Skilsmässor

Har stött och blött detta inlägg till vanvett. Jag känner personligen mycket starkt för ämnet, på samma gång som jag är lite rädd att vara personlig på ett ställe som är så offentligt (Internet). Dessutom vill jag inte såra någon individ när jag inte avser att peka finger åt nån speciell. Men ämnet skilsmässa har följt mig genom mitt liv ända sedan jag blev vuxen på riktigt, i någon form eller annan.

Så jag dristar mig till att säga några saker till dig som funderar på att skiljas:

1) Gör det inte. Förbund, säger jag bara. Använd hjärnan och hjärtat och alla resurser du har innan det har gått så långt. Till och med Dr Phil tycker att folk ska ha förtjänat rättigheten att skilja sig genom att vända på alla stenar. Ofta har man bara vänt på ett par. Inte ens 10 stenar räcker. Lätt för mig att säga, men det är faktiskt så. Och det smartaste är inte att skicka bilen på reparation när den är färdig för skroten, utan i tid, pö om pö när man upptäcker småsaker som knarrar.

2) Om skilsmässan ändå blir av, passa dig så du inte blir en sån som pratar illa om ditt ex, kanske för att rättfärdiggöra dig själv och ditt beslut, eller kanske för att du ärligen tycker att du är den som är mest förfördelad. Det är ju inte så att "den som klagar mest är den som lider värst". Hoppas inte heller att din partner är tyst om dina fel, medan du är generös med att berätta för andra om hans. Även om folk bara har fått höra ett perspektiv (ditt) har de ofta själva sett verkligheten (i alla fall från läktaren), och när de använder hjärnan till att bilda sig en egen uppfattning, blir avståndet mellan din kritik och det man själv sett ofta för stort för att överbrygga. Men det är lätt att tänka att man ska skiljas som vänner. Ändå visar folk lätt en ful sida av sig själva efterhand som kärleken går över. Den som inte gör det är den som är den stora.

3) Igen, gör det inte. Hindra det innan det går så långt. För du anar inte hur många andra du påverkar på ett negativt sätt. Jag avskyr att tänka illa om en viss person som tog bl a en släktklenod i skilsmässan -- en linneduk som var handgjord (inklusive gått ut och plockat linet och allt framåt!). Jag tycker inte om mig själv särskilt mycket när jag tycker illa om henne, men det är så svårt att låta bli, kanske inte mest för duken utan för den sorg hon orsakade nån jag älskar. Som väl är har M berättat väldigt få dåliga saker om sitt ex, och jag säger som väl är, för jag skulle ha svårt att inte avsky henne om jag visste. Självklart har det inget med henne att göra, och jag får riktigt dåligt samvete bara jag tänker tanken. Det är bara näst intill omänskligt svårt att inte ta parti för dem man älskar mest. Det är därför skilsmässor så ofta river isär mer än bara ett äkta par.

4) Dessutom, och nu blir jag som hon Dr Laura, som säger sanningen så burdust att till och med jag tycker att hon överdriver ibland: Skilsmässa är inte Guds väg. Om din man (eller fru) slår dig eller misshandlar dig på annat sätt, inklusive verbalt, eller barnen, kan det givetvis vara befogat. Men verbal misshandel är inte samma sak som "han uppskattar mig inte" eller "han hjälper till för lite hemma". Jag tror också att när skilsmässa är enda utvägen, har det funnits många stunder tidigare, där ett annat val hade lett till ett annat resultat.

Linnedukstjuven läser förresten inte den här bloggen, och om hon ändå mot all förmodan hittar den så kan hon inte svenska. Och förresten står jag för att jag tycker hon är en duktjuv.

För övrigt riktar jag mig i detta blogginlägg inte mot någon särskild som har skilt sig, utan till den tjocka massan som inte har skilt sig (förutom till G ovan med duken). Man kan inte se nog bra från läktaren, för att återanvända metaforen, så jag har bara privata åsikter om matchen, inte några officiella som jag luftar här. Ibland är skilsmässa enda utvägen, det begriper till och med jag, trots att jag talar så hårt nu. Jag tillhör en familj som har fyra erfarenheter av skilsmässor på fyra barn. Jag har sett alldeles för många exempel på eländet som följer i skilsmässornas spår. Skilsmässor suger, även om jag är glad att jag fick Mikael genom att han var skild. Jag tror på Familjen -- ett tillkännagivande för världen. Jag tror att familjens sönderfall är oundvikligt om vi människor inte upphör med att vara själviska och egensinniga, och jag anar från mitt eget liv att det vore en katastrof.

Rädda familjen; vårda ditt äktenskap!
Hur man gör det låtsas jag inte ha några råd om, jag som bara har varit gift i drygt ett halvår. Men gör nåt!