Examen

I dessa examenstider kan jag meddela att jag också har tagit examen -- eller "blivit utsläppt", som vi skämtsamt säger. Jag vet inte exakt hur många gånger jag har gått, men jag tror att det är ca 10 ggr som jag har fått kognitiv terapi på Vårdcentralen. Det har varit suveränt! Jag har länge velat prata med nån, eftersom en svår sjukdom som varar i decennier givetvis påverkar psyket också, men detta var mer än att bara prata om det jag tycker är jobbigt. Givetvis fick jag berätta och gråta för det också, men sen gick vi vidare. Det räckte liksom. Våra samtal var så mycket mer konstruktiva! Jag har skrivit upp i en bok alla aha-upplevelser jag fick och vad jag har lärt mig om mig själv.

Tanken med samtalen var att jag skulle eliminera de felaktiga tankar som gör att jag mår dåligt. Jag trodde inte jag hade några. Men efter ett tag märkte jag, när jag dels uppmärksammade att jag mådde dåligt, och började analysera vad jag precis hade tänkt som fick mig att må dåligt, att jag ofta sa till mig själv att jag var värdelös, att jag inte duger nåt till -- och ofta i situationer när jag var tvungen att vila och låg och såg allt som behöver göras. Maikki lärde mig att det var en felaktig, automatisk tanke som ledde till dåliga känslor hos mig. Den rätta tanken var istället: Jag gör mitt bästa. Och det gick förvånansvärt fort att träna bort den felaktiga och ersätta den med den rätta. Typ på en vecka eller två, d v s ett eller två tillfällen.

Men nu senast sa jag att ibland känner jag ändå ledsnad och frustration över att mitt liv känns bortslösat i de där situationerna när jag förr brukade tänka att jag är värdelös eftersom jag inte kan [städa, diska, you name it, som jag vill och som det behövs]. Då sa hon att den känslan är sorg och att jag behöver acceptans inför det. Hon har tipsat mig om en bok om acceptans av Anna Kåver: "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Så den ska jag läsa hemma själv och fortsätta arbeta med att sörja och acceptera min sjukdom och mina begränsningar. Det är en fråga jag har haft inom mig i många år: Hur sörjer jag? och Hur kommer jag till en punkt när jag accepterar mig själv MED den här sjukdomen istället för att göra emotionellt uppror mot den? Så sorg och acceptans ska jag fortsätta arbeta med hemma.

Dessutom har vi pratat mycket om att vara medveten. Jag har haft ett komplicerat förhållande till att vara medveten. På ett sätt har jag varit övermedveten om hur kroppen mår, eftersom jag måste pejla om jag gör för mycket och om jag ger mig själv bakslag. Men på ett annat sätt har jag helt kopplat bort kroppen och sinnet i vissa situationer när jag har blivit frustrerad över mina begränsningar. Nu har jag lärt mig ett bättre sätt att vara närvarande i nuet: Mindfulness. Jag ska njuta av nuet och det jag gör, och dessutom ta pauser redan innan jag behöver det. Då kanske jag klarar att hålla mig på insidan av återfallsgränsen, aktivitetsmässigt. För jag vill ju hellre bli frisk än nödvändigtvis springa i Haninge centrum vid ett visst tillfälle Jag har försökt köpa en bok om mindfulness/medveten närvaro också, "Vem är det som bestämmer i ditt liv", av Åsa Nilsonne, men den var slut på förlaget, så jag ska försöka leta lite i brick-and-mortar-bokhandlar också innan jag ställer mig i kö till den på biblioteket.

Sen är ju den sista stora punkten sömnen. Kuratorn är själv inte utbildad på det och har försökt få in mig på KBT-sömnskola, men man får inte ha varit borta från arbetslivet mer än 6 månader för att vara med. Tydligen vill man bara lägga pengarna på såna som betalar tillbaka i form av arbete, inte bara för att öka folks livskvalitet. Förståeligt, på ett sätt, men synd för mig. Dessutom har jag sökt till sömnstudie på Karolinska, men jag tror aldrig jag kommer att få vara med på nån sån, eftersom hela mitt sömmnproblem har ett enda enkel orsak tillika lösning: ME. Hur rätt jag än tänker och hanterar min sömn så försvinner inte sömnproblemen förrän sjukdomen försvinner. Men därför har jag köpt en bok om KBT och sömn, som jag också ska arbeta mig igenom. Jag vill lära mig att använda de redskap som fungerar i min situation, och ta min sömn på allvar. De senaste nätterna har jag somnat 02 och sovit till 12, dvs det är jättebra att jag har gått ner från 11 till 10 timmar, men att somna 02 är inte att gå i rätt riktning. Så det där med sömnen är ett ständigt arbete, och jag är ofta frustrerad över att jag är så styrd. Ibland gör jag uppror och ligger i sängen och läser deckare i 2-3 timmar. Fast jag borde ha försökt somna istället. Det är väl ett mognadssteg som jag måste lära mig att ta, att sätta sömnen främst. Jag tror fortfarande att jag kan göra små avsteg utan att det händer nåt. Ibland går det, men ibland sätter jag igång en nedåtgående spiral med något väldigt litet. Det är det egentligen inte värt.

Hur som helst, jag känner mig oerhört glad för den här tiden med kuratorn. Hon var jätteduktig på sin sak. Och dessutom bekräftade hon mig så ofta, i och med att hon sa saker som: "Att ha fått en sån här allvarlig sjukdom så ung..." Så jag kände att hon tog mina problem på allvar och förstod dem, så långt man kan förstå någon man träffar varannan vecka, uppiffad och "låtsad". Jag är i alla fall supernöjd!!!

Och det enda jag fortfarande är rädd för är om alla sömnpiller slutar fungera igen -- ksa jag då behöva ta fetpillrena (de som har gjort att ja ghar gått upp så här mycket i vikt), eller inte sova alls? På månader? Som förra våren, så jag blir näst intill galen och självmordsbenägen. Men jag behöver inte leva i oron inför framtiden, lika lite som jag behöver leva i rädslan för det förgångna. Jag kan bara tänka: "Om det händer, så går jag till läkaren. Hon kan skicka mig till en specialist." Och sen fortsätta med här och nu. Här och nu är rätt trevligt. Jag tror att det bjuder på vila i soffan, nåt TV-program och kanske till och med mascarponeglass. Heja nuet!