Resa bort
För första gången sen jag köpte min säng ska jag inte sova i den. Nej, det var inte sant, jag sov i gästhemmet/Ingers & Bengts gästrum de två somrarna vi var här innan jag flyttade hit.
Hur som helst, är lite pirrig eftersom jag ska åka till Uppsala imorgon och vara på sömnundersökning. Jag kommer hem på onsdag, fast efter Uppsala ska jag till neurologen i stan och få botox (ÄNTLIGEN!), så jag är inte hemma förrän på kvällen. Men bekymren eder icke, jag har lagt in blogginlägg som ska publiceras under min frånvaro. Nu måste jag gå och packa.
Hur som helst, är lite pirrig eftersom jag ska åka till Uppsala imorgon och vara på sömnundersökning. Jag kommer hem på onsdag, fast efter Uppsala ska jag till neurologen i stan och få botox (ÄNTLIGEN!), så jag är inte hemma förrän på kvällen. Men bekymren eder icke, jag har lagt in blogginlägg som ska publiceras under min frånvaro. Nu måste jag gå och packa.
Blissful bride? Nä, sur
Mamma och pappa minns hur jag nån gång som typ 1-2-åring (?) kom och sa: "Ja inge glad". De imponerades av att jag kunde känna skillnaden och artikulera den. Samt att det var glad som var det naturliga tillståndet.
Idag håller jag med. Är Sur med stort S! Har bara sovit 7 timmar två nätter i rad. Och idag är jag inge glad! Är inte labil och gråtig, men sur och irriterad. Och tröööööött. För trött för att klä på mig, för trött för att höra om den minsta lilla grej som krävs att jag gör eller ens att Mikael behöver göra.
Sur och trött, vilken otrevlig kombination. Sådär som om jag ätit tigerkött till frukost. Men nu irriterar jag mig bara på att middagen inte kommit än för jag börjar bli hungrig. Kommer nog att störa mig på hur mamma andas när hon kommer hit med maten. En sån dag är det. Men hur knäpp är jag? Jag ska försöka skärpa mig så hon inte märker det. Tala om bita handen som föder en...
Lite svårt att älska sig själv när man är så vidrig. Och det krävs för mycket kraft att motstå kroppens intuitiva griskhet och omvandla den till glädje. Så jag får bara hålla tyst. Tills det går över.
P.S. Ellen hade fått en lapp med hotellets namn på kinesiska som hon skulle visa för taxichaffisen utanför flygplatsen. Sen hade hon också ett telefonnummer som skulle ringas om chaffisen försökte blåsa henne. Hon hade kommit fram ordentligt och fick beställa lunch enbart med hjälp av pekningar. Hon har verkligen hamnat i en annan värld! Men lunchen blev inte ormhuvuden eller kycklingfötter utan nåt pitabröd med kött och grönsaker i för fem spänn, så det har börjat bra. Imorgon ska hon gå till kyrkan och sen till nåt turistigt, vad det nu var. Spännande. Stuffe sa att Kina är så annorlunda att det lika gärna kunde ligga på en annan planet. Tur att Ellen är så cool. Åka ensam till Kina och utbilda folk i ett par dar, det hade jag nog fått magknip av.
Så, nu känns det bättre. Det kanske ligger nåt i det där om att glömma sig själv.
Idag håller jag med. Är Sur med stort S! Har bara sovit 7 timmar två nätter i rad. Och idag är jag inge glad! Är inte labil och gråtig, men sur och irriterad. Och tröööööött. För trött för att klä på mig, för trött för att höra om den minsta lilla grej som krävs att jag gör eller ens att Mikael behöver göra.
Sur och trött, vilken otrevlig kombination. Sådär som om jag ätit tigerkött till frukost. Men nu irriterar jag mig bara på att middagen inte kommit än för jag börjar bli hungrig. Kommer nog att störa mig på hur mamma andas när hon kommer hit med maten. En sån dag är det. Men hur knäpp är jag? Jag ska försöka skärpa mig så hon inte märker det. Tala om bita handen som föder en...
Lite svårt att älska sig själv när man är så vidrig. Och det krävs för mycket kraft att motstå kroppens intuitiva griskhet och omvandla den till glädje. Så jag får bara hålla tyst. Tills det går över.
P.S. Ellen hade fått en lapp med hotellets namn på kinesiska som hon skulle visa för taxichaffisen utanför flygplatsen. Sen hade hon också ett telefonnummer som skulle ringas om chaffisen försökte blåsa henne. Hon hade kommit fram ordentligt och fick beställa lunch enbart med hjälp av pekningar. Hon har verkligen hamnat i en annan värld! Men lunchen blev inte ormhuvuden eller kycklingfötter utan nåt pitabröd med kött och grönsaker i för fem spänn, så det har börjat bra. Imorgon ska hon gå till kyrkan och sen till nåt turistigt, vad det nu var. Spännande. Stuffe sa att Kina är så annorlunda att det lika gärna kunde ligga på en annan planet. Tur att Ellen är så cool. Åka ensam till Kina och utbilda folk i ett par dar, det hade jag nog fått magknip av.
Så, nu känns det bättre. Det kanske ligger nåt i det där om att glömma sig själv.
Visdom om barnuppfostran
"You can’t prepare the path for the child so prepare the child for the path."
Läst på Light Refreshments Served i ett för övrigt vansinnigt inlägg.
Fotot är googlat.
Läst på Light Refreshments Served i ett för övrigt vansinnigt inlägg.
Fotot är googlat.
Så smart sagt om Gud!
Läste på Janet Reid, literary agent, en sak som känns som dagens bästa:
Five Italian visitors to New York City died in a helicopter/plane collision on Sunday over the Hudson. A memorial service was held for them yesterday here in the city.
I'm reminded of the words of William Sloane Coffin, whose son Alex died at age 24 in a car crash.
Tired of hearing well-meaning friends say, "It is the will of God," he responded with this: "My own consolation lies in knowing that it was not the will of God that Alex die. That when the waves closed over the sinking car, God’s heart was the first to break."
Five Italian visitors to New York City died in a helicopter/plane collision on Sunday over the Hudson. A memorial service was held for them yesterday here in the city.
I'm reminded of the words of William Sloane Coffin, whose son Alex died at age 24 in a car crash.
Tired of hearing well-meaning friends say, "It is the will of God," he responded with this: "My own consolation lies in knowing that it was not the will of God that Alex die. That when the waves closed over the sinking car, God’s heart was the first to break."
Smart förvaring
Jättesmart att ha en bred hylla över toadörren. Jag skulle älska att kunna förvara framtida topz, deo, schampo, nagelfilar, rakhyvlar och diverse krämer lite mer lättillgängligt.
Källa: Marta Stewart
Men som det är i många moderna svenska hem har man helkaklat badrum. Sätta fast en hylla i kaklet? Jag är ungefär lika rädd för att borra i kakel som att steka en hel stek. Vissa saker är jag bara inte nog vuxen att göra än.
Källa: Marta Stewart
Men som det är i många moderna svenska hem har man helkaklat badrum. Sätta fast en hylla i kaklet? Jag är ungefär lika rädd för att borra i kakel som att steka en hel stek. Vissa saker är jag bara inte nog vuxen att göra än.
Utopi
Jag har hört nån gång, och blev påmind om det nyss, att summan som behövs för att halvera barnadödligheten i världen är samma summa som används på smink under ett år.
Jag skulle gärna låta bli att köpa smink under ett år!
Frågan är om man skulle skjuta problemet framför sig, och att om 50% fler barn överlevde spädbarnsåldern, skulle de då istället få svälta ihjäl mellan 1-2 års ålder? Eller dö av mässlingen eller nåt?
Det är svårt det här med fattiga människor. Jag tror att alla normala människor skulle vilja avstå något för att hjälpa till, om man visste att det skulle få det önskade resultatet och inte att det skulle gå åt till byråkrati. Men det behövs en sorts central ledarroll som får alla med sig. Idag finns ingen sådan.
Tänk, en osjälvisk världsledare som sa (och folk lyssnade!): I år köper ingen smink, och så har vi räddat alla barn. Nästa år köper folk kaffe ute bara månd-torsdag, och så botar vi mässlingen. Nästa år tar folk med sig egen kasse till mataffären och så botar vi MS, Alzheimers, Parkinsons, cancer och aids. Året efter det köper alla en extra bok på bokrean. Pengarna från den går till fattiga och såna som inte kan läsa, och så har vi utrotat analfabetismen i hela världen Och sen tar alla cykeln eller de egna benen till jobbet/pendeln/tågstationen, och så har vi minskat fetman med 50% och fått ner världens västkolesterol och höga blodtryck. Summan för alla oanvända statiner och blodtrycksmediciner kan då användas för att lösa nån omöjlig medicinsk, kemisk, fysisk gåta som vetenskapsmännen har kämpat med i många år och som jag inte begriper mig på. Efter det slutar alla slänga mat och äter upp sina rester, och växthuseffekten stoppas, plus att ingen i världen längre behöver svälta. Sen är det söndag och då går världen i kyrkan och alla kramar alla och ingen krigar och ingen tycker att nån annan religion är idiotisk eller bör utrotas.
Och eftersom jag kom på idén så får jag tre önskningar uppfyllda, och då önskar jag mig att bli frisk, att Mikael och jag inte ska vara så barskrapade, och att alla i min familj ska vara lyckliga och ha vad de behöver.
Och sen sover jag gott, utan sömnmedicin, varje natt, under resten av mitt liv. Med Mikael.
Utopia, I'm kicking your ass!
Jag skulle gärna låta bli att köpa smink under ett år!
Frågan är om man skulle skjuta problemet framför sig, och att om 50% fler barn överlevde spädbarnsåldern, skulle de då istället få svälta ihjäl mellan 1-2 års ålder? Eller dö av mässlingen eller nåt?
Det är svårt det här med fattiga människor. Jag tror att alla normala människor skulle vilja avstå något för att hjälpa till, om man visste att det skulle få det önskade resultatet och inte att det skulle gå åt till byråkrati. Men det behövs en sorts central ledarroll som får alla med sig. Idag finns ingen sådan.
Tänk, en osjälvisk världsledare som sa (och folk lyssnade!): I år köper ingen smink, och så har vi räddat alla barn. Nästa år köper folk kaffe ute bara månd-torsdag, och så botar vi mässlingen. Nästa år tar folk med sig egen kasse till mataffären och så botar vi MS, Alzheimers, Parkinsons, cancer och aids. Året efter det köper alla en extra bok på bokrean. Pengarna från den går till fattiga och såna som inte kan läsa, och så har vi utrotat analfabetismen i hela världen Och sen tar alla cykeln eller de egna benen till jobbet/pendeln/tågstationen, och så har vi minskat fetman med 50% och fått ner världens västkolesterol och höga blodtryck. Summan för alla oanvända statiner och blodtrycksmediciner kan då användas för att lösa nån omöjlig medicinsk, kemisk, fysisk gåta som vetenskapsmännen har kämpat med i många år och som jag inte begriper mig på. Efter det slutar alla slänga mat och äter upp sina rester, och växthuseffekten stoppas, plus att ingen i världen längre behöver svälta. Sen är det söndag och då går världen i kyrkan och alla kramar alla och ingen krigar och ingen tycker att nån annan religion är idiotisk eller bör utrotas.
Och eftersom jag kom på idén så får jag tre önskningar uppfyllda, och då önskar jag mig att bli frisk, att Mikael och jag inte ska vara så barskrapade, och att alla i min familj ska vara lyckliga och ha vad de behöver.
Och sen sover jag gott, utan sömnmedicin, varje natt, under resten av mitt liv. Med Mikael.
Utopia, I'm kicking your ass!
Dagens vishetsord
We don't worship a checklist God. More important than doing everything right is that we do what we do with an eye single to Him.
Källa: H. Wallace Goddard här
Källa: H. Wallace Goddard här
Ljuga i CV:t
Överdriva, ljuga eller göra sig bättre än vad man är i CV:t. Tydligen tycker ungdomar nuförtiden att det är rätt OK, säger tidingarna.
18% av Aftonbladets läsare har ljugit i en jobbansökan.
8% av DN:s läsare har gjort detsamma.
Betyder detta att
1) Aftonbladets läsare är mer ärliga om sina lögner, eller att
2) DN:s läsare är ärligare i verkligheten?
18% av Aftonbladets läsare har ljugit i en jobbansökan.
8% av DN:s läsare har gjort detsamma.
Betyder detta att
1) Aftonbladets läsare är mer ärliga om sina lögner, eller att
2) DN:s läsare är ärligare i verkligheten?
Upprörd, som vanligt
Förutom att höja betyget, som avser kursen projektarbete, från streck till MVG har rektorn höjt sin 19-årige sons betyg i svenska B från underkänt till godkänt. Sonen har även fått MVG i 100-poängskursen lokala nätverk – en kurs som inte ens fanns på skolan.
Saxat ur SvD.
Jag blir galen.
Ska försöka störa mig mindre på saker som inte har med mig att göra.
Saxat ur SvD.
Jag blir galen.
Ska försöka störa mig mindre på saker som inte har med mig att göra.
Pust
Trodde jag var lite bättre, eftersom jag har sovit 10-11 timmar per "natt" sen en vecka tillbaka. I förrgår permanentade jag mamma, igår orkade jag GÅ hela vägen hem till mamma och pappa, och idag gjorde jag tacosoppa till mig och Mikael och var inte slut efteråt.
Men nu mår jag illa och är så trött att jag nästan börjar gråta. Mår pest. Hela kroppen är liksom i uppror, som om den har fastnat i nåt felläge så att man borde starta om mig. Så svårt att hitta gränserna när överbelastningen kommer efteråt. Usch. Är så trött på att må dåligt!!!
Ta bort "nästan gråta". Får inte gråta utan botox!!!!!
Jaja, ibland är livet pest, men det är skönt att veta att det går över.
Men nu mår jag illa och är så trött att jag nästan börjar gråta. Mår pest. Hela kroppen är liksom i uppror, som om den har fastnat i nåt felläge så att man borde starta om mig. Så svårt att hitta gränserna när överbelastningen kommer efteråt. Usch. Är så trött på att må dåligt!!!
Ta bort "nästan gråta". Får inte gråta utan botox!!!!!
Jaja, ibland är livet pest, men det är skönt att veta att det går över.
Gästbloggare!
Min första gästbloggare är inte riktigt medveten om att hon är det, men här kommer en hel radda med bra åsikter. Ur nån annans mun, på min blogg! Då har man en RIKTIG blogg :)
Jag läste igår en artikel i skräpaftonbladet som fick mina högerkänslor att svalla: den gick ut på att stackars barn vars föräldrar inte gör läxorna ihop med dem inte klarar sig i livet, och STACKARS då fattiga barn/barn med ensamstående mamma/invandrarbarn som inte har en chans. Stackars också alla föräldrar som inte kommer ihåg allt om feodalsamhället, bara kan liggande stolen m.m. Den implyade alltså att föräldrar är dåliga om de inte gör barnens läxor ihop med dem. Typ 75% av alla föräldrar sa att de gjorde läxorna ihop med sina barn.
Och dessutom gav den ett "tips" till föräldrar att de inte skulle säga svaret till sina barn för snabbt, så de får tänka själva lite först. HELLO!
SKIT NER ER vill jag säga, min mamma har aldrig hjälpt mig med läxorna för att hon inte ville att min inlärning skulle vara beroende av någon annan, och jag gick ut med 20.0. Misslyckad? Kanske inte. Hård mamma? Nej, smart mamma. Goda studievanor? Ja, jag VET iaf hur man ska studera själv (sedan att mitt närtidsminne är eminent och lästakten är snabb har ju inte hjälpt min disciplin eftersom det gick bra med korvstoppningspluggande...).
Så jag tycker du ska skriva ett blogginlägg på min begäran och skriva varför föräldrar absolut INTE ska hjälpa sina barn med läxorna. Däremot får de gärna vara uppmuntrande och kanske rentav svara på frågor om det behövs, och gärna ha koll på hur skolan allmänt går (mamma hade hästaminne över vilka prov jag hade när och hur de gick - visade ju uppenbarligen att hon brydde sig).
Sedan finns det ju de fallen där riktigt snälla storasystrar ibland gjorde negerbollssmet till lillasystern som behövde sitta och göra skolarbete fram till 4 på morgonen, vid 2-tiden sitter en liten sats smet äten med sked RIKTIGT bra, kanske var det den som gjorde de 20.0? Tacka vet jag RÄTT sorts skolstöd! Ingen vänstersmörja om stackars barn vars föräldrar inte gör läxorna åt dem. Vem är det synd om egentligen...
Å ANDRA SIDAN är det en finemang idé att föräldrar tar sig tid att uppfostra sina barn så lärarna slipper ta nödvändig skoltid att uppfostra brats som inte kan uppföra sig. Om barnen bara sysslade med lärande i skolan skulle man knappt ha behov av läxor över huvud taget.
Så, nu har du ju nästan hela inlägget klart.
Fel. Jag HAR hela inlägget klart!
Jag läste igår en artikel i skräpaftonbladet som fick mina högerkänslor att svalla: den gick ut på att stackars barn vars föräldrar inte gör läxorna ihop med dem inte klarar sig i livet, och STACKARS då fattiga barn/barn med ensamstående mamma/invandrarbarn som inte har en chans. Stackars också alla föräldrar som inte kommer ihåg allt om feodalsamhället, bara kan liggande stolen m.m. Den implyade alltså att föräldrar är dåliga om de inte gör barnens läxor ihop med dem. Typ 75% av alla föräldrar sa att de gjorde läxorna ihop med sina barn.
Och dessutom gav den ett "tips" till föräldrar att de inte skulle säga svaret till sina barn för snabbt, så de får tänka själva lite först. HELLO!
SKIT NER ER vill jag säga, min mamma har aldrig hjälpt mig med läxorna för att hon inte ville att min inlärning skulle vara beroende av någon annan, och jag gick ut med 20.0. Misslyckad? Kanske inte. Hård mamma? Nej, smart mamma. Goda studievanor? Ja, jag VET iaf hur man ska studera själv (sedan att mitt närtidsminne är eminent och lästakten är snabb har ju inte hjälpt min disciplin eftersom det gick bra med korvstoppningspluggande...).
Så jag tycker du ska skriva ett blogginlägg på min begäran och skriva varför föräldrar absolut INTE ska hjälpa sina barn med läxorna. Däremot får de gärna vara uppmuntrande och kanske rentav svara på frågor om det behövs, och gärna ha koll på hur skolan allmänt går (mamma hade hästaminne över vilka prov jag hade när och hur de gick - visade ju uppenbarligen att hon brydde sig).
Sedan finns det ju de fallen där riktigt snälla storasystrar ibland gjorde negerbollssmet till lillasystern som behövde sitta och göra skolarbete fram till 4 på morgonen, vid 2-tiden sitter en liten sats smet äten med sked RIKTIGT bra, kanske var det den som gjorde de 20.0? Tacka vet jag RÄTT sorts skolstöd! Ingen vänstersmörja om stackars barn vars föräldrar inte gör läxorna åt dem. Vem är det synd om egentligen...
Å ANDRA SIDAN är det en finemang idé att föräldrar tar sig tid att uppfostra sina barn så lärarna slipper ta nödvändig skoltid att uppfostra brats som inte kan uppföra sig. Om barnen bara sysslade med lärande i skolan skulle man knappt ha behov av läxor över huvud taget.
Så, nu har du ju nästan hela inlägget klart.
Fel. Jag HAR hela inlägget klart!
Sommarslut
Jag har stoppat i det tunna täcket i påslakanet. Officiellt är sommaren slut. För er information har jag tre årstider i sovrummet -- bara påslakan, påslakan med tunt täcke, påslakan med tjockt täcke. Och nu är det som sagt höst. Enligt täcket.
Källa: påslakanset Blåsippa, IKEA
Källa: påslakanset Blåsippa, IKEA
Förklaring
Ni vet det där inlägget som var på "utrikiska" härom dagen? Jag kom på vad en sak betydde. Jag såg 50 och Saffer och insåg att jag vet vad det betyder!
En kvinna jag känner -- egentligen ganska lite, men som också har ME och älskar Jane Austen så bara för det är vi själsfränder -- hade sagt till Ellen (hon bor i Lund och Ellen och hon arbetar tillsammans i UK) att mitt mail om "du blir tyvärr inte inbjuden på mitt bröllop för jag är för sjuk för att ha nån stor baluns" hade "gjort hennes 50-årsdag". Hon orkade egentligen inte heller ha nån baluns men kände att man liksom borde det. Och när jag skrev som jag gjorde kände hon sig stöttad, typ. Plus att hon blev lite glad att jag alls hade tänkt på henne i samband med mitt bröllop. Men om jag hade haft en mottagning hade jag alla gånger bjudit henne, så det var ju inget.
Varför skriver jag detta? Visserligen handlar den här bloggen, precis som Seinfeld, om ingenting. Men nu har jag en poäng.
För några dagar sen hade jag inte sovit och var supertrött och labil. Mikael och jag pratade länge på kvällen -- längre än jag hade ansett det rimligt för honom som har normala sovtider och dessutom ett arbete. Men jag sa att jag hade behövt honom den dagen så jag hade låtit mig själv vara självisk och inte sagt hejdå förrän han sa det själv. [Ursäkta att det tar sån tid innan jag kommer fram till kärnan. Är nog segare i kolan än jag tror!] Apropå sånt alltså, så sa jag att jag bara genom Mikaels existens får styrka och kraft. Han behöver inte göra nåt utom att finnas i min sfär, så mår jag bättre.
Kan det ligga nåt i det, nåt mer än romantiskt lull-lull? Kan det hända att vi också ger folk styrka och kraft bara genom att finnas? Eller genom att göra saker som är så små i vårt perspektiv att vi inte ens i den vilda fantasin kan föreställa oss att det skulle hjälpa någon? Jag är övertygad om det.
Undrar vilka vi har hjälpt idag :)
En kvinna jag känner -- egentligen ganska lite, men som också har ME och älskar Jane Austen så bara för det är vi själsfränder -- hade sagt till Ellen (hon bor i Lund och Ellen och hon arbetar tillsammans i UK) att mitt mail om "du blir tyvärr inte inbjuden på mitt bröllop för jag är för sjuk för att ha nån stor baluns" hade "gjort hennes 50-årsdag". Hon orkade egentligen inte heller ha nån baluns men kände att man liksom borde det. Och när jag skrev som jag gjorde kände hon sig stöttad, typ. Plus att hon blev lite glad att jag alls hade tänkt på henne i samband med mitt bröllop. Men om jag hade haft en mottagning hade jag alla gånger bjudit henne, så det var ju inget.
Varför skriver jag detta? Visserligen handlar den här bloggen, precis som Seinfeld, om ingenting. Men nu har jag en poäng.
För några dagar sen hade jag inte sovit och var supertrött och labil. Mikael och jag pratade länge på kvällen -- längre än jag hade ansett det rimligt för honom som har normala sovtider och dessutom ett arbete. Men jag sa att jag hade behövt honom den dagen så jag hade låtit mig själv vara självisk och inte sagt hejdå förrän han sa det själv. [Ursäkta att det tar sån tid innan jag kommer fram till kärnan. Är nog segare i kolan än jag tror!] Apropå sånt alltså, så sa jag att jag bara genom Mikaels existens får styrka och kraft. Han behöver inte göra nåt utom att finnas i min sfär, så mår jag bättre.
Kan det ligga nåt i det, nåt mer än romantiskt lull-lull? Kan det hända att vi också ger folk styrka och kraft bara genom att finnas? Eller genom att göra saker som är så små i vårt perspektiv att vi inte ens i den vilda fantasin kan föreställa oss att det skulle hjälpa någon? Jag är övertygad om det.
Undrar vilka vi har hjälpt idag :)
Stämma folk
En mer eller mindre sann fördom om amerikaner är att de stämmer alla för allt. Typ när de spiller varmt kaffe på sig så stämmer de tillverkaren för att det inte fanns nån varning, och om de får lungcancer så stämmer de cigarettillverkaren för det osv.
Johans svärfar är läkare och det var så länge sen jag hörde siffran så jag minns den inte längre, men hans anti-stämnings-försäkring kostar honom mer pengar än det går att föreställa sig. Jag minns att när jag hörde siffran trodde jag inte det var sant (och ni vet att jag är lättlurad).
Har nyligen läst om två ytterligare stämningar. De är rätt kreativa:
En brud stämmer sin florist för att hennes blommor inte var lindblomsgröna utan nån annan grön, vad den nu kallades, och att hennes bröllop därmed är förstört. Tror hon stämde för $40 000.
En annan kvinna (skäms på er!) stämmer sitt universitet för att hon inte har fått jobb. Ja, då är det ju universitetes och utbildningens fel... Ofattbart.
Om jag skulle stämma nån så är det den som gav mig den här kroppen. Det är fel på den.
Fast egentligen skulle jag inte stämma honom, jag älskar honom. He's "my God", som de grymma nunnorna i filmen sjunger (Sister Act). Enjoy.
Dansa bröstcancer?
Härom dagen råkade jag titta på So you think you can dance. Brukar inte precis följa det, men den här dagen såg jag nästan hela. De tävlande är ju så duktiga att man blir förstummad.
Så var det ett par som skulle dansa. Koreografen sa: Det handlar om bröstcancer, och så sa han att han hade en väninna som drabbats och att dansen skulle handla om en bröstcancersjuk kvinan och hennes vän. Jag fattade inte hur man skulle kunna "dansa cancer".
Men sen satte de igång. Kvinnan hade ett huckle på sig, och bara det fick mig lite rörd. Sen dansade de. Och som de dansade! Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv. De dansade verkligen cancer! Otroligt! Man såg hela resan som en cancersjuk kanske är med om. Den en och en halva minuten var som en hel bok och beskrev allt från frustration, ilska, uppgivenhet, kärlek, ömsinthet och jag vet inte allt.
När det var färdigt hade jag tårar i ögonen. Juryn också. Om ni missade det har jag det här. Njut! Och be för nån med cancer idag. Åtminstone.
tryckluftsborr
Det finns väl nåt som heter tryckluftsborr? En sån har jag i så fall inne i huvudet. De jobbar konstiga tider, för den har varit igång de senaste 8 timmarna.
[Här ville jag sätta in en fin bild på en halvdammig arbetare med rutig skjorta, där ärmarna är avslitna vid axeln så man ser de svällande -- arbetande svällande!! -- musklerna och han har bara knäppt en av magknapparna, så man får dagens räknemotion: 1, 2, 3, 4, 5, 6-pack. Ingen keps på huvudet, däremot en hjälm, för det visar ju att han gör de farliga grejorna... Fast han SKA ha en universitetsexamen, men han gillar att arbeta med händerna som frivillig rekreation, så inge porr-påhopp här! Ja, en sån bild skulle jag satt in här. Ni har alla säkert sett en sån bild i nån film. Men var? Jag orkar inte googla längre utan nöjer mig med det här:]
För DIY:ers kan ni här få en lagom högklassig borr som kan inlemmas i diverse fantasier om lister och skruva ihop skåp och göra en veranda.
Insert favorite TV-nisse, ex Arga snickarn, Johnny & Mattias, Anders Timell, Ernst Kirschsteiger, om ni vågar stå för läkarkostnaderna när han trampar på allt från flis till dyckert. Själv har jag fått en hel nål rätt in i foten. I Gårdskulla-huset. Jag fick inte ut den hur hårt jag än drog. Till slut insåg jag att jag måste hålla emot och liksom föra in motstånd mellan foten och nålen, så jag tryckte ner foten med ena handen, precis vid nålen, och kunde då dra ut den lite lättare. Men det gjorde ont i flera dar efteråt. Så tänkt på det om ni väljer barfota-Ernst. Sen kan man ju alltid ta Simon & Thomas och hoppas att de är på smakfullt humör och inte alltför vildsinta.
Eller så kan man spika själv i fönsterkarmen. Själv är bäste dräng.
Fast jag får skylla mig själv för dessa timmar av illamående, frossa, ljud- och ljuskänslighet, förutom det flitiga arbetslaget i huvudet. Ett stort glas cola (mår våldsamt illa av Treo), två Alvedon forte och två Celebra (med viss tid emellan, jag är inte vilken korkad medicinknaprare som helst!) har inte hjälp, vilket inte förvånar mig för i det här läget måste det till lite triptaner. Har bara recept på nässpray, och den är bara sååååååå vidrig! Tala om att välja mellan pest eller kolera! Och just nu låter tangenterna för högt så jag passar på att avsluta här, innan jag dessutom får nån sömnmedelshallucination och spikar i nåt annat än i fönsterkarmarna.
Inte nu på måndag men nästa ska jag läggas in tre dar för stor sömnutredning. Och på samma dag som jag får åka därifrån ska jag få nästa Botoxinjektion på Söder, och om det blir som förra gången så blir det NOLL MIGRÄN på två månader! Måste bara se till att tiden efter nästa inte är efter mer än 2 månader. Det här migränhelvetet ska bara bort! När det går så lätt dessutom.
Nu börjar kroppen bli lullig. Kanske jag kan avsluta med nåt utomjordiskt meddelande på ett främmande spåk:
igd övti kina coh fick eturttäyysbenem. Räff bullikh okcås. Mwtt.
Gonatt!
[Här ville jag sätta in en fin bild på en halvdammig arbetare med rutig skjorta, där ärmarna är avslitna vid axeln så man ser de svällande -- arbetande svällande!! -- musklerna och han har bara knäppt en av magknapparna, så man får dagens räknemotion: 1, 2, 3, 4, 5, 6-pack. Ingen keps på huvudet, däremot en hjälm, för det visar ju att han gör de farliga grejorna... Fast han SKA ha en universitetsexamen, men han gillar att arbeta med händerna som frivillig rekreation, så inge porr-påhopp här! Ja, en sån bild skulle jag satt in här. Ni har alla säkert sett en sån bild i nån film. Men var? Jag orkar inte googla längre utan nöjer mig med det här:]
För DIY:ers kan ni här få en lagom högklassig borr som kan inlemmas i diverse fantasier om lister och skruva ihop skåp och göra en veranda.
Insert favorite TV-nisse, ex Arga snickarn, Johnny & Mattias, Anders Timell, Ernst Kirschsteiger, om ni vågar stå för läkarkostnaderna när han trampar på allt från flis till dyckert. Själv har jag fått en hel nål rätt in i foten. I Gårdskulla-huset. Jag fick inte ut den hur hårt jag än drog. Till slut insåg jag att jag måste hålla emot och liksom föra in motstånd mellan foten och nålen, så jag tryckte ner foten med ena handen, precis vid nålen, och kunde då dra ut den lite lättare. Men det gjorde ont i flera dar efteråt. Så tänkt på det om ni väljer barfota-Ernst. Sen kan man ju alltid ta Simon & Thomas och hoppas att de är på smakfullt humör och inte alltför vildsinta.
Eller så kan man spika själv i fönsterkarmen. Själv är bäste dräng.
Fast jag får skylla mig själv för dessa timmar av illamående, frossa, ljud- och ljuskänslighet, förutom det flitiga arbetslaget i huvudet. Ett stort glas cola (mår våldsamt illa av Treo), två Alvedon forte och två Celebra (med viss tid emellan, jag är inte vilken korkad medicinknaprare som helst!) har inte hjälp, vilket inte förvånar mig för i det här läget måste det till lite triptaner. Har bara recept på nässpray, och den är bara sååååååå vidrig! Tala om att välja mellan pest eller kolera! Och just nu låter tangenterna för högt så jag passar på att avsluta här, innan jag dessutom får nån sömnmedelshallucination och spikar i nåt annat än i fönsterkarmarna.
Inte nu på måndag men nästa ska jag läggas in tre dar för stor sömnutredning. Och på samma dag som jag får åka därifrån ska jag få nästa Botoxinjektion på Söder, och om det blir som förra gången så blir det NOLL MIGRÄN på två månader! Måste bara se till att tiden efter nästa inte är efter mer än 2 månader. Det här migränhelvetet ska bara bort! När det går så lätt dessutom.
Nu börjar kroppen bli lullig. Kanske jag kan avsluta med nåt utomjordiskt meddelande på ett främmande spåk:
igd övti kina coh fick eturttäyysbenem. Räff bullikh okcås. Mwtt.
Gonatt!
KAh tpor mina sömnpiller ar gått igm mi.
saffer rddat ¨50--årskala" f¨råga jon foick vå inbnju dokkpsrsrsfet fät fjäls sb.
--------------
Hittade också en post-it där det står:
sitter 8 pratar 4 teefn m MK efter ståluvet läga på!!
--------------
Jag tror med andra ord att jag hade ett av mina berömda minnesbortfall eller nåt igår. Jag har ingen aning om vad jag menar. Ordet "sömnpiller" i rubriken gör att jag misstänker att jag var mer drogad än jag trodde. Men å andra sidan skrev jag på min sömndagbok till Uppsala att jag gick och lade mig kl 6.55, fast detta inlägget är publicerat 07.00. Huh?????
--------------
Hittade också en post-it där det står:
sitter 8 pratar 4 teefn m MK efter ståluvet läga på!!
--------------
Jag tror med andra ord att jag hade ett av mina berömda minnesbortfall eller nåt igår. Jag har ingen aning om vad jag menar. Ordet "sömnpiller" i rubriken gör att jag misstänker att jag var mer drogad än jag trodde. Men å andra sidan skrev jag på min sömndagbok till Uppsala att jag gick och lade mig kl 6.55, fast detta inlägget är publicerat 07.00. Huh?????
Första gången
För en minut sen har jag för första gången tryckt reply istället för forward och skickat mailet till Mikael till Så ska det låta istället.
Pinsamt.
Men det var en tidsfråga innan det hände. Tyckte ändå jag har använt e-mail i bra många år utan att skicka mail till fel person, så jag ska inte klaga.
Pinsamt.
Men det var en tidsfråga innan det hände. Tyckte ändå jag har använt e-mail i bra många år utan att skicka mail till fel person, så jag ska inte klaga.
Jobbig tur till Gålö
Jag hade sovit dåligt i natt och ett projekt för Mikael hade fått stora bakslag, så vi var bägge stressade och på dåligt humör. Han blev irriterad på mig och jag blev besviken på honom. Vi hade en jobbig tur till Gålö och ännu värre parkering utanför mitt hus.
Men kontentan är: Dels är det skönt att veta att i botten ligger stress och sömnbrist, vilket gör alla människor till sina sämsta varianter. Dels påminde Mikael om att så här går det för alla som ska gifta sig -- de frestas att göra små problem till stora, och alla små grejer som man inte är överens om kommer upp till ytan och skapar stormar.
Jag lipade som ett jehu och har nu följaktligen obekväm huvudvärk. Men eftersom vi till slut kom fram till -- JAG kom fram till, eftersom det nog var jag som hade ett underliggande problem den här gången -- en lösning eller i alla fall samförstånd och goda känslor, så känns allt bra nu. Hoppas Mikael inte går och värper på detta för länge. Jag vet att han är stressad för så mycket. Usch, hatar stress, även för andra.
