Inte knäpp längre

Har varit hos Hjördis sista gången idag. Vi enades om att jag inte är knäpp längre :)

Jag har fått oerhörd hjälp, och det var helt nödvändigt att prata med en terapeut, det inser jag nu i efterhand.

Härom dagen, när jag inte hade sovit på natten och trodde jag skulle bli knäpp nästa dag, och insåg att jag ligger på så lite plus att jag inte tål en sömnlös natt utan att hamna på minus, så insåg jag, fast i efterhand, att en sak som Hjördis hade lärt mig att tänka var nyckeln till galenskapen: "Är det sant?" Förr när jag har varit deprimerad har mina tankar mer gått i banorna: Inget är roligt, jag kan aldrig bli lycklig igen, Gud har glömt mig, jag känner mig som ett tomt svart hål, jag vill dö. Men när jag inte har sovit känns det mera som: Jag klarar inte av det här, jag vill dö, om det inte blir bättre blir jag galen. Jag blir helt förtvivlad, medan den vanliga depressionen har rätt mycket "tomhet" inblandat. Därför har jag inte direkt kopplat ihop mina icke-sova-tankar med depression. Men så kom Liahona och där stod några symptom på postpartum-depression:

blir helt förtvivlad
har svårt att koncentrera sig
känner sig ensam
får panik
har dålig aptit
känner att hon håller på att förlora förståndet
kämpar för att överleva

Och då trillade enkronan ner: jag kände igen alla ovanstående, och insåg att när jag inte har sovit blir mina tankar och känslor depressiva. Om jag frågar mig: Är det sant? (att jag blir galen, att jag inte kan vara ensam etc) så är ju svaret nej. Det var den största aha-upplevelsen jag fick genom samtalen med Hjördis. Alla borde gå och psykologisera sig. Nu är jag bara lika knäpp som ni, det värsta är löst :)

Fast det är lätt att säga eftersom jag sov i natt... Men nästa gång jag gråter och vrålar ska jag komma ihåg att mina känslor inte är "sanna" och att det går över.

Snart ska jag också få en ny omgång botox och remissen till Uppsala är på väg. För att inte tala om att jag ska gifta mig!