Förklaring

Ni vet det där inlägget som var på "utrikiska" härom dagen? Jag kom på vad en sak betydde. Jag såg 50 och Saffer och insåg att jag vet vad det betyder!

En kvinna jag känner -- egentligen ganska lite, men som också har ME och älskar Jane Austen så bara för det är vi själsfränder -- hade sagt till Ellen (hon bor i Lund och Ellen och hon arbetar tillsammans i UK) att mitt mail om "du blir tyvärr inte inbjuden på mitt bröllop för jag är för sjuk för att ha nån stor baluns" hade "gjort hennes 50-årsdag". Hon orkade egentligen inte heller ha nån baluns men kände att man liksom borde det. Och när jag skrev som jag gjorde kände hon sig stöttad, typ. Plus att hon blev lite glad att jag alls hade tänkt på henne i samband med mitt bröllop. Men om jag hade haft en mottagning hade jag alla gånger bjudit henne, så det var ju inget.

Varför skriver jag detta? Visserligen handlar den här bloggen, precis som Seinfeld, om ingenting. Men nu har jag en poäng.

För några dagar sen hade jag inte sovit och var supertrött och labil. Mikael och jag pratade länge på kvällen -- längre än jag hade ansett det rimligt för honom som har normala sovtider och dessutom ett arbete. Men jag sa att jag hade behövt honom den dagen så jag hade låtit mig själv vara självisk och inte sagt hejdå förrän han sa det själv. [Ursäkta att det tar sån tid innan jag kommer fram till kärnan. Är nog segare i kolan än jag tror!] Apropå sånt alltså, så sa jag att jag bara genom Mikaels existens får styrka och kraft. Han behöver inte göra nåt utom att finnas i min sfär, så mår jag bättre.

Kan det ligga nåt i det, nåt mer än romantiskt lull-lull? Kan det hända att vi också ger folk styrka och kraft bara genom att finnas? Eller genom att göra saker som är så små i vårt perspektiv att vi inte ens i den vilda fantasin kan föreställa oss att det skulle hjälpa någon? Jag är övertygad om det.

Undrar vilka vi har hjälpt idag :)