Ont i hjärttrakten, knivhugg när jag hickade, fick gå dubbelvikt. Fattade att det var gallstensanfall igen. Nu har jag tagit medicin för en timme sen och jag skulle ändå säga att jag har rätt svår smärta. Andas jag fel hugger det till så tårarna rinner. Och svetten lackar för att kroppen kämpar. Orkar inte hålla telefonen längre.
Ska få Mikael att ringa sös på måndag och kolla väntetiden. Det passar väl aldrig nån att ha gallstensanfall men detta blir mer och mer inkompatibelt med min ME.
JAG HAR FÅTT NOG.
Lever farligt?
Min man är ju vild av sig, eller var. Gjorde alla såna där saker som fallskärmshoppning osv i ungdomen. Så när han berättade igår att han skadat sig, blev jag orolig i en sekund. Men han gjorde bara sitt bästa för att roa mig: Han hade nämligen vaknat av att hans finger var i kläm i Dan Browns Inferno, som vi läser nu.
Vårt liv är oerhört exotiskt och spännande.
Och just det, apropå leva farligt så ska jag gå och flytta bananerna han köpte idag, de ligger bredvid äpplena och om fem timmar är de annars övermogna. Såna risker tar vi inte hemma hos oss.
Dagens kärleksförklaring
När Mikael hade varit ute en av gångerna idag hade han träffat en bekant och pratat lite. Om mig, sa han. Bla bla, lång historia kort så hade Jimmy undrat över min sjukdom och M berättade lite. Kärleksförklaringen var när han avslutade med: Så nu vet en människa till lite mer om ME.
Dagens nervgift
Sitter i väntrummet och bläddrar i nån kunglighetstidning när min läkares partner, heter det så, den han har kliniken ihop med, kommer och frågar om de kan få använda mig i sin utbildning. De har utbildningsdag och om jag kunde berätta för några doktorer om mina erfarenheter. Ö, jovisst. Tur jag tvättade håret, har smink på mig och har sovit några timmar inatt så jag kanske inte gör bort mig, hann jag tänka.
Kommer in i JT:s rum där det sitter ett halvdussin läkare. Hoppla. J ställde några frågor, jag svarade, sen ställde han några fler, sen drog han en grej på engelska och då drog jag ett skämt så alla skrattade och kände mig därmed nöjd med min insats. Kunde tänkt snabbare vad han förväntade sig för svar på ett par frågor, men jag skäms i alla fall inte. Skrattet i slutet är som en drog för mig. Det betyder så många saker: jag är kvicktänkt, hänger med och kan associera till vad folk säger, har humor och tajming, och vill gärna att folk ska få ett gemytligt intryck av mig. "Inte bara snygg, utan smart och rolig också", typ. Jag vet, det kostar på att ligga på topp.
Alzheimer light eller maxi
Jag vet inte hur mycket jag glömmer. Det hör ju liksom till. Men i måndags var jag hos naprapaten för tredje gången, rättare sagt för fjärde gången fast på tredje behandlingen, och jag kände inte igen ingången ens när jag läst på skylten. Satt i väntrummet och hoppades att jag kommit rätt. När naprapaten kom kände jag knappt igen henne heller.
Senare på kvällen mätte jag blodtrycket med mammas och pappas maskin, och Mikael frågade hur jag fått den (han hade nämligen inte hämtat den eller fått den när han träffade m&p) och jag hade ingen som helst aning. Förslaget att mamma varit här med den lät vägt bekant, efter en stund.
Och efter naprapaten och Apoteket hade jag glömt att jag har en handikappande sjukdom och var helt beredd på att bränna pengar inne på Kinarestaurangen. Som väl var är Mikael inte senil och tog hem mig. När ska jag lära mig att jag liksom måste speeda upp mig för att orka och dessutom ignorera att jag inte orkar, och i villervallan då så minns jag inte att ta det lugnt och byta tillbaka till fatigue mode när jag har gjort det jag skulle. Det är svårt och jag har absolut inte lärt mig än.
Börjar tröttna själv på mitt klagande. För hundrade gången, så jag avslöjar istället att jag ska bli faster igen. Beth och Johan väntar sitt andra par tvillingar (!!) och jag struntar i om jag inte får säga det (de har inte sagt det på facebook och finns det då?) för det behövs lite goda nyheter på den här bloggen. Förutom att det är mer än tydligt att hon är gravid om man ser henne. Är inte expert men hon ser ut som i sjätte/sjunde månaden. Förra tvillingarna vägde 2 resp 2,4 kg har jag för mig, så hon har en fin och töjbar livmoder.
Den ena bebisens huvud är likt Johans i formen. Undrar om det blir en svensk och en italiensk den här gången också, en Klarin och en Angerosa, en musiker med tjockt hår och en bokälskare med blonda lockar. Hittills heter de bara a och b. Det är så spännande! Undrar så hur de ser ut och vilka de är.
Och just det, skulle ta på mig ett par vita 3/4-byxor från förra sommaren. För små. Med råge. Ni trodde säkert inte jag kunde komma på nåt mer att klaga på. Men jag upphör aldrig att förvåna, glöm inte det.
Vilken natt
Insomnin har fått på pälsen av hjärtont, magont, förlamande muskeltrötthet, depression och gråt, och för ett litet tag sen en rejäl upptrappning av migränet som peakar för andra gången på 12 timmar och som har pågått konstant (förutom en dag) sen i fredags i förra veckan. Och trots att det är 25.6 grader i sovrummet och jag nyss drack varmt så huttrar jag nu och har gåshud på armarna.
Den här natten har inte varit min favorit.
Kan inte hjälpa att jag tycker det är jobbigt, fast jag vet att folk har det värre. Men de får klaga på sin egen blogg. De orkar såklart inte ens ha en blogg, så så var det med det.
Rosor och gräddtårta och allt annat fint, jippi.
Sur igen
Migränet kom tillbaka förut ikväll så jag tog en Alvedon och drack 3 dl cola. Tyckte inte det var så mycket att det skulle störa sömnen men det är snart fyra timmar sen och här ligger jag och lyssnar på när Mikael sover.
Migrän eller insomni? Pest eller kolera? Rumpan bak, helt klart.
Så jag ska försöka göra mig på gott humör igen. Men det kostar energi att göra sig glad när man är ledsen, och jag har ingen energi just nu. Så jag ligger väl här och väntar på bättre tider då.
Jag har i alla fall inte cancer.
Det hjälper lite.
Lite spänning
Hörde att Mikael såg på Sverigematchen när jag vaknade så jag låg kvar med gott samvete. Utarbetade en plan som gick ut på att ta kometen till Hemköp och köpa Trocadero. Vi hade två Red bull över i skafferiet och som jag tagit ihop med migränpiller de senaste dagarna (och tala om att koffeinet gör nytta på migränet) men det var fruktansvärt äckligt och jag har flera dagar kvar till botox. Tänkte klara mig själv för en gångs skull och inte be M om hjälp.
Jag kom dit och började handla. Blev frestad av allt gott som fanns i affären och insåg att jag bara ätit morgonpiller till frukost. Gjorde överslag på varorna men stod ändå med nesan av uttag medges ej i kassan. Där rök Jubileumskakan, som var godare än Juliakakan till och med. Pinsamt.
Kom ut till ett försiktigt strilande regn. Ändrade mig och var glad över så mycket spänning på utflykten. Föste bort det värsta blöta på sitsen och körde iväg. Under min korta färd hem gick det dock från dugg till stört, men eftersom jag hade justerat attityden skrattade jag mest. Vilket spöregn! Och vad dyngblöt jag blev. Håret rann, alla kläder utom strumpor och underkläder var blöta, och jag såg lika bra genom glasögonen som över dem, dvs nästan inte alls. Det luktade dock medelhavsbad, vilket ju alltid var en fördel. Väl hemma satt jag i igloon med uppfällt tak och fnissade en lång stund. Tyckte synd om grannarna som grillade, det luktade fortfarande eld.
Jag fick verkligen så jag teg med den där utflykten. Benen och armarna är fortfarande som gelé, förmodligen för att jag spände mig under hemfarten. Jag låg i kurvorna, som jag sa till Mikael, inte för att jag för den sakens skull hann hem innan jag var genomvåt.
Så nu orkar jag faktiskt inte hålla telefonen längre.
Sverige och Schweiz i hockeyfinal, Danmark vann Eurovision? Vilken underlig dag liksom.
"Thio minoter.
Alla vet vad det betyder."
Så börjar dagens Buffé och jag tycker det är genialt.
Ni vet väl också vad Numba fiftifooo betyder, fast det är på utrikiska: I vår familj översätts det i alla fall till Special flai lice.
Och "tio minuter" betyder såklart att pizzan snart är färdig för hämtning.
Snygg!
Jag har epilerat benen.
Jag har målat tånaglarna.
Jag har duschat, låtit håret torka (nästan i a f) i knut så det faller luftigt och böljande över axlarna.
Jag är så tjusig!!
Finns fördelar med att tvingas sänka kraven. Man blir supersnygg superlätt.
Det perfekta brottet
Och på det temat har jag även fått utmaningen att ta livet av en god vän, för att inte säga syster, i norra Norge.
Jag har ju i några år varit inne på det där med insulin. Mikaels sprutor är extremt små och injicerar man en hel massa (måste ta reda på hur mycket) i t ex hårfästet, där det skulle vara svårt att upptäcka nålstick post mortem, så skulle man kanske klara det. Problemet är att det däremot skulle upptäckas i blodet efteråt och då skulle man kanske bli misstänkt osv.
Har börjat koppla ett visst samband mellan kalium och hjärtattack. Det borde också gå att spruta in i hårfästet, om man kan få tag på det i flytande form. Annars kanske någon kemiskt kunnig person kunde hjälpa mig att typ destillera en burk kaliumtabletter och bara fylla en spruta med det.
Jag återkommer.
Var inte för trygg.
P.S. Jag är för bövelen och alla hans undersåtar inte allvarlig i mina mordplaner! Om nån nu inte har förstått vid det här laget att jag ofta är überseriös.
Hur bra är en sax?
Jag gifte ju till mig ett par rediga köksknivar, vilket jag sannerligen inte har ångrat.
Hade däremot glömt andra vassa instrument, saxar.
Förut när jag var piggare och rentav före det när jag var frisk, brukade jag klippa en del familjemedlemmar. En vass sax är då bra att ha men efter för många blodiga klippningar insåg jag att en lagom slö sax som bara tuggar i huden faktiskt är bättre. Jag råkar nämligen alltid klippa mig på samma ställe på knogen av vänster långfinger. Har man då en vanlig slö ikeakökssax går det inte hål på skinnet. Ett rosa tuggat V är oändligt att föredra framför den gången jag lånade kusin K:s riktiga SYLVASSA frisörsax och blodet sprutade.
Men jag har slutat klippa, fast jag gjorde ett inhopp igår kväll. Mannen tyckte bara vi skulle ta det långa längst ner (oj vilja fina lockar han har) med klippapparaten han hittat på störtrea. Nu är jag mer van vid sax än såna där klippare, och jag råkar alltid göra hack. Så även igår, och efter det andra hacket vägrade jag och tog istället fram klippsaxen som låg i förpackningen. Hade glömt att jag brukar klippa mig i långfingret.
Det sved igår, men idag har de två blodsdropparna levrat sig och jag har ett halvläkt U på handen.
Men jag kommer fortfarande ihåg att man inte får springa med sax.
Folk
Min man har en släng av afasi, särskilt namnafasi. Han råkar till och med behöva kalla sina egna barn för Nisse ibland. Det brukar dock vara rätt gulligt när han är lite borta, men det kanske är lätt för mig att säga nu när han fortfarande är normalt redig i skallen för övrigt.
Men det är rätt kört att han ska lyckas hålla reda på vilka mina kompisar är. Jag brukar försöka lägga till en beskrivning eller nåt att fästa minnet i. S är ubåt på Gålö, U och andra S blandar han ibland ihop för att bägge har med flygplan att göra, men U är också den där ön och S flygledare. Hm, tydligen är transportmetoder och mannens yrken viktiga ledtrådar för hågkomsten. I så fall, om det är nån som vill bli hans favorit kan ni koppla ihop er med en hjullastare. Eller vad det heter, nu är det visst jag som är Nisse.
Förra veckan gjorde han dock sin egen minnesassociation och undrade: Är hon som är här på nätterna inte här nu?
Och jag är så stolt att jag förstod precis vad och vem han menade.
Jag visste väl att det där med deckarläsandet skulle löna sig.
Himla gallblåsa
Jag är ju passionerad, intensiv, hysterisk. Fort ska det gå, fullt ös å allt det där. Och när jag får för mig nåt så går jag all in, som vi svengelskor så gärna säger.
Doktorn skulle markera min remiss till kirurgen "snabb" skrev jag igår. Och tror ni inte jag fick ett nytt gallstensanfall imorse! Aaaaaaaaaj! Det är det femte sen i påskas. Bara ett av dem, det förrförra, var smärtfritt eftersom jag tog medicin görfort. Men igår hade jag börjat glömma hur det kändes och var osäker på om det var stenar eller nåt annat. Så till slut, och trots att jag hade tagit smärtstillande, grät och ojade jag mig så högt att Mikael vaknade. Han är duktig, klappar mig över ryggen, hjälper mig att härda ut. Så efter en natt med ca två timmars sömn och sen många timmars insomni, somnade jag vid tiotiden, ganska utmattad av anfallet. Bra att jag fick nytta av sömnpillrena en gång av tre... Och tyvärr sov jag jättegott fram till tio i sex på kvällen. Jag må kämpa emot allt jag kan, men min kropp vet när den vill sova. Det är bara jag som inte håller med. Vad är det i min hjärna som tror att natt är dag?!
Jag är i alla fall väldigt ivrig inför att förhoppningsvis bli av med gallblåsan. Så här kan vi inte ha det.
P.S. Inatt var det så varmt i skafferiet att jag inte kunde bryta av en bit Toblerone utan att ta av papperet först. Men nu har vi rena lakan och sommartäcken och jag har duschat. Vaknade av en massiv nattsvettning så både duschen och lakanen var ljuvliga.
Nu måste jag bara antingen epilera benen eller göra rastaflätor på dem. Och jag har inte så mycket sommarkläder i garderoben men vet inte vad jag gjort av dem. Förrådet antar jag.
Idag har jag bara bytt kläder tre gånger. Varm, kall, varm. När blir det höst igen?
Dagens pyttipanna
Nu minns jag varför jag inte gillar sommar. Det är för varmt. Vi har 25.2 grader i sovrummet. Och det är inte ens juni än.
Butter. Inte lätt när kroppstermostaten är paj. Känns som om jag får solsting i min egen säng.
Men egentligen är det rätt OK. Åkte kometen till doktorn imorse, det var skönt med luft och ingen jacka. Och läkaren skulle snabbmarkera remissen till kirurgen om gallblåsan eftersom jag har typ pågående anfall. Inte precis nu, men jag hade en känning så sent som igår. Så det blev jag glad för.
Och på vägen hem plockade jag en bukett vitsippor. De konkurrerar med en bukett från finfrämmande igår.
Fast folk dör. Två stycken idag. Eller hundratusen eller så, men två som på lite håll berörde mig extra.
Men Mikaels fot är bättre, och jag kom bara upp i 112 i puls av middagen som Mikael tog över görandet av.
Och jag har betytt något för någon.
Och jag ligger pillrad i sängen halv ett!!
Planen för imorgon är att byta lakan och täcken. Vi är uppe i 25.4 nu fast maken har ändå täcket på sig. Men vi kanske kan lösa det imorgon.
Dessutom hade dosan med mitt näst sista par öronproppar åkt ner på golvet och för en gångs skull hittade jag dem igen. Så behöver Mikael inte stressa till Claes Ohlson.
Rätt okej på det hela taget. Inte jättebra, men jag tål det idag. Imorgon får vi se.
P.S. Det står 26.1 på Mikaels väckarklocka. Visserligen har han haft lampan tänd lite längre än jag (om det ens gör nån skillnad med dagens lampor) men det är ju bra konstigt att det kan gå från vinter till sommar på en vecka. Eller två. Och lika förvånad blir jag varje år.
Sov gott och gör inget som inte jag skulle ha gjort.
Pengar
Men sen är ju frågan om mer pengar gör en mer lycklig.
Ja, lite. Om pengarna bara räcker till räkningar och aldrig semester, glass, bio, då är det klart att mer pengar gör en mer lycklig.
Men gör jättemycket pengar en jättelycklig? Och där kommer mitt första nej. Jag tror inte man blir lyckligare av att bo på 450 kvm än på 150. Inte av att kunna äta på Sveriges dyraste restaurang. Varje gång. Ja, ni fattar. Har man mat, kläder, nöjen, semestrar, så kan man bli lite gladare för lite mer, t ex är det säkert roligare att åka och bada med delfiner i havet jämfört med att titta på dem på Kolmården, men man blir inte motsvarande gladare om man äger delfinerna. Kanske om man är besatt av delfiner, men detta var bara ett exempel, Helge.
Jag har kollat ovanligt mycket på klänningar på nätet på sistone, till en Trevlig Begivenhet I Sommar. Jag tror inte jag skulle bli gladare om jag lade 10 000:- på en klänning (eller rättare sagt om en som hade råd lade 10 000:- på en klänning åt mig). Vill inte gärna ha en för 29,90:- heller, för den lär vara precis så bra som man tror för det priset. Men nånstans går det en gräns när dyrare inte blir bättre. Exakt var den gränsen går är nog olika, och beror också på hur viktiga andra faktorer som märkesskryt är för personen i fråga. Och säkert har en person i Somalia och en i Danderyd (ser ni, jag vet inte ens vad det ska heta om det ska vara dyrt!) olika syn på vad som är en lyxig brakmiddag. Men i teorin så blir man nog lyckligare av mer pengar, men inte jättelycklig av jättemycket pengar.
Och helt klart är att man blir mer lycklig av jättemycket kärlek än av jättemycket pengar.
Men om man har pyttelite pengar och jättemycket kärlek, så skulle nog pyttelite mera pengar ge en högre lycka än pyttelite mera kärlek.
Vad var det Einstein sa om relativitet. Det var en retorisk fråga, för det här med pengar är en av de mest relativa frågor som finns.
 |
| Källa |
P.S. Som barn tyckte jag alltid att Joakim von Anka som badade i pengar var lite konstig. Hur skönt kan det vara att dyka ner i sedlar och mynt? Och den attityden borde följa med oss lite mer in i vuxen ålder. Det är faktiskt helt säkert skönare att dyka ner i vatten än i sedlar. Och vatten gör oss nog i princip lyckligare än sedlar. Typ.
Facebook är så konstigt egentligen
Känns lite konstigt, för jag har ju själv lagt ut det till allmänt (?) beskådande, men i själva livet vet man ju vem som är hemma och kollar i ens album. Men inte på nätet.
Det var likadant när jag började skriva den här bloggen. När en person jag i princip bara känner till namn och utseende kommenterade nåt, blev jag helt knäpp och kunde inte hantera att nån jag inte kände väl läste det jag skrev. Och visst, bloggar är antingen stängda eller blir lästa av vem som helst. Men jag hade bara inte ... jag vet inte, berett mig på risken att bli bedömd på annat vis än när mamma säger att jag är duktig. Jag är lite mer van nu. Men jag är nog en gammal tant vars tankar inte rör sig lika snabbt som tekniken.
Ni stöttade så fint
Igår hade jag ju pestont och klagade på det i ett inlägg. Och ni var så grymt goa och stöttade och kramade och mer än man kan önska. Och imorgon är en annan dag, är ju normalt ett trösterikt råd.
Där här idag, so far.
Sov 2 1/2 timme. Stilnocten tar nämligen 1 1/2 timme att verka, sitter kvar i totalt fyra timmar, oc h om jag sover på fel tid vaknar jag så fort pillrena har slutat verka. Så jag låg och slösurfade lite innan jag gick upp och duschade. Jobbig dusch. Ville bli ren på riktigt, inte bara vispa lite här och där och låta vattnet rinna där det kan. Klippte tånaglarna, vilket aldrig är angenämt för man ser förfallet på så nära håll. Orkade som vanligt inte frisera håret tillnärmelsevis acceptabelt! Men det är märkligt hur lite man kan bry sig över vad receptionisten på röntgen tycker om ens utseende. Jag är ju lite fåfäng men också rätt trött ju.
Vi kom iväg, knatade in på Handens närsjukhus, in i korridor G för ultraljudsundersökning av buken. Det räknar man ju med inte ska göra ont. PÅ EN NORMAL MÄNNISKA, JA! fy bubblan vad ont jag hade. Jag kallar det petsmärta, dvs om nån petar på mig så gör det lätt ont. Och nu har han en knytnävsstor apparat som han trycker ner i fläsket och till slut var det som att slå på ett blåmärke eller fem. AOW!!!!!!!
Men ändå rätt oförargligt, för det skulle gå överst och var inte farligt.
Så säger läk eller förresten hette det nåt annat, han var utbildad till att avläsa bilder som vanliga människor inte begriper eller ens ser. Han sa dock att jag hade gallsten. Massor! Och eftersom jag haft tre anfall på tre veckor hoppas jag det blir operation. Det görs med titthål och är rätt smidigt. Såvida inte min endometrios har skapat massa konstig ärrvävnad kan de nog bara rycka ut gallblåsan genom hålet och sy ihop gallgågarna och så är det bra så.
Jag vet inte om det är min vc-läkare som fattar beslutet eller om hon konsulterar kirurg. Får styra upp det lite, som det heter.
Ja. 21/2 h sömn, jätteont på hela bålen och halva ryggen, men färdigt, klär på mig, går därifrån.
Trampar på en kant, trampar snett, tappar balansen, hinner tänka under fallet att jag är för långsam i huvudet och inte nog stark och kvick i kroppen förr att återfå balansen, utan hamnar med knän, handflator, rumpa, rygg, allt utom huvudet faktiskt, på marken. Där låg jag, 42 år, och tar mig en lur på gräsmattan...Huden på händerna höll, men jag är lite grön. Huden på knäna däremot höll inte och svider rejält nu. Och blod...
Så går det när man inte sover, när nån trycker hårt på nåt som känns ömt som ett blåmärke i en halvtimme, och man glömmer hur man gör när man går.
Ska prata med vem det nu var om rullstol, en att köras i för mina armar små kan inte köra mig, och gärna en som kan fällas lite så den går in i bilen. Jag får mer och mer behov av det. Mikael är så duktig och skyddar mig - lägg inte in matvarorna, gå och lägg dig, sätt dig och vila, ta paus osv, men han tyckte jag kunde gå 150 m till parkeringen. Själv tycker jag inte jag kan det en dag jag sovit lite, haft megaont en halvtimme och sen uppenbarligen inte kan stå på benen. Det är lite lurigt det där att ofta orkar jag inte tänka och då får mikael tänka åt mig, men ibland vet jag ju bättre än han och då måste jag vara så klar i skallen att jag fattar att jag behöver övertyga honom.
Men nu ska jag försöka lugna mig, så att jag har nån chans att sova ett par timmar.
Tack, fina, goda, kärleksfulla, för allt stöd.
På det hela taget har jag haft en rätt spännande och rolig dag. Och jag hoppas vakna om ett par timmar!! Då ska här säljas på tradera.
Kommunikation
Mikael och jag pratade om Lidl idag och han nämnde att vi kunde köpa deras druvjuice som är så god. Jag föreslog - enligt Mikaels öron - sån där röd som en halvmåne. Han fattade inte riktigt vad jag menade men jag förstår om han började tänka politiskt efter den beskrivningen.
Jag kom själv på vad ordet hette, croissanter, och då blev beskrivningen mer logisk: Bröd som är halvmåne.
Undrar om vi ofta tappar ett litet bildligt B och går från franska bakverk till islamisk hjälporganisation på en nanosekund.
Är det nån som har kollat att Israel/Palestina hör alla bokstäver rätt?