Jag hade sovit dåligt i natt och ett projekt för Mikael hade fått stora bakslag, så vi var bägge stressade och på dåligt humör. Han blev irriterad på mig och jag blev besviken på honom. Vi hade en jobbig tur till Gålö och ännu värre parkering utanför mitt hus.
Men kontentan är: Dels är det skönt att veta att i botten ligger stress och sömnbrist, vilket gör alla människor till sina sämsta varianter. Dels påminde Mikael om att så här går det för alla som ska gifta sig -- de frestas att göra små problem till stora, och alla små grejer som man inte är överens om kommer upp till ytan och skapar stormar.
Jag lipade som ett jehu och har nu följaktligen obekväm huvudvärk. Men eftersom vi till slut kom fram till -- JAG kom fram till, eftersom det nog var jag som hade ett underliggande problem den här gången -- en lösning eller i alla fall samförstånd och goda känslor, så känns allt bra nu. Hoppas Mikael inte går och värper på detta för länge. Jag vet att han är stressad för så mycket. Usch, hatar stress, även för andra.
Tycker lite synd om mig själv. Klarar inte det här med att vara sjuk. Mådde illa i bilen för att jag var för trött. Idag fick jag kallelse till sömnutredningsenheten på Uppsala Akademiska Sjukhus. Ska sova där två nätter. Trots att det är det jag vill -- få sömnen utredd och kanske få nån hjälp -- får jag lite ångest. Ska skriva sömndagbok i två veckor. Måste jag försöka somna vid 11 nån kväll för att visa att det inte går? Vid två? Måste jag gå upp klockan 10, eller ännu värre, klockan 7? Hur ska det gå när jag är där? Jag börjar redan gråta när jag tänker på det. Igår tog jag två Stilnoct som vanligt och somnade vid 6-tiden men vaknade 12.20. Det är visst det nya. 6 timmars sömn. Är det så att jag vaknar när det inte finns nog mycket piller kvar i kroppen eller? Usch, jag orkar verkligen inte vara sjuk längre. Är så intill döden trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar