Idag

1) Värmebölja. Tja. Vår lägenhet är kokhet och jag orkar inte ta fram Baden-badenstolarna. Om man ligger blickstill i soffan med alla fönster och balkongdörren öppna så går det OK. Men jag fattar inte varför det är OK att klaga på att det är kallt, men inte på att det är varmt?

2) Har fått in en fluga (och igår dödade jag årets första pappalångben på sovrumsdörren). Vet såklart inte var flugsmällan är. Kanske borde titta i städskåpet innan jag klagar. Han tycker nog jag luktar gott (matrester? död hud? Vad äter flugor?) för han har sällskapat med mig hela natten och halva dan. Till slut sa jag till honom: Sitt inte på mig! Han har ännu inte landat på mig, så det funkade med en skarp tillsägelse. Skönt.

3) Från flugor till livsfilosofier: Det är synd om människorna! Ellen har fått psoriasis, har ärvt mammas rygg och ska till Kina och Japan i nästan två veckor fast hon helst bara vill vila upp sig (min tolkning, men jag tror jag har rätt). Rob har slitit "av" vadmuskeln och kan knappt gå upp från sängen sa mamma, ens för att gå på toa. Många andra är sjuka också. Ingen har några pengar. Somliga har inte jobb heller, eller fru (fast det värre att vara utan förstånd), eller så är de bekymrade för barnen. Sanne ringde igår och vi pratade om det -- att folk verkar få så många prövningar nuförtiden. Jag sa att jag tror att det verkligen är den sista tiden nu och att vi får visa vems sida vi är på. Och så har en person fått cancer (flera, egentligen, men en fick jag veta idag), och det är inte min sak att säga vem såhär offentligt, men det är synd om människorna. Sanne har haft sina prövningar de senaste dussin åren och det verkar aldrig riktigt sluta för henne. Jag har det ju bra på alla sätt utom med hälsan, men det räcker oftast och blir över. Men som Sanne sa: Evangeliet är ju en fråga om liv eller död! Det räcker inte att vara comme ci, comme ca (tänk er cediljen)!

Så jag tar faktiskt tillfället i akt att vädja till er -- till er som bekänner er som kristna -- att inte tappa sugen, tappa modet eller tappa vittnesbördet. Inte förlora siktet på vad som verkligen spelar roll, och att fortsätta sätta en fot framför den andra och inte stirra på villovägar. Med tro i varje fotsteg kommer vi också fram till målet till slut. Och på resan dit kan vi snegla på varandra och upptäcka styrka och fröjd och beslutsamhet och kärlek hos varandra. Ge inte upp! Vi ses!!!