Tycker lite synd om mig själv. Klarar inte det här med att vara sjuk. Mådde illa i bilen för att jag var för trött. Idag fick jag kallelse till sömnutredningsenheten på Uppsala Akademiska Sjukhus. Ska sova där två nätter. Trots att det är det jag vill -- få sömnen utredd och kanske få nån hjälp -- får jag lite ångest. Ska skriva sömndagbok i två veckor. Måste jag försöka somna vid 11 nån kväll för att visa att det inte går? Vid två? Måste jag gå upp klockan 10, eller ännu värre, klockan 7? Hur ska det gå när jag är där? Jag börjar redan gråta när jag tänker på det. Igår tog jag två Stilnoct som vanligt och somnade vid 6-tiden men vaknade 12.20. Det är visst det nya. 6 timmars sömn. Är det så att jag vaknar när det inte finns nog mycket piller kvar i kroppen eller? Usch, jag orkar verkligen inte vara sjuk längre. Är så intill döden trött.
Men kontentan är: Dels är det skönt att veta att i botten ligger stress och sömnbrist, vilket gör alla människor till sina sämsta varianter. Dels påminde Mikael om att så här går det för alla som ska gifta sig -- de frestas att göra små problem till stora, och alla små grejer som man inte är överens om kommer upp till ytan och skapar stormar.
Jag lipade som ett jehu och har nu följaktligen obekväm huvudvärk. Men eftersom vi till slut kom fram till -- JAG kom fram till, eftersom det nog var jag som hade ett underliggande problem den här gången -- en lösning eller i alla fall samförstånd och goda känslor, så känns allt bra nu. Hoppas Mikael inte går och värper på detta för länge. Jag vet att han är stressad för så mycket. Usch, hatar stress, även för andra.
Tycker lite synd om mig själv. Klarar inte det här med att vara sjuk. Mådde illa i bilen för att jag var för trött. Idag fick jag kallelse till sömnutredningsenheten på Uppsala Akademiska Sjukhus. Ska sova där två nätter. Trots att det är det jag vill -- få sömnen utredd och kanske få nån hjälp -- får jag lite ångest. Ska skriva sömndagbok i två veckor. Måste jag försöka somna vid 11 nån kväll för att visa att det inte går? Vid två? Måste jag gå upp klockan 10, eller ännu värre, klockan 7? Hur ska det gå när jag är där? Jag börjar redan gråta när jag tänker på det. Igår tog jag två Stilnoct som vanligt och somnade vid 6-tiden men vaknade 12.20. Det är visst det nya. 6 timmars sömn. Är det så att jag vaknar när det inte finns nog mycket piller kvar i kroppen eller? Usch, jag orkar verkligen inte vara sjuk längre. Är så intill döden trött.
Springa fort
Ingen som är intresserad av sport, och en del andra också, har lyckats missa att det slagits nytt värderekord på 100 m - 9,58. Visserligen är det bara 11 hundradelar snabbare än förra världsrekordet, men jag börjar ändå tänka på det där med att vara precis under 10.
Jag har nämligen varit under 10, som enda tjej i klassen. Det var i trean på Alléskolan, när mina ben hade börjat växa tidigare än de andras och var dubbelt så långa som resten av mig. (På Alléskolan började jag också bli bra på längdhopp och höjdhopp, av samma anledning.) Ni som vet hur sportig jag är inser vad det betydde att vara enda tjejen i klassen som kom under 10 sekunder.
Kanske var det 9,58 jag sprang på, jag också.
Skillnaden var bara att vi sprang 60 m, de springer 100.
Fast så är det i livets race antar jag. Ens bästa i ena stunden är inte samma som ens bästa i andra stunden. Jag är förresten mer av en 60-meterssprinter än en 100-meterslöpare. Man måste ha kondis för att orka springa sitt allra snabbaste i 100 m. Fast nu säger jag nog att jag orkar springa mitt allra snabbaste i ca 7 meter.
Fast nu kom ett minne tillbaka till mig. En gång för många år sen när jag bodde på Ekängsgatan 21, orkade jag springa hela vägen från mitt hus fram till villan bredvid m&p:s hus, Ekängsgatan 7. Vilket minne. Å vad jag vill springa.
Alzheimers och andra hjärnbrister
Jag måste ha slumrat till djupare än vanligt, för när jag började vakna till liv efter att jag somnade efter bröllopet vad jag totalt konfys. Visste inte om det var lördag eller söndag, vilken tid på dygnet det var -- dvs var det kväll, natt eller nästan "morgon" och tid att vakna. Var det min första, andra eller tredje sömn på dagen? Var jag full av sömnpiller opch fick absolut inte vakna? Men jag kunde inte räkna ut det och var tvungen att väcka mig själv lite till och titta på klockan. 21.27. Jag hade "sovit" i tre timmar.
Senare på kvällen pratade Mikael och jag om Alzheimers, för jag undrade om det är så det känns -- att vara helt konfunderad och verkligen inte kunna räkna ut vad det är för tid och dag. Sen mindes jag Bergius-mamman, som blev arg när hon var på B&W och ville handla men de hade stängt och hon började bli utsjasad av en vakt. Hon blev arg och jag tror till och med hon slog honom. Hon ville ju bara handla och kunde inte förstå varför hon inte fick det, hon var ju inne i affären och allt. Sorgligt.
Men så är det ju med barn ibland -- de kan bli arga av att inte förstå, och definitivt frustrerade av att inte kunna gå och uttrycka sig osv.
Sen tänkte jag på Mikael härom dagen. Jag ville bevisa för honom att han hade lågt socker och när han inte kunde räkna ut 73-45 (fast idag väste han hest: det blir 28, men å andra sidan tog det tre dar att räkna ut!) trodde jag han skulle fatta det, för han brukar fattat att han har lågt socker när han inte kan räkna. Men han begrep inte det. Så när han har lite lägre än bara 4, så att det börjar märkas på hjärnans funktion, så fattar han inte att han inte fattar.
Och jag kommer aldrig att glömma den stackars person som, när han hörde att jag läste engelska på universitetet, sa: Men jag trodde du redan kunde engelska. Det är ju att inte veta att man inte vet. Eller den rätt obelästa kvinnan som prompt blandade ihop två poeter från olika tidseopker och genrer och var helt säker på sin sak trots att jag sa emot och är både litterat och nästan lite litteraturbeläst. Hon varken visste att hon inte visste, eller tyckte det var troligt att jag visste.
Men allt jag inte vet att jag inte vet, vet jag det eller inte? Jag vet ju att jag inte vet massa naturvetenskapliga grejer och planeter och matte med bokstäver och gaser och motstånd och vad fåglar och växter heter.
Men på samma gång är jag faktiskt lite rädd för att inte veta vad jag inte vet. Då blir man liksom utsatt. Kan bli lurad kanske? Eller är jag bara fåfäng?
Risken finns. Hmm.
Senare på kvällen pratade Mikael och jag om Alzheimers, för jag undrade om det är så det känns -- att vara helt konfunderad och verkligen inte kunna räkna ut vad det är för tid och dag. Sen mindes jag Bergius-mamman, som blev arg när hon var på B&W och ville handla men de hade stängt och hon började bli utsjasad av en vakt. Hon blev arg och jag tror till och med hon slog honom. Hon ville ju bara handla och kunde inte förstå varför hon inte fick det, hon var ju inne i affären och allt. Sorgligt.
Men så är det ju med barn ibland -- de kan bli arga av att inte förstå, och definitivt frustrerade av att inte kunna gå och uttrycka sig osv.
Sen tänkte jag på Mikael härom dagen. Jag ville bevisa för honom att han hade lågt socker och när han inte kunde räkna ut 73-45 (fast idag väste han hest: det blir 28, men å andra sidan tog det tre dar att räkna ut!) trodde jag han skulle fatta det, för han brukar fattat att han har lågt socker när han inte kan räkna. Men han begrep inte det. Så när han har lite lägre än bara 4, så att det börjar märkas på hjärnans funktion, så fattar han inte att han inte fattar.
Och jag kommer aldrig att glömma den stackars person som, när han hörde att jag läste engelska på universitetet, sa: Men jag trodde du redan kunde engelska. Det är ju att inte veta att man inte vet. Eller den rätt obelästa kvinnan som prompt blandade ihop två poeter från olika tidseopker och genrer och var helt säker på sin sak trots att jag sa emot och är både litterat och nästan lite litteraturbeläst. Hon varken visste att hon inte visste, eller tyckte det var troligt att jag visste.
Men allt jag inte vet att jag inte vet, vet jag det eller inte? Jag vet ju att jag inte vet massa naturvetenskapliga grejer och planeter och matte med bokstäver och gaser och motstånd och vad fåglar och växter heter.
Men på samma gång är jag faktiskt lite rädd för att inte veta vad jag inte vet. Då blir man liksom utsatt. Kan bli lurad kanske? Eller är jag bara fåfäng?
Risken finns. Hmm.
Två siffror
1 - kilo jag gått ner, IGEN. Nu har det gått så långt att jag förväntar mig att ha gått ner ett kilo ett par gånger i veckan. Fast å andra sidan firade Mikael och jag att han lever och har en hel dörr med varsin glass häromdagen, plus att jag fick efterrätt av mamma och pappa igår. För att inte tala om idag, när jag åt bröllopstårta (som Pauline hade gjort -- gryyyyyyyymt snygg och jättegot moussetårta med vit choklad i rutmönster på kanten och en hint av päron med vacker gul gelé på ovansidan. Mycket mycket snyggt och gott) och en mini-kanelbulle och drack cider. (Maten var bara lite potatissallad och lettuce och kallskuret, så där klarade jag mig bra.) Tre dar i rad. Vågar nog inte väga mig på ett par dar! Tala om incurvata-inlägg!!
3000 - kronor MINDRE i reavinstskatt efter lägenhetsförsäljningen än jag trodde när jag deklarerade! Yippee!!!!!!!!!!! Men det är ändå 14 500:- som ska hostas fram. Kanske måste låna av Mikael. Jag kommer att bli skyldig honom sex för resten av livet... Eller vad är the going rate?
Sorry, jag är trött.
3000 - kronor MINDRE i reavinstskatt efter lägenhetsförsäljningen än jag trodde när jag deklarerade! Yippee!!!!!!!!!!! Men det är ändå 14 500:- som ska hostas fram. Kanske måste låna av Mikael. Jag kommer att bli skyldig honom sex för resten av livet... Eller vad är the going rate?
Sorry, jag är trött.
Optimism
Har fått slut på kroppslotion, sminkborttagning mm, men inte orkat gräva i lådorna. Oriflame har försett mig med mer än ett årsförråd av grejer och man måste ta bort en halvmeter handdukar och lite annat för att komma åt i lådorna, så jag har skjutit upp det. Men idag var jag en duktig flicka (för att jag hade somnat med mascara när jag kom hem efter bröllopet (Illona och David) och det såg hemskt ut, så nu måste jag ta mig i kragen. Har låtit bli mascaran sen anti-vätskan var slut, men på bröllop måste man ha mascara.
Hur som helst, i en av lådorna hittade jag en förpackning med Colgate White Strips, som jag hade köpt och tänkte bleka tänderna med när jag gifte mig. Men det var ett tag sen. Innan jag träffade Mikael. Sista förbrukningsdatum: 04 2006. Där har ni ett bevis på obotlig optimism -- OM jag råkar träffa nån så måste jag kunna bleka tänderna inför bröllopet.
Nu, i den respektingivande åldern av 39 år, har jag blivit mindre fåfäng och tänker inte ens använda dem. Om de nu har mist sin effekt för att de är tre år gamla så vill jag verkligen inte sitta med den där vedervärdiga smaken i munnen i en halvtimme och låta saliven samlas som en pöl i underkäken. Vidrigt. Mikael sa: Man ligger på mage med ansiktet över en skål. Men som sagt, jag har växt ifrån den sortens fåfänga. Men oroa er inte, jag har annan kvar. Hittade ett par lösögonfransar. De frestar inför bröllopet. Hatar egentligen mascara. Det kanske räcker med lösögonfransar?
---
Eller håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk typ som inte tvättar håret och går i mysbyxor med hål i och utan BH för att man är gift och har sitt på det torra? HJÄLP! Måste nog ha mascara på bröllopet. I alla fall.
Hur som helst, i en av lådorna hittade jag en förpackning med Colgate White Strips, som jag hade köpt och tänkte bleka tänderna med när jag gifte mig. Men det var ett tag sen. Innan jag träffade Mikael. Sista förbrukningsdatum: 04 2006. Där har ni ett bevis på obotlig optimism -- OM jag råkar träffa nån så måste jag kunna bleka tänderna inför bröllopet.
Nu, i den respektingivande åldern av 39 år, har jag blivit mindre fåfäng och tänker inte ens använda dem. Om de nu har mist sin effekt för att de är tre år gamla så vill jag verkligen inte sitta med den där vedervärdiga smaken i munnen i en halvtimme och låta saliven samlas som en pöl i underkäken. Vidrigt. Mikael sa: Man ligger på mage med ansiktet över en skål. Men som sagt, jag har växt ifrån den sortens fåfänga. Men oroa er inte, jag har annan kvar. Hittade ett par lösögonfransar. De frestar inför bröllopet. Hatar egentligen mascara. Det kanske räcker med lösögonfransar?
---
Eller håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk typ som inte tvättar håret och går i mysbyxor med hål i och utan BH för att man är gift och har sitt på det torra? HJÄLP! Måste nog ha mascara på bröllopet. I alla fall.
Upprörd intill döden
Råkade se följande i Aftonbladet.
Förgrep sig på småbarn – i 11 000 filmer
42-åringen hittade offren genom barnpassning – fick hjälp av flickvän som höll i kameran USA: Hade 1,2 miljoner barnporrbilder i sin dator.
Dödsstraff, ja tack. Inte nödvändigtvis smärtfritt.
Förgrep sig på småbarn – i 11 000 filmer
42-åringen hittade offren genom barnpassning – fick hjälp av flickvän som höll i kameran USA: Hade 1,2 miljoner barnporrbilder i sin dator.
Dödsstraff, ja tack. Inte nödvändigtvis smärtfritt.
Förledsskillnad
Har precis blivit kallad ouppfostrad på FB, men typen gjorde det på spanska och sa att "i mitt land" anses det ouppfostrat att tala på ett språk som inte alla inblandade förstår. Så jag svarade på spanska (HA!) att det är ouppfostrat i mitt land också men jag visste inte att jag talade med nån mer än den svenske killen jag känner och vars citat jag kommenterade. Jaja.
Detta har fått mig att tänka på förled, nämligen ex- och anti-. Ferrins är ex-mormoner och Magnus är anti-mormon. Det är stor skillnad. Självklart måste bägge ha rätt till sina åsikter (PRECIS SOM JAG, utan att bli kallad för nedsättande namn för den sakens skull), även om jag tycker att Magnus i sin anti-propagande snurrar runt på fakta så att det blir lika nära sanningen men ändå långt ifrån, så som man ljuger med statistik, vilket jag givetvis inte uppskattar. Men han har rätt till sin åsikt. Och det är ju lika "rätt" att som Ferrins inte tro på det längre men skapa sig ett liv som består av andra saker, jämfört med Magnus, som verkar ägna mer tid åt anti-mormonism än vad han gjorde åt mormonismen. (Och jag känner Magnus väl sen många år, så det är ingen främling jag talar om.)
Men det stora felet är när man som mormon blir beskylld för att vara rädd för smärtan i att upptäcka att man har fel, när orsaken till att man inte går i klinch är att man inte vill diskutera lärosatser och argumentera, för att det slutar med dålig smak i munnen och minskad respekt för den andre, från bägge sidor. När ens ovilja att argumentera möts med: Om du inte svarar betyder det att jag har rätt.
Jag har sagt det mesta av det här till Magnus, så jag sitter inte och snackar strunt på nätet bakom hans rygg. Men som sagt, såna här diskussioner leder sällan till nåt gott. Varför ska det vara så svårt för människor att leva i fred trots olikheter? Varför måste folk ha rätt? Varför måste antingen katolicismen eller protestantismen styra Nordirland? Varför måste antingen alla infidels eller alla muslimer dödas? Varför måste anti-mormoner och mormoner munhuggas?
Jag är kär och ska gifta mig om en månad. Livet är större än det här.
Detta har fått mig att tänka på förled, nämligen ex- och anti-. Ferrins är ex-mormoner och Magnus är anti-mormon. Det är stor skillnad. Självklart måste bägge ha rätt till sina åsikter (PRECIS SOM JAG, utan att bli kallad för nedsättande namn för den sakens skull), även om jag tycker att Magnus i sin anti-propagande snurrar runt på fakta så att det blir lika nära sanningen men ändå långt ifrån, så som man ljuger med statistik, vilket jag givetvis inte uppskattar. Men han har rätt till sin åsikt. Och det är ju lika "rätt" att som Ferrins inte tro på det längre men skapa sig ett liv som består av andra saker, jämfört med Magnus, som verkar ägna mer tid åt anti-mormonism än vad han gjorde åt mormonismen. (Och jag känner Magnus väl sen många år, så det är ingen främling jag talar om.)
Men det stora felet är när man som mormon blir beskylld för att vara rädd för smärtan i att upptäcka att man har fel, när orsaken till att man inte går i klinch är att man inte vill diskutera lärosatser och argumentera, för att det slutar med dålig smak i munnen och minskad respekt för den andre, från bägge sidor. När ens ovilja att argumentera möts med: Om du inte svarar betyder det att jag har rätt.
Jag har sagt det mesta av det här till Magnus, så jag sitter inte och snackar strunt på nätet bakom hans rygg. Men som sagt, såna här diskussioner leder sällan till nåt gott. Varför ska det vara så svårt för människor att leva i fred trots olikheter? Varför måste folk ha rätt? Varför måste antingen katolicismen eller protestantismen styra Nordirland? Varför måste antingen alla infidels eller alla muslimer dödas? Varför måste anti-mormoner och mormoner munhuggas?
Jag är kär och ska gifta mig om en månad. Livet är större än det här.
Heja Sverige
Klockan två på natten kan det ta bara en kvart (plus fem minuter att banka på dörren och sen bryta sig in) för två sjukvårdsutbildade personer och två poliser att komma och rädda livet på min älskling när jag ringt 112 (fast han påstår att man inte dör av diabetes). Helt gratis. (Förutom självrisken på hemförsäkringen för ny dörr.)
Jag tänker på vilken ekonomisk knipa vi hade varit i om vi bodde försäkringslösa i USA och ambulansen ryckte ut. Huvva. Sossesverige är bra ibland.
P.S. Pengarna var inte min första tanke, utan såklart hans liv och leverne, men nu har det gått ett tag och då blir man mer mondän. Eller monetär, eller mercenary, eller vad man ska säga.
Jag tänker på vilken ekonomisk knipa vi hade varit i om vi bodde försäkringslösa i USA och ambulansen ryckte ut. Huvva. Sossesverige är bra ibland.
P.S. Pengarna var inte min första tanke, utan såklart hans liv och leverne, men nu har det gått ett tag och då blir man mer mondän. Eller monetär, eller mercenary, eller vad man ska säga.
Nygift -- Jennifer Angerosa
Jennifer (sicket underbart vackert hår!!) och hennes kusin/flower girl
Johan med sin nya svägerska och tvillingarna
Johan med sin nya svägerska och tvillingarna
Nyförlovad -- prinsessan Madeleine
Jag är glad för deras skull -- främst för att jag tycker jag har väntat länge på Mikael och dessa har väntat i SJU ÅR. Mina sympatier!
Bok?
Ska lägga mig nu och läsa lite i min bok. Igår var jag på sidan 28, men jag har fått börja om från början tre gånger och ikväll kommer att bli den fjärde. Jag kan bara inte komma ihåg vad jag läser! Frustrerande värre!!!
Lura pedofiler
Läste ett festligt inlägg på bloggen Light Refreshments Served och som är, vilket namnet antyder, en mormonkvinneblogg. Oftast inte helt seriös.
En Kacy skrev om att handla skolsaker. I USA måste föräldrarna tydligen hålla barnen med både pennor och antibakteriella servetter. Men hon skriver så roligt om att köpa nya kläder till dottern:
Also, may I share a decision I made regarding my daughter’s wardrobe? I got all excited about getting her new clothes for school because she has grown and actually needs new clothes. I remembered when I was little and how my legs used to be thin enough for knee socks and how I wore knee socks in grade school. Then I thought it would be so cute to get my daughter knee socks for school!
Then I realized that since I was in grade school knee socks have been fetishized beyond salvation. So now my policy is no knee socks. Thanks a lot, *naughty school girls.
Can not wait for someone to google “naughty school girls” and find our little blog here. Pervs waylaid. All in a day’s work.
En Kacy skrev om att handla skolsaker. I USA måste föräldrarna tydligen hålla barnen med både pennor och antibakteriella servetter. Men hon skriver så roligt om att köpa nya kläder till dottern:
Also, may I share a decision I made regarding my daughter’s wardrobe? I got all excited about getting her new clothes for school because she has grown and actually needs new clothes. I remembered when I was little and how my legs used to be thin enough for knee socks and how I wore knee socks in grade school. Then I thought it would be so cute to get my daughter knee socks for school!
Then I realized that since I was in grade school knee socks have been fetishized beyond salvation. So now my policy is no knee socks. Thanks a lot, *naughty school girls.
Can not wait for someone to google “naughty school girls” and find our little blog here. Pervs waylaid. All in a day’s work.
Gratis PÅ RIKTIGT!!!
Det är sant att flera av sakerna på min gratislista inte alls är gratis. Min cello, CD:ar, bredbandsuppkoppling mm.
Så jag tar på mig den större utmaningen att hitta på 10 favoritsaker som VERKLIGEN är gratis. Det blir svårare!!
1. Fortfarande krama och pussa Mikael.
2. Fortfarande barnskratt från magen
3. Sitta utomhus och lyssna på fågelkvitter i skuggan (fast det jag sitter på kostade, och det som ger mig skugga kostade om det inte är ett träd)
4. Hålla bön i Mikaels famn. Den var bra.
5. Prata och konversera.
6. Sjunga för mig själv, ensam, i lägenheten
7. Sova (fast det "kostar" sömnpiller och sängen kostade 4 000:-)
8. Gå i kyrkan (med det kan argumenteras att det kostar 10%)
9. Baka något gott (men då kostar ingredienserna, elvispen, bunken!)
10. Bada i en sjö som inte är kall. DET är i alla fall HELT gratis -- om inte staten måste hälla kalk i den för att den är för sur, eller kosta pengar på nån sorts upprusntning av stränder el dyl... Svårt, det här.
Filosoferas kan ju att trots att en viss aktivitet är gratis kan det krävas att det som gör den möjlig kostade pengar. Och att det är svårare än vi tror att leva helt oberoende av sånt som har kostat pengar. Visserligen är det ju inte meningen heller, eftersom vi ska leva i världen, varken av den eller utom den, men det är tänkvärt!
Så jag tar på mig den större utmaningen att hitta på 10 favoritsaker som VERKLIGEN är gratis. Det blir svårare!!
1. Fortfarande krama och pussa Mikael.
2. Fortfarande barnskratt från magen
3. Sitta utomhus och lyssna på fågelkvitter i skuggan (fast det jag sitter på kostade, och det som ger mig skugga kostade om det inte är ett träd)
4. Hålla bön i Mikaels famn. Den var bra.
5. Prata och konversera.
6. Sjunga för mig själv, ensam, i lägenheten
7. Sova (fast det "kostar" sömnpiller och sängen kostade 4 000:-)
8. Gå i kyrkan (med det kan argumenteras att det kostar 10%)
9. Baka något gott (men då kostar ingredienserna, elvispen, bunken!)
10. Bada i en sjö som inte är kall. DET är i alla fall HELT gratis -- om inte staten måste hälla kalk i den för att den är för sur, eller kosta pengar på nån sorts upprusntning av stränder el dyl... Svårt, det här.
Filosoferas kan ju att trots att en viss aktivitet är gratis kan det krävas att det som gör den möjlig kostade pengar. Och att det är svårare än vi tror att leva helt oberoende av sånt som har kostat pengar. Visserligen är det ju inte meningen heller, eftersom vi ska leva i världen, varken av den eller utom den, men det är tänkvärt!
Gratis?
Har precis gått ur en grupp på FB som hette nåt med Gratis i Stockholm. Inte för att den var dålig, men det kom bara lite för många mail och jag orkar nästan aldrig nåt ändå, så det känns lite onödigt.
Men idag började jag tänka på vad som är mina favoritgrejer, gratis. Just nu är det dessa:
1. krama Mikael, pussa Mikael, allt som har med Mikael att göra
2. lyssna på musik
3. läsa en bok (biblioteket är gratis och biblioteksböcker luktar underbart!)
4. gunga i gungstol
5. sitta utomhus i skuggan och se naturen och himlen
6. titta på min vackra cello i vardagsrummet
7. förundras över att min vädermätare kan säga inne- och utetemperatur och lufttryck och om det ska bli regn eller sol
8. surfa runt och titta på vackra saker på nätet
9. gå i kyrkan
10. höra barn skratta sådär kluckande
Allt det där skulle jag ju inte byta mot en miljon. Så vad rik jag är!
Men idag började jag tänka på vad som är mina favoritgrejer, gratis. Just nu är det dessa:
1. krama Mikael, pussa Mikael, allt som har med Mikael att göra
2. lyssna på musik
3. läsa en bok (biblioteket är gratis och biblioteksböcker luktar underbart!)
4. gunga i gungstol
5. sitta utomhus i skuggan och se naturen och himlen
6. titta på min vackra cello i vardagsrummet
7. förundras över att min vädermätare kan säga inne- och utetemperatur och lufttryck och om det ska bli regn eller sol
8. surfa runt och titta på vackra saker på nätet
9. gå i kyrkan
10. höra barn skratta sådär kluckande
Allt det där skulle jag ju inte byta mot en miljon. Så vad rik jag är!
Tacka
Jag har haft ett utkast i inkorgen i säkert en månad. Eller rättare sagt, det var bara e-mailadressen som fanns, mailet var tomt, men jag skulle skriva det. Jag har just gjort det!
Det var ett tackmail till nienie, hon som närapå dog i en flygplanskrasch och som bloggar om sitt liv. Dessutom ser hon så cool ut i hatt på ett foto på bloggen. En hatt-människa måste man ju älska!
Jag har så många gånger tänkt att ME inte är nåt mot en flygplanskrasch. Men sättet hon skriver på gör inte att man tycker synd om henne sådär överdrivet ni vet, martyraktigt, utan hon skriver bara ärligt om sina upp- och nedgångar. Och även om man tycker hon har det värre, får hon en ändå inte att känna sig som om ingen kan komma i närheten av hennes prövningar, utan man känner sig lite lik henne i det att man också är en människa som kämpar. Alla är vi ju sådana.
Och apropå människor och prövningar har fyra människor hjälpt mig idag. Dels mamma och pappa som (bägge två) kom med mat. Igen. Det är en sån räddning. Annars hade jag bara ätit snabbmakaroner eller annat som går att värma på stående fot och äta på liggande. Deras riktiga mat har nog hjälpt mig att gå ner i vikt också. Potatis är bättre än pasta! Dessutom stannade de extra och satt i soffan och pratade. Så trevligt!
Dels pratade jag lite med Rob, och när jag sa att jag har gett upp att försöka vända på kroppsklockan och får vara nöjd med att sova en god natts sömn fast den är från 06.00-17.00, så var han så "självklar" -- som att man ska lyssna på sin kropp och så är det bara. Så härligt att inte bli ifrågasatt (eller få "råd") i mina kroppsliga dårskaper utan bara få stöd.
Den fjärde var Mikael. I förrgår hade jag elakt migrän och igår hade jag ingen huvudvärk alls. Jag sa hur underbart det var, och berättade att jag hade kommit ihåg att hålla en tackbön. Han sa att han förstod hur glad jag måste ha varit över det, och det lät verkligen som om han förstod och gladde sig å mina vägnar. Äkta omtanke från folk betyder verkligen mycket.
En annan dag är det andra fyra, men jag har ofta människor som hjälper och stöder mig. It makes all the difference.
Det har man märkt i nienies blogg, hur viktig det är för henne. I det avseendet är jag lika välsignad som hon.
Förresten har vi haft två bröllop i släkten idag -- bägge mina svägerskor har haft bröllop för sina systrar idag -- Camillas Helena och Beths Jennifer. Jag har tänkt mycket på dem idag och hoppas verkligen att de hade en underbar dag. Mamma och pappa levererade sju tårtor ut till Lidingö och sa att de var jättefina. Paus äger.
Det var ett tackmail till nienie, hon som närapå dog i en flygplanskrasch och som bloggar om sitt liv. Dessutom ser hon så cool ut i hatt på ett foto på bloggen. En hatt-människa måste man ju älska!
Jag har så många gånger tänkt att ME inte är nåt mot en flygplanskrasch. Men sättet hon skriver på gör inte att man tycker synd om henne sådär överdrivet ni vet, martyraktigt, utan hon skriver bara ärligt om sina upp- och nedgångar. Och även om man tycker hon har det värre, får hon en ändå inte att känna sig som om ingen kan komma i närheten av hennes prövningar, utan man känner sig lite lik henne i det att man också är en människa som kämpar. Alla är vi ju sådana.
Och apropå människor och prövningar har fyra människor hjälpt mig idag. Dels mamma och pappa som (bägge två) kom med mat. Igen. Det är en sån räddning. Annars hade jag bara ätit snabbmakaroner eller annat som går att värma på stående fot och äta på liggande. Deras riktiga mat har nog hjälpt mig att gå ner i vikt också. Potatis är bättre än pasta! Dessutom stannade de extra och satt i soffan och pratade. Så trevligt!
Dels pratade jag lite med Rob, och när jag sa att jag har gett upp att försöka vända på kroppsklockan och får vara nöjd med att sova en god natts sömn fast den är från 06.00-17.00, så var han så "självklar" -- som att man ska lyssna på sin kropp och så är det bara. Så härligt att inte bli ifrågasatt (eller få "råd") i mina kroppsliga dårskaper utan bara få stöd.
Den fjärde var Mikael. I förrgår hade jag elakt migrän och igår hade jag ingen huvudvärk alls. Jag sa hur underbart det var, och berättade att jag hade kommit ihåg att hålla en tackbön. Han sa att han förstod hur glad jag måste ha varit över det, och det lät verkligen som om han förstod och gladde sig å mina vägnar. Äkta omtanke från folk betyder verkligen mycket.
En annan dag är det andra fyra, men jag har ofta människor som hjälper och stöder mig. It makes all the difference.
Det har man märkt i nienies blogg, hur viktig det är för henne. I det avseendet är jag lika välsignad som hon.
Förresten har vi haft två bröllop i släkten idag -- bägge mina svägerskor har haft bröllop för sina systrar idag -- Camillas Helena och Beths Jennifer. Jag har tänkt mycket på dem idag och hoppas verkligen att de hade en underbar dag. Mamma och pappa levererade sju tårtor ut till Lidingö och sa att de var jättefina. Paus äger.
Siffror
Jag gillar bokstäver mer än siffror, men här kommer några ändå:
5 (veckor kvar till bröllopet)
1½ (ytterligare kilon jag har gått ner sen förra gången -- och ändå hade jag blöt handduk i håret, den måste ju väga miiiiiiinst 500 g...)
100 (% av mitt hjärta jag har gett till Mikael. Samt antal % jag känner mig älskad tillbaka)
21 (minuter kvar tills jag ligger i sängen. Ger upp alla försök på nån annan läggtid än 06.00. Just nu funkar det inte)
4 (timmar jag tillbringat med Mikael idag. Jag är så glad för honom. Vårt förhållande blir märkbart bättre hela tiden. Mmmmm.)
39 (bästa åldern i mitt liv)
Gonatt. Jag är lycklig. Migrän och hetta och sömnstörningar och rädsla för minnesluckor på bröllopsdagen kan slänga sig i väggen. Jag ÄR lycklig.
5 (veckor kvar till bröllopet)
1½ (ytterligare kilon jag har gått ner sen förra gången -- och ändå hade jag blöt handduk i håret, den måste ju väga miiiiiiinst 500 g...)
100 (% av mitt hjärta jag har gett till Mikael. Samt antal % jag känner mig älskad tillbaka)
21 (minuter kvar tills jag ligger i sängen. Ger upp alla försök på nån annan läggtid än 06.00. Just nu funkar det inte)
4 (timmar jag tillbringat med Mikael idag. Jag är så glad för honom. Vårt förhållande blir märkbart bättre hela tiden. Mmmmm.)
39 (bästa åldern i mitt liv)
Gonatt. Jag är lycklig. Migrän och hetta och sömnstörningar och rädsla för minnesluckor på bröllopsdagen kan slänga sig i väggen. Jag ÄR lycklig.
En fläkt av sommar (nä, sorry, det var ett Vågeskämt)
Min fläkt går för jämnan så den gör sitt jobb väl. Man jag kan inte påstå att den är så här snygg.
Källa: Apartment therapy
Källa: Apartment therapy
Usel dag
Vaknade vid 13-tiden efter bara 7 timmar för att det var för varmt i sovrummet (28 grader). Trodde det skulle räcka med 7 timmar. Men efter 2 timmar blev jag alldeles lipig och kände mig jätteorolig för hur det ska gå med min hälsa och bröllopet. Jag kan verkligen ingenting! Men å andra sidan, jag måste ju bara säga ja, och sen se snäll och förälskad ut under middagen, samt stå upp på några foton. Klarar jag inte det? Orolig i alla fall. De senaste två dagarna som jag har fått för lite sömn (söndags 4 h resp onsd 7 h) har jag fått minnesförlust och ångest/depression, förutom att jag är så slut att jag inte ens orkar läsa en bok i soffan.
Men nu har jag ett halvdussin piller i mig av olika art och de kan nog arbeta till min insomnad. Börjar ljuvligt nog känna mig lite lullig. Precis rätt ögonblick att lägga sig.
Harken snarken, lycka till!
Men nu har jag ett halvdussin piller i mig av olika art och de kan nog arbeta till min insomnad. Börjar ljuvligt nog känna mig lite lullig. Precis rätt ögonblick att lägga sig.
Harken snarken, lycka till!
Mera viktnedgång
Vägde mig imorse och har nu gått ner ytterligare tre kilo till totalt 10 mindre än när jag var som tjockast. Yippee!!
Men bedragen eder icke, jag har fortfarande rejält å ta av...
Fast jag ska fokusera på de glada 10 kilona som nu befinner sig nån annanstans. GLAD!
Men bedragen eder icke, jag har fortfarande rejält å ta av...
Fast jag ska fokusera på de glada 10 kilona som nu befinner sig nån annanstans. GLAD!
Dagens skrivpuff
Dagens skrivpuff var idag: Skriv om en daglig dos. Det var dessutom en bild på en medicinburk.
Ska allt i mitt liv handla om mina dagliga doser av de 11-14 mediciner jag tar varje dag? Alvedon, Celebra, Zomig, Propavan, Stilnoct, p-piller, blodtryckspiller, betablockerare, antidepressiva/smärtstillande, magsurhetsreglerare, B12 och Folacin, samt sköldkörtelmedicin. Sicken lista!
Det måste ju finnas andra viktigare dagens doser. Även om jag ingalunda inbillar mig att de ovanstående på nåt sått kan uteslutas från dagens dos utan att jag skulle bli mycket sämre, även på allvarliga och farliga sätt.
Så vilka är mina dagliga doser?
1. En är faktiskt att gå. Dålig dag; går till brevlådan. Bättre dag. Går och slänger sopor också. Rätt bra dag, går liten, mittemellan eller hel runda runt området. Stark och energifylld dag, går till VH centrum och kanske t o m hem. Idag följde jag mamma och pappa (som kom med god mat!) halvvägs hem och så smakade jag på några vilda hallon. Så ett äventyr, eller nåt oväntat som man upplever med sina sinnen är nog också en viktig dagens dos.
2. Så är Mikael en daglig dos. Om vi inte träffas i köttet pratar vi i telefon. Varje dag i snart tre år. Han är indeed my daily fix. Jag måste krama honom en lång stund varje dag för att behovet ska mättas något. Och är vi i samma rum måste jag gärna sitta så bredvid varandra att jag kan ha min hand på hans ben, eller min hand i hans, eller hans arm om mina axlar. DET är nödvändigt det! Både att vi pratar med varandra, på riktigt, varje dag, och kramas och pussas när vi träffas. Våra dagliga aftonböner är gudavälsignelser och jag blir alltid så imponerad och kär när han ber.
3. Och måste jag läsa nåt andligt varje dag. Om jag gör det mår jag bra, och om jag inte gör det får jag dåligt samvete. Inte svårt att se vilket som är bäst för mig!
4. Sen har jag en ny fjärde fix. Att skratta! Antingen ser jag nån rolig bild på Internet, nån modell som vinglar på Youtube, eller, om jag har tur och hamnar när det är på tv: Americas funniest home videos. Eller som jag lärde mig igår (har redan glömt var, eventuellt var det The Discomfort Zone. Man ska säga AAAAAAH sex gånger efter varandra. Inte sådär som i jasså utan som i det var den godaste glas jag ätit i hela mitt liv, eller du masserar mina axlar så skönt så jag torr jag somnar, eller vilket underbart väldoftande skumbad jag sticker ner foten i just nu. Man behöver inte låtsas vad det är som orsakar att man utbrister ÅÅÅÅÅÅÅH, men man måste säga det sex gånger. Första gången jag provade det satt jag och log i en halvtimme efteråt. Positivt lurendrejeri!
Fast nu är jag helt snurrig av medicinen. Borde ha lagt mig för egentligen en timme sen! Ska ramla i säng. (Det är lite spännande att vara yr!!)
Ska allt i mitt liv handla om mina dagliga doser av de 11-14 mediciner jag tar varje dag? Alvedon, Celebra, Zomig, Propavan, Stilnoct, p-piller, blodtryckspiller, betablockerare, antidepressiva/smärtstillande, magsurhetsreglerare, B12 och Folacin, samt sköldkörtelmedicin. Sicken lista!
Det måste ju finnas andra viktigare dagens doser. Även om jag ingalunda inbillar mig att de ovanstående på nåt sått kan uteslutas från dagens dos utan att jag skulle bli mycket sämre, även på allvarliga och farliga sätt.
Så vilka är mina dagliga doser?
1. En är faktiskt att gå. Dålig dag; går till brevlådan. Bättre dag. Går och slänger sopor också. Rätt bra dag, går liten, mittemellan eller hel runda runt området. Stark och energifylld dag, går till VH centrum och kanske t o m hem. Idag följde jag mamma och pappa (som kom med god mat!) halvvägs hem och så smakade jag på några vilda hallon. Så ett äventyr, eller nåt oväntat som man upplever med sina sinnen är nog också en viktig dagens dos.
2. Så är Mikael en daglig dos. Om vi inte träffas i köttet pratar vi i telefon. Varje dag i snart tre år. Han är indeed my daily fix. Jag måste krama honom en lång stund varje dag för att behovet ska mättas något. Och är vi i samma rum måste jag gärna sitta så bredvid varandra att jag kan ha min hand på hans ben, eller min hand i hans, eller hans arm om mina axlar. DET är nödvändigt det! Både att vi pratar med varandra, på riktigt, varje dag, och kramas och pussas när vi träffas. Våra dagliga aftonböner är gudavälsignelser och jag blir alltid så imponerad och kär när han ber.
3. Och måste jag läsa nåt andligt varje dag. Om jag gör det mår jag bra, och om jag inte gör det får jag dåligt samvete. Inte svårt att se vilket som är bäst för mig!
4. Sen har jag en ny fjärde fix. Att skratta! Antingen ser jag nån rolig bild på Internet, nån modell som vinglar på Youtube, eller, om jag har tur och hamnar när det är på tv: Americas funniest home videos. Eller som jag lärde mig igår (har redan glömt var, eventuellt var det The Discomfort Zone. Man ska säga AAAAAAH sex gånger efter varandra. Inte sådär som i jasså utan som i det var den godaste glas jag ätit i hela mitt liv, eller du masserar mina axlar så skönt så jag torr jag somnar, eller vilket underbart väldoftande skumbad jag sticker ner foten i just nu. Man behöver inte låtsas vad det är som orsakar att man utbrister ÅÅÅÅÅÅÅH, men man måste säga det sex gånger. Första gången jag provade det satt jag och log i en halvtimme efteråt. Positivt lurendrejeri!
Fast nu är jag helt snurrig av medicinen. Borde ha lagt mig för egentligen en timme sen! Ska ramla i säng. (Det är lite spännande att vara yr!!)
Anne på G
Tydligen går "del 3" av Anne på Grönkulla som serie i 4 delar i kanal 4+ efter del 1 & 2 som gick nyss (kl 20.00 på tisdagar med repris på söndagar kl 16.00, tror jag). Anne och Gil är vuxna och idag (del 2 av 4)gifte de sig. Det var ju inte utan att man levde sig in i det :)
Jag som aldrig gråter för normala saker började nästan lipa idag, dock! En vecka efter bröllopet åkte Gil till Europa (han hamnade nog i Frankrike har jag för mig) för att delta i första världskriget. Han dödade såklart inte nån, sån är han inte, Gilbert Blythe, tredjen underbarast i världen efter Mikael och Mr Darcy, utan han arbetade som läkare. I en scen sitter Anne i en tågvagn och det kommer fram att hon har letat efter sin man i flera månader. (Hans brev kom tillbaka, så hon trodde nåt hade hänt och åkte efter honom.)
Igen: En vecka efter bröllopet skildes de åt av ett krig och en Atlant! Jag kände mig såååå tacksam att Mikael inte behöver åka ifrån mig, typ nånsin! Längtar till vi ska gifta oss.
Jag som aldrig gråter för normala saker började nästan lipa idag, dock! En vecka efter bröllopet åkte Gil till Europa (han hamnade nog i Frankrike har jag för mig) för att delta i första världskriget. Han dödade såklart inte nån, sån är han inte, Gilbert Blythe, tredjen underbarast i världen efter Mikael och Mr Darcy, utan han arbetade som läkare. I en scen sitter Anne i en tågvagn och det kommer fram att hon har letat efter sin man i flera månader. (Hans brev kom tillbaka, så hon trodde nåt hade hänt och åkte efter honom.)
Igen: En vecka efter bröllopet skildes de åt av ett krig och en Atlant! Jag kände mig såååå tacksam att Mikael inte behöver åka ifrån mig, typ nånsin! Längtar till vi ska gifta oss.
Inte knäpp längre
Har varit hos Hjördis sista gången idag. Vi enades om att jag inte är knäpp längre :)
Jag har fått oerhörd hjälp, och det var helt nödvändigt att prata med en terapeut, det inser jag nu i efterhand.
Härom dagen, när jag inte hade sovit på natten och trodde jag skulle bli knäpp nästa dag, och insåg att jag ligger på så lite plus att jag inte tål en sömnlös natt utan att hamna på minus, så insåg jag, fast i efterhand, att en sak som Hjördis hade lärt mig att tänka var nyckeln till galenskapen: "Är det sant?" Förr när jag har varit deprimerad har mina tankar mer gått i banorna: Inget är roligt, jag kan aldrig bli lycklig igen, Gud har glömt mig, jag känner mig som ett tomt svart hål, jag vill dö. Men när jag inte har sovit känns det mera som: Jag klarar inte av det här, jag vill dö, om det inte blir bättre blir jag galen. Jag blir helt förtvivlad, medan den vanliga depressionen har rätt mycket "tomhet" inblandat. Därför har jag inte direkt kopplat ihop mina icke-sova-tankar med depression. Men så kom Liahona och där stod några symptom på postpartum-depression:
blir helt förtvivlad
har svårt att koncentrera sig
känner sig ensam
får panik
har dålig aptit
känner att hon håller på att förlora förståndet
kämpar för att överleva
Och då trillade enkronan ner: jag kände igen alla ovanstående, och insåg att när jag inte har sovit blir mina tankar och känslor depressiva. Om jag frågar mig: Är det sant? (att jag blir galen, att jag inte kan vara ensam etc) så är ju svaret nej. Det var den största aha-upplevelsen jag fick genom samtalen med Hjördis. Alla borde gå och psykologisera sig. Nu är jag bara lika knäpp som ni, det värsta är löst :)
Fast det är lätt att säga eftersom jag sov i natt... Men nästa gång jag gråter och vrålar ska jag komma ihåg att mina känslor inte är "sanna" och att det går över.
Snart ska jag också få en ny omgång botox och remissen till Uppsala är på väg. För att inte tala om att jag ska gifta mig!
Jag har fått oerhörd hjälp, och det var helt nödvändigt att prata med en terapeut, det inser jag nu i efterhand.
Härom dagen, när jag inte hade sovit på natten och trodde jag skulle bli knäpp nästa dag, och insåg att jag ligger på så lite plus att jag inte tål en sömnlös natt utan att hamna på minus, så insåg jag, fast i efterhand, att en sak som Hjördis hade lärt mig att tänka var nyckeln till galenskapen: "Är det sant?" Förr när jag har varit deprimerad har mina tankar mer gått i banorna: Inget är roligt, jag kan aldrig bli lycklig igen, Gud har glömt mig, jag känner mig som ett tomt svart hål, jag vill dö. Men när jag inte har sovit känns det mera som: Jag klarar inte av det här, jag vill dö, om det inte blir bättre blir jag galen. Jag blir helt förtvivlad, medan den vanliga depressionen har rätt mycket "tomhet" inblandat. Därför har jag inte direkt kopplat ihop mina icke-sova-tankar med depression. Men så kom Liahona och där stod några symptom på postpartum-depression:
blir helt förtvivlad
har svårt att koncentrera sig
känner sig ensam
får panik
har dålig aptit
känner att hon håller på att förlora förståndet
kämpar för att överleva
Och då trillade enkronan ner: jag kände igen alla ovanstående, och insåg att när jag inte har sovit blir mina tankar och känslor depressiva. Om jag frågar mig: Är det sant? (att jag blir galen, att jag inte kan vara ensam etc) så är ju svaret nej. Det var den största aha-upplevelsen jag fick genom samtalen med Hjördis. Alla borde gå och psykologisera sig. Nu är jag bara lika knäpp som ni, det värsta är löst :)
Fast det är lätt att säga eftersom jag sov i natt... Men nästa gång jag gråter och vrålar ska jag komma ihåg att mina känslor inte är "sanna" och att det går över.
