Ingen som är intresserad av sport, och en del andra också, har lyckats missa att det slagits nytt värderekord på 100 m - 9,58. Visserligen är det bara 11 hundradelar snabbare än förra världsrekordet, men jag börjar ändå tänka på det där med att vara precis under 10.
Jag har nämligen varit under 10, som enda tjej i klassen. Det var i trean på Alléskolan, när mina ben hade börjat växa tidigare än de andras och var dubbelt så långa som resten av mig. (På Alléskolan började jag också bli bra på längdhopp och höjdhopp, av samma anledning.) Ni som vet hur sportig jag är inser vad det betydde att vara enda tjejen i klassen som kom under 10 sekunder.
Kanske var det 9,58 jag sprang på, jag också.
Skillnaden var bara att vi sprang 60 m, de springer 100.
Fast så är det i livets race antar jag. Ens bästa i ena stunden är inte samma som ens bästa i andra stunden. Jag är förresten mer av en 60-meterssprinter än en 100-meterslöpare. Man måste ha kondis för att orka springa sitt allra snabbaste i 100 m. Fast nu säger jag nog att jag orkar springa mitt allra snabbaste i ca 7 meter.
Fast nu kom ett minne tillbaka till mig. En gång för många år sen när jag bodde på Ekängsgatan 21, orkade jag springa hela vägen från mitt hus fram till villan bredvid m&p:s hus, Ekängsgatan 7. Vilket minne. Å vad jag vill springa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar