Idag var jag en riktig plastmamma, för första gången med egen uppgift, som ingen annan kunde uppfylla! Jonte skulle nämligen tala, och Mikael har ju åkt till Schweiz, och hans mamma och syskon är i Norge. Så det fanns bara jag som kunde komma och lyssna och heja. Givetvis var jag inte nödbedd, och jag gjorde vågen alldeles frivilligt och utan extra kostnad. Kämpade emot impulsen att resa mig upp där bak och vinka när han skulle börja, bara så han verrrrrrrkligen skulle veta att nån hejade på honom. Fast såklart visste jag ju att han skulle vara bra, så jag satt kvar.
Men frågan är ändå om dagens moderliga höjdpunkt inte var när jag satt och flirtade skamlöst med Camilla och Olas senaste tillskott på raden framför eller så. Supersöt, relativt lättroad och helt klart uthållig (hon hade fortfarande inte tröttnat när mötet var slut). Hon gillade också när jag sjöng. Jag vet att jag ser lite rolig ut då... Men mmmmmmm vad gullig hon var.
Inget fel med Jonte, men han är inte så rundkindad och lättlurad längre. Han tittar inte beundrande på en bara för att man gör OOO- och AAA-miner varierade med ett så smittande leende man förmår.
Men i ärlighetens namn antar jag att både små och stora barn är "dagens höjdpunkt". Fråga bara mina föräldrar -- de hade två barn på middag idag, och det måste de ju ha varit seriöst lyckliga för :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar