Julafton, Annandan hos svärmor, och så Nyårsafton på det. Det brukar gå hjälpligt, men trots att jag bara klätt på mig och ätit de senaste dagarna behövs det mer energi än jag har för att klä upp mig och sitta vid flera rätters middagsbord med fem andra par.
Idag har jag bara gråtit av utmattning fyra gånger. Men det kan hinna bli fler!
Hålla Mikael i handen
Ligga i sängen utan dåligt samvete
Kanske titta på ett tv-program
Hitta vackra bilder och pinna på Pinterest
Kanske måla naglarna
Kanske äta nåt gott
Läsa i en tidning
Prata med Mikael
Skratta åt saker
Gå och hämta posten
Kanske åka en tur med kometen
Surfa
Tänka på andra som har det jobbigt
Kanske duscha, och i så fall njuta av att lukta rent å gott
Njuta av vackra ting, hemma och på Internet
Inte fy skam, eller hur!
Börja jobba som översättare. Kanske fortsätta, kanske vidareutbilda mig. Har varit sugen på en PhD ända sen jag gick i skolan. Och egentligen vill jag nog skriva böcker, inte papers, så det är inte helt klart än.
Så skulle jag resa. Hälsa på Johan och Beth och tvillingarna och tvillingarna. Och Ellen, ifall hon bor i Kina då.
Resa till Sicilien med Mikael.
Resa till Asien eller Karibien. Karibien har inte ormar och insekter, så...
Åka till Venedig. Åka till massa regioner och städer i Italien.
Åka till London. Mitt kära gamla stinkande London som kräver snytpapper med lösningsmedel och porrengöring som biter på olja. Mitt gamla London där det anses fint med tre sorters blommigt på väggen och en fjärde på överkastet. Mina bokaffärer, främst Foyles på 7 våningar. Är inte lila tokig i filmer och musik längre. Men måste till musikaffären på New Bond Street. Laura Ashley, Marks & Sparks, tjockbottnad pizza, trifle, Boots. Trekantiga mackor med kycklingsallad på Leicester sq. Lite strolling i Covent Garden. Kanske nåt museum, national portrait gallery kanske.
Åka till Oxford och Bath. Och vara en dag eller två i Windsor. Cykla på den engelska landsbygden.
Cykla på Fyn eller Bornholm.
Flytta till större. Tapetsera om. Planera, drömma.
Ha gått ner i vikt. Behöva köpa smalkläder. Hitta massa på rea och på ebay. Köpa vintage-sidenscarfar från modehusen.
Måla naglarna.
Sminka mig och vara snygg, ofta.
Prata i telefon med folk.
Bjuda folk på parmiddagar eller på tjejkvällar.
Sy.
Träna upp rösten igen i en riktigt bra kör.
Gå skrivarkurser. Läsa skrivarböcker. Läsa massa böcker. Till och med tidningar också.
Kanske köpa nån pianobok och börja öva? Spela blockflöjtstrio!
Städa, på och i och mellan allt som vi har. Göra sig av med gamla grejer som inte behövs, orka röja!!!
Laga mat, baka. Baka? Utan gluten och socker? Fast om jag är frisk och smal kanske jag klarar det ibland.
Pussa bebisar, orka sno folks bebisar i kyrkan. Orka gå till kyrkan varenda söndag! Bjuda hem folk.
Ordna riktiga fester med trerätters. Typ skaffa vänner ihop med Mikael.
Åka till fjällen. Sälen i första hand, så jag kommer ihåg hur man gör, men sen Alperna.
Åka på semester i Schweiz. Återse mina hjärtans kära platser. Basels gamla stan.
Prova på att måla. Om jag är värdelös får jag skriva och sy.
Åka Segway med Mikael.
Äta på restaurang med Mikael.
Dubbeldejta med mina syskon.
Gå skogspromenader. Gå stadspromenader.
Åkpass på Liseberg.
Somna utan piller, sova gott och vakna utvilad. Typ jämt. Inte ha migrän, inte ha ont, orka vara normal. Kanske orka börja göra nåt med kroppen. Men det kan jag inte ens föreställa mig nu, trots god fantasi.
Spela spel med familjen.
Göra en julbok till familjen.
Sjunga med Mia och Ninni. Sjunga med Bettan. Sjunga med Sara?!
Sy, scrappa, fotografera, redigera, laga mat.
Skratta som en blå.
---------------
Jag vet ju att jag är glömsk, så denna listan skrivs inte i sten.
Vet inte om det bara är för att jag är glömsk, men det här måste ha varit min bästa julafton hittills. Makalöst perfekta och generösa presenter, så god mat, lite skype med det mesta av min familj, och extra mycket kärlek från min man.
Så trots att jag inte såg på Kalle så blev det jul.
Tacksam, nöjd, lycklig.
Min man är bildad, intelligent och rolig. Det har jag mycket glädje av, på längden å bredden.
Idag berättade han om den mindre kända finsk-italienska författaren Umberto Paasolinna.
Ochi helgen ska vi se den kända Jane Austen-filmen Cliffhanger Abbey.
Jäpp.
Tre minuter i midnatt läser jag påminnelsen om min adventspredikan. Jag har glömt den! Och hur är man lagd om man kan snyta ut en värdig predikan på tre -- två! -- minuter? Jag gör mitt bästa ändå. För jag har faktiskt en tanke.
Den är enkel, i linje med min övriga litteratur och senaste föredrag...
Gör nån glad.
Jag ska inte passa på att sammanfatta mina övriga tre adventstankar här, men har för mig att jag nämnt fattiga och arma. Och de förtjänar omtanke och hjälp.
Men idag, när jag var hos mina föräldrar och vi skickade iväg amerikafararna med julmat i krävan och sanslösa mängder julklappar till nya och gamla syskonbarn och övriga nära och kära, långt bort och kära kanske jag ska säga. Jo, då kom en handfull sötnosar från kyrkan och sjöng Nu tändas tusen juleljus i stämmor. Och hemma hos oss hade de lämnat en julros som var magnifik som Eiffeltornet allraminst. De sa att de tänkte särskilt på mig som inte kan komma till kyrkan så ofta. Jag tror det kommer ca 250 pers till min församling i Västerhaninge. Och av alla där så tar de sig tid att glädja mig, det är fantastiskt. Vad man kan känna sig älskad.
Och jag blev så grymt glad för det. Man vet inte riktigt hur man tackar för att nån gör en glad ända in i själen.
Men poängen är att vi alla kan påverka, vi kan alla göra nån glad. Ofta räcker det med att man säger en sak man tänker, istället för att man håller tyst. Som att förklara hur kunglig R ser ut i sin nya frisyr och att frisyren tar fram hennes drag i ansiktet och är oerhört klädsam. Det gläder mer än Vad snygg du är, och allt jag har gjort var att specificera och uttala mina tankar.
Det är faktiskt ganska lätt att glädja någon, när allt kommer omkring. Varje julkort vi fick i år gladde mig i flera dagar. Att en person vill komma och hälsa på mig, fast det dräller av släktingar till henne i huvudstaden, det mer än gläder mig. Jag blir nästan hispigt glad. Och foto av barnbarnen med glitter på fotot så man ser att de har pysslat. Det ser man också på: huvudfotingarna (såna har vi inte här hemma så ofta). Och mitt namn på kuvertet. Mitt namn stod också på kuvertet. Det värmer en styvpersons hjärta!
Men inte bara så kan man göra nån glad. Och så många har gjort mig såååååå glad på sistone. Och man behöver inte hämta ner månen varje gång, och slå in den i exklusivt papper. Det räcker ofta med att säga vad man har i hjärtat. En liten sak med eftertanke blir sällan en liten sak i mottagarens hjärta.
Jag är ju lite rädd för folk, men har världens sötaste svärmor. Det är planerat att vi åker dit på Annandagen. Jag har inte orkat det de senaste gångerna, men nu tänkte jag bara strunta i det och åka ändå. Jag kan lida efteråt. Men jag har i mitt asociala sinne tänkt att jag måste se till att säga hur mycket jag tycker om henne och hur glad jag är att vara där. Och receptet på hennes potatisgratäng :)
Kristendomens "evangelium" ska visst betyda ":glatt budskap". Är inte det det finaste som finns? För mig är det goda nyheter att vi firar födelsen av den som blev världens Frälsare. Men du kan använda i stort sett vilket glatt budskap som helst för att glädja nån.
Det är min viktigaste predikan, och den är knappt ens religiös, åtminstone seriöst ekumenisk: Tänker du nåt snällt, så säg det. Gör nån glad.
P.S. Särskilt tack till Sissel som hittade en underbar fåtölj åt mig på Åhlens. Jag är fortfarande glad för det.
Om alla människor på jorden sa varenda god och snäll sak de tänkte på, skulle jorden bli en bättre plats att leva på.
God jul till dig, dina kära och dina nära eller dina långtbortingar. En extra önskan om god jul till den som känner sig ensam, tjock, fattig, oälskad, stressad, orolig, utmattad. Träffar du nån sån, så öppna ditt hjärta och öppna din mun!
Är du en sån, så ska jag tänka extra på dig i jul. Om du vill berätta vad som är jobbigt är du hjärtligt välkommen att skriva till mig på anjaolergard[at]gmail.com om du inte vill skriva det i en kommentar.
Stora kramar!
Dyra kläder kan de nog få köpa för apanaget tycker jag. Har hängt med lite på prinsessan Marys kläder och hon verkar återanvända kläderna, som vårt kungahus också tycks göra (Stella McCartney-klänningen på bilden har synts både i London i november och sen i samband med drottningens firande nu i december, se t ex här). Förstår att det är deras arbetskläder. Men tycker inte att de ska ha de dyraste grejerna, bara för att. Gillar verkligen att hon i England, Kate Middleton, kan ses i klänning från Zara lika gärna som från ett dyrt modehus.
Jag har ju haft fullt upp nu i december med att låta bli att råka säga till folk vad de ska få i julklapp. Tydligen har det varit mer än nog och jag har istället gjort bort mig på följande sätt, som kanske kan glädja er såhär i juletid, hohoho:
Blev alldeles upprörd på försäkringsbolaget för att de höjt vår premie med 50%. När jag ringde dem visade det sig att jag mindes siffrorna fel och de har höjt premien med typ 70:-. De har sänkt den för att vi har larm och jordfelsbrytare och inte ska ha bostadsrättsförsäkring. Och i den höjda premien ingår numera en allriskförsäkring som täcker ifall man kvaddar kometen. Tur att jag var snäll och inte skällde. Hur glömsk får man vara?
Idag är ett paket skickat från cdon med en viss titel i. Det var dock inte den artikeln jag hade beställt, så jag är tio sekunder från att kräla upp ur sängen och ringa dem. Men så får jag plötsligt den intelligenta tanken att dubbelkolla. Då är det rätt vara, bara det att titeln är så lång och de bara hade skrivit ut hälften och då lät det som en annan vara. Tur att jag inte ringde och skällde på dem.
Ja, och så slarvade jag bort en hel vecka när jag var på posten och träffade en bekant. Jag sa att jag opererades i måndags, och det är ju sant, men i måndags för två veckor sen. Han var imponerad över att jag redan var på benen. Ja, där stal jag lite beundran.
Men annars har jag nog klarat mig bra.
Det finns folk som bakar sju sorters kakor såväl som sju sorters sillar. Och som måste göra pepparkaksdegen själv, och givetvis laga alla tjugo rätterna till julbordet från scratch. Och ha putsat alla fönster och dammsugit både golven och sofforna och våttorkat inne i alla skåp och dragit fram spisen och tvättat under badkaret och har köpt 24 kalenderjulklappar per barn och slagit in vackert, och bakar muffins och kolor och rocky road och ger bort till grannar, fröken, killen på banken.
Och så finns det folk som frivilligt, i vuxen ålder, sätter sig och handgör julgranskulor av olika de slag. Sen kan man göra mer än en och byta med varandra i en grupp. Jag är för estetisk för att vilja ha några hemmagjorda kulor i min gran. Tror folk verkligen att det blir bättre så???
En del har inte nog med vettig sysselsättning.
Jag åkte komet idag till Ica/posten. Sen strosade jag på Ica och drömde om mat. Köpte dock en banan och ett päron. -Jag är inte rädd för er längre!!
Tyvärr råkade jag också köpa pepparkaksdeg. Den råkade jag också äta upp ett par centimeter av.
Varför? När jag fick sån fantastisk middag, chilikryddade revbensspjäll med ångkokta ärtor, bönor, spenat och en skvätt grädde. Vilken suverän middag. Så nöjd med fin första lchf-måltid, och så käkar jag pepparkaksdeg?!
Men så tänkte jag på Pernilla, som kommenterade så klokt om attityd. Och då ändrade jag mig från att känna om inte självförsörjande så åtminstone irritation över degen, till Vad duktig jag var som slutade äta och insåg att socker inte är bra.
Tänk om man kunde affirmera sig själv med positiva meddelanden hela tiden istället? Istället för självförsörjande? Vad ger mig rätt att förakta mig? Jag tycker inte det är OK att förakta andra, varför får jag förakta mig själv? Jag slutar genast.
Vad stolt jag blir över att jag kom på det. Och vad jag ser fram emot att upptäcka hur härligt mitt liv känns när jag ger mig själv beröm.
Blir sugen på att börja med en gång!
Jag är glad och stolt över att jag vågar låta Mikael ge mig sprutan igen, efter min lilla traumatiska erfarenhet. Jag rycker inte ens till. Så jobbar jag.
P.S. Sara, om du sprutar dig med B12 så är jag bugande i stoftet. Din skrytmåns. Men sånt välkomnar vi här!
Hjälp, jag höll på att glömma att jag skulle hålla en liten predikan varje söndag i advent. Det var längesen jag tog sömnpiller nu, så vi hoppas att jag kan hålla mig relativt normal. Tyvärr är jag dock lite för handikappad i huvudet för att få hit en lämplig bild. Men jag har i alla fall en tanke.
Den har surrat i mitt huvud sen nån gång i november, när julhetsen påbörjar sin snöbollslika rullning. Men idag verbaliserade Mikael den, lite chockerande, men sen förstod jag. Och håller med!
Han utbrast: Jag är så trött på Jesus! (Och jag ska blogga om vad jag själv tycker, tänker och säger, inte om andra. Men nu kunde jag ha sagt det själv om jag hade kommit på det.)
Jo, trött på Jesus? Trött på att höra om hur fullkomligt älskande, god och fantastisk Jesus var. Vad hjälper det?
Mikael är väldigt hands-on och hjälper gärna till. Han gör vad Jesus skulle ha gjort. Han köper Situation Stockholm, han erbjuder sig att laga gröt till fikat efter kyrkan, han lyssnar så pass intresserat på de gamla i församlingen att han kan redovisa för både deras barnbarn, mediciner och senaste oturliga mobiltelefonköp. Han märker när Ulla H inte är där för att hon inte kom ihåg vilken dag det var, eller när Ruth W har influensa. Han är snäll mot den lite underliga mannen som ser hemlös ut (han är det inte, men tycks inte äga eller vara intresserad av att äga en kam) när de ses på stan, och till slut kommer de på att de känner igen varandra från kyrkan, där mannen dock inte varit på tio år. Fast söndagen efter kom han, och varje söndag efter det.
Jag förstår om han är trött på Jesus, om det bara är snack och ingen verkstad. Och särskilt nu i jul, jesusbarnets egen högtid, kan man ju få en väldigt konstig smak i munnen av den vanvettiga detaljhandelshysterin och att julen handlar om Kalle och klappar, inte krubban, och de ensamma, de fattiga, de nödlidande både nära och fjärran, och vad jag kan göra för dem.
Det är bra att min facebookfeed inte svämmar över, men det strilar lite annonser från Rädda barnen, Unicef, Läkare utan Gränser, Barncancerfonden. Jag ska bestämma mig för om jag lägger alla pengar på samma häst, eller sprider gracerna.
Och så säger Eva Röse att hon inte ska köpa julklappar. Sen visar det sig att hon kan köpa upplevelser som bio- och teaterbiljetter, begagnade kläder som är tvättade många gånger, böcker som håller länge osv. Men inte massa giftiga plastleksaker. Jag har inte kunnat hålla mig från att köpa en del presenter. Men vi har försökt ha hjärtat med i det hela, och jag har försökt hitta second hand -- där kan det faktiskt vara nytt också, förutom de saker som bara blir finare av att vara åldrade.
Men jag måste verkligen lägga in en extra växel på det här att likna Jesus, att verkligen vara kristen.
Jag skulle vilja att när jag dog, så sa folk om mig att jag var god. Jag är annars van att kalla mig själv rolig och intelligent, även om jag är så mycket tradigare nuförtiden med all min sjukdomsklagan. Men det skulle inte falla mig in att kalla mig god. Men det är ju det jag verkligen vill vara. Jag vill vara god mot Mikael, mot hans/min/vår familj, mot vänner, mot grannar, mot främlingar i mataffären, mot folk på vårdcentralen och biblioteket och apoteket och H&M, mot stackars syriska flyktingbarn, mot svältande afrikaner, mot översvämmade filippiner. Mot kineserna som har suicide fences på sina fabrikstak.
Men att vilja vara god mot alla utan att vara det mot nån, då blir man trött på Jesus. Och det vore extra synd nu i juletid, när hans anda i högsta grad kan leva vidare i det vi gör för andra. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, är aldrig sannare än till jul.
<3
Korad. Lagerkrans beställd. Jag är officiellt världens största mespropp.
När jag skulle lägga mig och svalde mina mediciner för 25 minuter sen upptäckte jag att jag glömt be Mikael ge mig min spruta. Ska ta en varje kväll i tio dar för blodproppsrisken pga min vikt. Men så är jag ju extremt orörlig också, så det känns extra viktigt.
Jag tog fram den lilla sprutan, klämde ett tag i fläsket på låret som man ska, och frös till is. Det gick bara inte. I fem minuter trodde jag att jag bara skulle bestämma mig, ett, två tre, på det fjärde ska det ske osv. Och sen bara ett, två, tre. Sen nånstans efter tio minuter började jag gråta. Vet inte om det var mest självömkelse eller självförakt. Så då reste jag på mig, tog nya tag liksom, snöt mig.
Satte mig. Kom så långt att nålen nästan snuddade huden, men nåt stoppade handen. Feghet heter det nog.
Och ni ska se mina armar, ben och mage. Så många sticksår och en kvadratdecimeter med blod. Och jag har provat att sticka mig med Mikaels insulinpenna (bara sticka, inte spruta in insulin såklart) plus med hans äggpickare som man sticker sig i fingret med.
Jag ligger inte och svimmar när nån ska ta blod eller ge mig en spruta. Obviously. Men att göra det själv, på mig själv, det var en helt annan sak.
Kom till stadiet när jag försökte analysera min rädsla för att kunna möta den. Det gör ju lite ont när sprutan sticker hål i huden, och vissa gånger har det liksom sprängt lite av vätskan. Men det är ju så fjantlite att jag inte kan tro att det hindrar mig. Kanske att jag tycker så innerligt synd om mig själv som har ME att jag inte förmår göra mig själv illa. Tänkte då på hjärtattacken jag kan få om jag inte tar sprutan, och inser att det är att skada mig själv mer. Fast den tanken funkar väl sådär. Sitter med ett krampaktigt grepp om den nu svettiga sprutan. Lägger ner den, lugnar mig, tror på fullt allvar att den här gången ska jag klara det. Minuterna går, jag blir ömsom arg ömsom ledsen ömsom uppgiven. Får närkontakt med sprutan så att jag känner att spetsen är kall. Förstår att jag inte ska blanda in så många bakterier i det här, så ett stick räcker. Men sticker mig nästan en gång till, nu kände jag spetsens tryck. Hindrar mig i sista sekunden. Lipar lite.
Önskar att Mikael skulle vakna. Skulle skämmas om jag väckte honom. Jag har inget val. Och före kl två måste det ske. 25 minuter för att ta en spruta låter som 22 minuter för länge. Före två, där går den magiska gränsen.
Till slut har jag kramp i vänsterhanden för jag sitter och håller i fläsket med nyporna.
Tröttnar, tänker att nu gör jag det bara.
Men trycker man från ett avstånd eller helst från 1-2 mm? Avstånd tror jag. Och vinkeln är rätt, jag är inte dum, har blivit undervisad i hur jag ska göra och sett Mikael göra det varje kväll den här veckan. Kom igen nu, himla snorfröken!
Så gjorde jag det. Det stack till mer än när Mikael gör det. När han gör det kan jag koppla loss det från mig själv, nu måste jag vara med. Inte bryta av sprutan, inte dra ut den igen i rena förskräckelsen. Och sen trycka in vätskan. Inte så kul. Ville helst trycka fort och vara färdig, nu när jag väl hade börjat. Men man ska trycka lite lagom långsamt, och jag behärskade mig så pass. Och drog ut den igen efter konstens alla regler. Inget blod, bra.
Men sen började det göra ont, sved liksom neråt benet. Jag är i hysteriskt mode och tänker med en gång att jag träffat en nerv eller att vätskan sprider sig på fel ställe.
Men så lugnas jag av tanken på att miljoner såna här sprutor måste vara sprutade av folk som är både dummare, blindare, och mer hysteriska än jag. Jag. har. gjort. rätt.
Jag stängde locket och la tillbaka sprutan i behållaren och sa för mig själv: Det här gör jag inte igen.
Nej, Mikael får göra nästa fem.
Varför var detta så läskigt för mig?
1) hans nål på insulinsprutan är kortare
2) hans insulinpenna ser robust och tekniskt avancerad ut. Det här såg ut som en spruta i ett doktorset som vi gav till Neo.
3) det finns egentligen ingen vettig förklaring. Jag reagerade oerhört irrationellt och ville bara inte. I min ursprungsfamilj är vi inte så duktiga på att göra sånt vi inte vill, men jag brukar vara bra på att tvinga mig. Svälja tio piller är inga problem. Få en spruta, no biggie. Ta en spruta, tydligen ett stoooooort problem.
Men så minns jag när Bettan skulle ta sprutor. Hon bad sin veterinärssyster. Hon kunde inte heller själv.
Jag förstår henne.
Och så minns jag när Ellen svimmade i Maspalomas och jag mitt nöt reser på henne varpå hon svimmar igen. Jag är kanske lite för överemotionell för att vara en bra sköterska.
Så hädanefter får doktor Olergård inte gå och lägga sig förrän han gjort sitt dagsverke med fru Mespropp. Meeeeeeeespropp!!
Och det är inte så ekivåkt som det låter, hörrni.
Varje dag kan jag något nytt, ungefär som en bebis. Idag kan jag hosta och snyta mig utan att hålla i magen.
Dessutom kunde jag vända mig smärtfritt i sängen i natt.
Fantastiskt. Helt suveränt.
Family living - the true story, heter (med brasklapp för dåligt minne) en grupp på fejan dom är uuuuunderbar.
En motpol till de steriliserat stajlade bloggbilderna och perfekt lantliga tidskrifterna.
Life as it is, alltså. Med lite skit i hörnen, som de säger.
Superroliga bilder.
Igennkänningsfaktorn är icke av denna världen. En sjuk och en heterosexuell man skapar ingen inrendingshype precis. Men vi har andra talanger än att dammtorka.
Ride on!
Ikväll var jag på avancerad utflykt! Bara två minuter hemifrån, men jag hade mascara och klackskor! Eftersom jag inte opererades i fredags bestämde jag mig för att gå på julkonsert idag, vilket jag kanske inte hade orkat annars. Vilket jag inte orkade idag heller, men det kom jag inte på att känna efter.
Det var underbart med julmusik live, inte bara på stereon. Första numret var en mycket välsjungande grupp som sjöng Bereden väg, dalavarianten, i Real Groups version. Och hjälp vad de satte den. Vid tonartsbytet började jag le som en en fjant.
Annars var väl kvällens ovanligaste nummer Stilla natt på elgitarr. Framförd med den äran och mycket ovanligt. Vederbörande hade sagt detta till mig i förväg men det var liksom svårt för en cellist som jag att föreställamig detta musikstycke. Vet inte om det skulle vara publikfriande, men color var det! Han röjde såklart inte, men spelade i stämmor med sig själv, och avslutade med en viskning. Härligt.
Sen spelade två duktiga organister duett på orgeln. Vet inte vems händer och fötter som var vems, men det var också intressant och lagom ovanligt.
Det fanns två violinister med också, och särskilt den ena var både begåvad och skicklig.
Sen fick församlingen sjunga med på vers 3 och 4 på Nu tändas. I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle bliiid, sjöng jag. Men sen log jag bara för det blir för illa högt.
Åå, det var så härligt.
Sen hade en liten flicka spillt julmust och mamman höll nyfödd bebis, som jag hjälpsamt snodde. Och orkade hålla nån minut, han var lite för liten och lealös, så man var verkligen tvungen att hålla i honom. Men stackarn såg både varm och trött ut. Ruth hittade en stadigare bit att hålla.
Det var så roligt också att träffa massa folk. Lite överväldigande kanske, nu är jag rätt bakom flötet. Tackade förresten den ena organisten när jag gick förbi henne, men plötsligt tittar jag på henne och vet inte vem det är. Hoppas att jag kände igen henne rätt, innan hjärnan la av. Annars kan hon gott få tänka att jag blivit lite tokig.
Förresten visste jag knappt längre hur man gör när man sminkar sig. Men fördelen med att gå hemma i mjuka kläder och luggen i spänne, är att när man nån gång fixar till sig så krävs det bara lite rouge för att man ska känna sig som en supermodell. Jag kör nog med halv regim nu, jämfört med förr, även vad gäller håret. Lite klappa kanin har aldrig skadat nån.
Däremot har jag nått avgrundens djup vad gäller brist på fåfänga. Jag gick omkring på avdelningen i fredag med korta dockar oh knälång särklass. Med vinterbonade ben, om man säger så. Och jag orkar inte göra nåt åt det fast jag får en chans till.
Men jag var ytterst nära att få ett gallstensanfall på målsnöret. Höll på att sätta tänderna i äpplet som blev över efter efterrätten. Men jag kom på i sista sekunden att det inte passar med gallsten. Vadmal vill ha det man inte får. Och eftersom jag nu är 20 minuter in i min operationsfasta kan jag meddela er att det var 21 minuter sen jag åt ett lakritssnöre.
Tjoflöjt. Gissa vem som är febrig, fryser, har ont under fötterna, inte känner sig ett dugg trött och har läst en lång, bra artikel om vådan av adrenalinpåslag?
En ledtråd är att hon också har tagit dubbla Stilnoct. Men att jag sover före operationen är i nuläget viktigare än maxdosen. Hjälp, jag tror jag har varit i adrenalinläge sen jag vaknade i fredags.
Ifall de skjuter upp det imorgon också ska jag be att få en liten fettsugning på köpet. Sveda och värk.
Trevlig andra advent!
Jag läste just på Ebbas blogg att gravida Madeleine i sista stund tackar nej till Nobelfesten. Dessutom ska inte Victoria heller vara med, eftersom hon åker till Sydafrika och Mandelas minnesgudstjänst.
Två av de viktigaste klänningarna kommer inte.
Nu står mitt hopp till Kristina Lugn.
För inte kommer heller nobelpristagerskan Alice Munro. Hoppas hon har spelat in nåt tal.
Kan de inte slänga in plastikopererade (?!) vippan, vadheterhon, Paradise hotel-deltagerskan var det? Sophia? Fast stackars den respektabla intellektuell som får uppblåsbara Barbara till bordet. Jag tycker det borde vara lag på att Sverige inte nånsin ska få representeras av nån som deltagit i en dokusåpa. LAG!! Men å andra sidan har jag ju inte precis bilden av kallephille att han är nåt annat än en dokusåpakille själv, med kosing då bara. Stackars Silvia som verkar försöka föra in lite normer och klass bland det där. Money corrupts, antar jag. Avsätt dem alla utom Victoria och Daniel. Och om minsta lilla olämplig grej kommer fram, väck med appanaget och så får de leva i fred på sina egna pengar. Jag tillhör den för länge sedan utdöda generation som anser att man kan och får kräva lite extra av kungliga. Om de inte är speciella, är de inte speciella.
Men jag kommer ändå att sakna prinsessornas klänningar och frisyrer och juveler.
Snubbla på mållinjen har idag upphöjts till konst. Ni kommer knappt att tro mig.
Fastande och duschad två dar i rad (bara det! Slapp dock tvätta håret ena gången) och med en halv natts sömn bakom mig rullas jag haltande in på avd vad det nu var på SöS på utsatt tid 10.30. Koll att jag är jag, byta om till tvångströja med hål bak, men med extra tröja som knäpps fram, vänta stående medan det bäddas, få dropp, packa upp lite grejer. Så småningom är jag trött, orkar inte prata, och Mikael går. Jag blundar med ögonbindel och öronproppar som inte hjälper alls lika bra som hemma. Dagrum med TV var kanske en sämre granne än lågmäld Mikael bakom stängd dörr. Kissa många steg bort i korridoren. Sen skjuts jag genom korridorer och kulvertar ner till själva operationssalen klockan ett. Avlämnad, annat dropp, ultraljud på urinblåsan (22 ml), hejhej. Bäst som jag tittar i taket kommer kirurgen som jag träffade förut uppe på avdelningen. Själva operationssalen var jag inte inne i än, bara förrummet. Men det kallar jag målsnöre.
Och vad säger kirurgen? Jo, att vi måste skjuta upp operationen tills på måndag. Jag höll mig från att börja gråta, blev till sist rullad upp igen, utskrivningsrutiner inkl resistenta bakterier (vore inte det festligt om jag inte ens blev opererad men ändå lyckades få en resistent infektion? Köp en lott...). Trots stenåldrig täckning lyckades jag få fram till Mikael att jag var klar för avfärd. Eller, jag skulle ju byta om igen och packa tillbaka mina saker osv, så vi hann ungefär på ett ut. Där kommer han, min själs älskade, stapplande med en rullstol framför sig. En syn för gudar. Och jag vill varna känsliga läsare men han hade köpt nya jeans när han åkte från sjukhuset och som han hade på sig. Ser så smärt ut och oj, vilken snygg bak.
Sen var jag så yr av sömnbrist att jag inte förmådde svara på frågor om mat. Förstod inte riktigt alltid frågan heller, men jag fick en stor portion kyckling med cashewnötter, och medan den wokades gick jag och mitt glukossprängda blod loss på remi, källarfranska, wienerbröd, pannkakor med jordgubbssylt, risifrutti, portionsyoghurt och svart vinbärsdricka. Detta var vad jag köpte på Hemköp alltså. Härom dagen när jag åkte komet till Ica och inte hade ätit alls var jag inte hälften så sugen. Så socker gör en mer sugen på socker. Om nån inte har märkt det.
Men eftersom jag inte har sockeravgiftat mig än p g a gallan så tror jag det var en bra ide med glykosdropp för att inte blodsockret skulle dippa. Jag har haft migrän var och varannan dag och då vill man vara snäll. Eller dum, vilket det nu är. Undvika migrän vid fastande med sockerberoende finns bara en lösning på.
Och den heter tydligen inte galloperation.
Vi ses på måndag. Same procedure as last year, James.
P.s. Att duscha fyra gånger på fyra dagar såhär låter som överdriven renlighet, nu när jag vant mig vid att pudra håret och spruta på parfym bara, vare sig det behövs eller inte.
Tja!
Jag börjar visst vädra morgonluft inför operationen. Slarvar med maten -- åt bara några skedar glass till kvällsmat och tänkte inte på att då får fettet inte sällskap -- och visst fick jag en känning. Not nice!!
Så upp ur sängen klockan 3.40 och göra macka och te. Köttbullemacka med rödbetssallad och roiboste. Värre kan man ha det, och så ett sudoku på det.
Jag har klarat mig så länge från riktiga anfall, fick bara den där känningen efter 3 cm gurka, att jag sänkt garden.
Jag antar att det är bra att jag blir påmind om att operation är nödvändigt. Jag är inte rädd för operationen, men vet att själva vistelsen kommer orsaka en rejäl krasch. Så det ser jag inte fram emot. Men, som sagt, det krävdes bara en liten påminnelse i magtrakten för att jag ska bli ivrig igen.
Vem tror ni skadade sig på innebandyn igår, jo, min älskling. Vem haltar och har ont, ja, samma såklart.
Vem har varit på sjukhuset i flera timmar inför operation, jo, jag. Vem blir körd runt mellan avdelningarna i rullstol av en vaktande man, ja, densamma. Vem tar totalt slut efter bilresa, provtagning och en halvtimmes väntan i en stol med TV bredvid huvudet? Jag såklart. När läget är sånt att jag får mer ont i kroppen för varje sekund och nästan är beredd att lägga mig på golvet, vem stapplar iväg och hämtar en bår? Ja, ni fattar. Jag är så trött att jag inte ens orkar bry mig om att alla i väntrummet tittar nyfiket på mig. Mikael rullar ut mig i korridoren, HEJDÅ TV!!! Stappel, stappel. Jag har kofta och jacka på mig och fryser ändå. Han går och försöker få information om tidsplan, han får mer än så och jag rullas snart in till sköterskan, som känner till ME lite grann. Får träffa narkosläkaren omedelbart efter det. När vi diskuterade mitt migrän kom vi fram till att jag skulle få glukosdropp före op, eftersom man ska vara fastande och jag är känslig förmått blodsocker för huvudets skull (längtar efter att detoxa mig efter operationen, fast först ska jag frossa i bananer och päron).
Se rullar han ut mig igen, och jag känner igen alla i väntrummet. Lite orättvist att jag kom sist och går hem först, men de verkade kunna sitta upp, så jag får tåla att bli positivt särbehandlad utan att tycka det är pinsamt. Både sköterskan och narkosläkaren var jättebra och jag känner mig tacksam. De verkade uppriktigt intresserade av att göra detta till en uthärdlig upplevelse för mig.
Till slut står britsen där han tog den, och han haltar tillbaka till väntrummet för att hämta rullstolen. Ja, och genom korridorer och hissar, framkörning av bilen. Jobbig dag, stirrigt. Pizza från grabbarna i centrum. Den tog jag nästan intravenöst, och sen var det sängen direkt. Var hemifrån fem timmar. Hade bara sovit fyra före det, och för lite flera nätter dessförinnan. Jag är inte i mitt bästa skick, men jag hoppas hämta mig lite inför operationen nästa vecka. Både narkos och saline-dropp gör gott, så jag kanske skuttar hem!
Helt klart är ändå att dagens hjälte inte har skuttat. Men han har räddat den här dagen från katastrofisk till genomförbart jobbig. Och han har själv varit halt och lytt. Han är så totalt ueberseriöst min hjälte idag.
Och alla dagar.