Snart ska jag också få en ny omgång botox och remissen till Uppsala är på väg. För att inte tala om att jag ska gifta mig!
Cool katt!
12-åriga katten Casper i engelska staden Plymouth har fastnat för att åka buss. I fyra år har han åkt samma busstur varje dag - utan att ägarinnan har haft en aning om vart katten tagit vägen.
Läs mer på DN!
Läs mer på DN!
Medborgare Klarin
Om ni vill veta mer om Jenny Östergren i Nyhetsmorgon, läs här. Om ni vill veta mer om Anja Klarin, läs här:
Bästa promenad: om jag går och slänger sopor fast det tar emot
Favoritgata: Ribby Allé
Favoritdrink: vad som helst med paraply och utan alkohol
Äter lyxmiddag på: allt som är finare än Vegabaren och som jag äter med Mikael är lyx
Bästa mikromaten: popcorn, eller kanske roibos-te
Favoritförort: VH är väl ingen förort...
Fikar gärna på: Slöseri med sitt-tid
Bästa lunchställe: sover fortfarande då
Bästa brunchen: den från "Restaurang Mamma och Pappa"
Bästa kaffet: det man inte dricker
Bästa konsertlokalen: Ribby Allé 22
Bästa baren: never been to a bar
Här bjuder jag mamma på middag: hemma. ryggen, ni vet
Här bjuder jag pappa på middag: tar inte ut pappa utan mamma, se ovan
Senaste Stockholmsupptäckt: man blir stressad
Senast sedda utställning: för över 9 månader sen samma dag vi förlovade oss: Trompe l'oeil
En bra gå bort-present: blommor = slappt, bok = en ansträngning
Favoritlyxartikel: sömn
Läser just nu: Spionen som dog två gånger (från 70-talet från en second hand-affär)
Läser helst: ja!
Favoritråvara: tomatsås och crème fraiche
Favoritfärg: mörkcerise
Favoritmärke: önskar jag kunde få plats i MQ:s kläder
Favoritskor: vilka som helst som är sköna utan att vara fula. Förmodligen mina vristhöga supermjuka skinnskor/stövlar från USA
Klädkonto per månad: kanske 300:-, utslaget per månad
Dricksprocent: hatar att behöva fatta dricksbeslut. Runt tio.
Modeförebild: Jackie O kanske?
Motionerar: brevlådan en bra dag. Min egen alltså. Samt gör en plocka-äpplen-rörelse med varje arm varje dag.
Mest överskattade affär: Har inte nog med pengar för att känna till överskattade affärer...
Det dyraste jag har köpt: Min bostadsrättslägenhet. Men den var ett fynd.
Favoritprodukt på Systemet: har bara varit inne på Systemet en enda gång och då köpte jag inget
Favoritprodukt på Apoteket: sömnpiller och botox (kunde inte nämna en)
Lyssnar på: rätt lite nuförtiden. ljud tröttar mig.
Bästa förfestmusiken: usch, orkar inte med förfest.
Senast gnolade: ryska nationalsången faktiskt. Med annan text dock.
Senast köpta skivan/-låten: vet inte ens om jag köpt nån i år. m a o minns jag inte
Mitt sämsta köp någonsin: Några kläder jag aldrig använde??
Dansar helst till: [får ett drömskt uttryck i ögonen och önskar jag gitte dansa]
Senaste impulsköp: Några grejer på en loppmarknad -- en digital väderstation för 10:-, en Jamie Oliver-bok som H fick i födelsedagspresent men som han redan hade, och en fotoram med blädderblad från IKEA som jag tänkte ha recept i men som ståt oanvänd
Senaste fyndet: digital väderstation i perfekt fungerande nyskick, 10:-. 14.9 grader ute, 24.6 i mitt sovrum. imorgon blir det sol med en del moln, och lufttrycket är stadigt och aningen stigande. Jättekul.
Senaste secondhandfyndet: Jamie Oliver-kokboken som såg i princip ny ut
I dvd-spelaren/datorn: inget
Användbar pryl: diskmaskinen?
Mode jag aldrig vill se igen: höga jeans och kort t-shirt
Värsta huvudbonaden: de flesta är fula på mig, jag har sånt litet huvud
Bästa huvudbonaden: om man har slöja på sig när man gifter sig :)
Favoritaccessoar: en tygblomma på bröstet eller mitt långa dubbla pärlhalsband (från Buffalo) med en pärlbroschblomma
Bil/Transportmedel: Mikaels bil, eller pappas
Återvinner: tidningar, flaskor, glas, metall, batterier, glödlampor, kartonger
Hejar på/håller på: absolut ingen!
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: har inte åkt kollektivt på hela 2009. Sommaren i Tyskland läste jag på bussen.
Bästa promenad: om jag går och slänger sopor fast det tar emot
Favoritgata: Ribby Allé
Favoritdrink: vad som helst med paraply och utan alkohol
Äter lyxmiddag på: allt som är finare än Vegabaren och som jag äter med Mikael är lyx
Bästa mikromaten: popcorn, eller kanske roibos-te
Favoritförort: VH är väl ingen förort...
Fikar gärna på: Slöseri med sitt-tid
Bästa lunchställe: sover fortfarande då
Bästa brunchen: den från "Restaurang Mamma och Pappa"
Bästa kaffet: det man inte dricker
Bästa konsertlokalen: Ribby Allé 22
Bästa baren: never been to a bar
Här bjuder jag mamma på middag: hemma. ryggen, ni vet
Här bjuder jag pappa på middag: tar inte ut pappa utan mamma, se ovan
Senaste Stockholmsupptäckt: man blir stressad
Senast sedda utställning: för över 9 månader sen samma dag vi förlovade oss: Trompe l'oeil
En bra gå bort-present: blommor = slappt, bok = en ansträngning
Favoritlyxartikel: sömn
Läser just nu: Spionen som dog två gånger (från 70-talet från en second hand-affär)
Läser helst: ja!
Favoritråvara: tomatsås och crème fraiche
Favoritfärg: mörkcerise
Favoritmärke: önskar jag kunde få plats i MQ:s kläder
Favoritskor: vilka som helst som är sköna utan att vara fula. Förmodligen mina vristhöga supermjuka skinnskor/stövlar från USA
Klädkonto per månad: kanske 300:-, utslaget per månad
Dricksprocent: hatar att behöva fatta dricksbeslut. Runt tio.
Modeförebild: Jackie O kanske?
Motionerar: brevlådan en bra dag. Min egen alltså. Samt gör en plocka-äpplen-rörelse med varje arm varje dag.
Mest överskattade affär: Har inte nog med pengar för att känna till överskattade affärer...
Det dyraste jag har köpt: Min bostadsrättslägenhet. Men den var ett fynd.
Favoritprodukt på Systemet: har bara varit inne på Systemet en enda gång och då köpte jag inget
Favoritprodukt på Apoteket: sömnpiller och botox (kunde inte nämna en)
Lyssnar på: rätt lite nuförtiden. ljud tröttar mig.
Bästa förfestmusiken: usch, orkar inte med förfest.
Senast gnolade: ryska nationalsången faktiskt. Med annan text dock.
Senast köpta skivan/-låten: vet inte ens om jag köpt nån i år. m a o minns jag inte
Mitt sämsta köp någonsin: Några kläder jag aldrig använde??
Dansar helst till: [får ett drömskt uttryck i ögonen och önskar jag gitte dansa]
Senaste impulsköp: Några grejer på en loppmarknad -- en digital väderstation för 10:-, en Jamie Oliver-bok som H fick i födelsedagspresent men som han redan hade, och en fotoram med blädderblad från IKEA som jag tänkte ha recept i men som ståt oanvänd
Senaste fyndet: digital väderstation i perfekt fungerande nyskick, 10:-. 14.9 grader ute, 24.6 i mitt sovrum. imorgon blir det sol med en del moln, och lufttrycket är stadigt och aningen stigande. Jättekul.
Senaste secondhandfyndet: Jamie Oliver-kokboken som såg i princip ny ut
I dvd-spelaren/datorn: inget
Användbar pryl: diskmaskinen?
Mode jag aldrig vill se igen: höga jeans och kort t-shirt
Värsta huvudbonaden: de flesta är fula på mig, jag har sånt litet huvud
Bästa huvudbonaden: om man har slöja på sig när man gifter sig :)
Favoritaccessoar: en tygblomma på bröstet eller mitt långa dubbla pärlhalsband (från Buffalo) med en pärlbroschblomma
Bil/Transportmedel: Mikaels bil, eller pappas
Återvinner: tidningar, flaskor, glas, metall, batterier, glödlampor, kartonger
Hejar på/håller på: absolut ingen!
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: har inte åkt kollektivt på hela 2009. Sommaren i Tyskland läste jag på bussen.
Apoliva
Bland annat DN rapporterar sålunda om Apoliva-reklamen:
Apotekets reklam för den egna hudvårdsserien Apoliva har blivit föremål för debatt. Facebook-gruppen med namnet ”Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” har fått över 73.000 medlemmar.
(Jag har precis gått med, och nu har gruppen 81 409 medlemmar.)
På Apoteket anser man att det är positivt att reklamen engagerar. Och trots den uppenbara rädsla reklamen väcker, planerar man inte att avbryta kampanjen. Men man tar reaktionerna på allvar, uppger Eva Fernvall till Dagens Media.
– Det är inte vår avsikt att göra folk rädda, säger hon.
OK. Jag är inte det skarpaste verktyget i verktygslådan, men inte är folk rädda? Freaked out, ja, kanske fyllda av både avsky och irritation och en fullkomlig oförmåga att förstå hur i hela friden de kan tro att den reklamen ska bli till nåt positivt för presumtiva kunder. Men rädd?
Pannkakslycka?
DN rapporterar om två amerikanska forskare som kommit på ett sätt att mäta den nationella lyckan:
Hedonometern följer över två miljoner engelskspråkiga bloggar och har under fyra år samlat in och analyserat cirka tio miljoner meningar. Orden värderas på en glädjeskala mellan ett och nio, där ord som kärlek, kyrka och pannkakor ger höga lyckosiffror medan begravning, självmord och våldtäkt ger bottenpoäng.
Begravning, självmord och våldtäkt förstår jag. Kärlek håller jag med om, kyrka också. Men är det inte lite sorgligt att vi är så fästa vi mat att vi blir lyckligare ju fler gånger det skrivs pannkakor? Jag kastar inte ens sand i glashus, för vid fler än ett tillfälle har M kommenterat att många av mina goda minnen kretsar kring mat, och många blivande minnen diskuteras i matform, t ex Vad ska vi äta när Ellen och Rob kommer. Men pannkakor? Blir man verkligen lyckligare av mat? Jag trodde det var en falsk föreställning bara? Som fick folk att tröstäta istället för att bara äta när de var hungriga?
Foto: Mat såklart
P.S. Om vi är inne på mat måste jag bara fråga er vad ni tycker om orden kompott och ragu? Idag kom pappa hit med "blåbärskompott", och eftersom jag bara kommer ihåg att det var mormor som använde ordet kompott, tänkte jag osökt på ett ord som bara farmor sa, nämligen ragu. Säger ni nånsin kompott och ragu?
P.S. Om man till ordet "pannkaka" lägger ordet "vilse" snackar vi däremot om allvarlig OLYCKA. Usch! Hemska program!!!
Hedonometern följer över två miljoner engelskspråkiga bloggar och har under fyra år samlat in och analyserat cirka tio miljoner meningar. Orden värderas på en glädjeskala mellan ett och nio, där ord som kärlek, kyrka och pannkakor ger höga lyckosiffror medan begravning, självmord och våldtäkt ger bottenpoäng.
Begravning, självmord och våldtäkt förstår jag. Kärlek håller jag med om, kyrka också. Men är det inte lite sorgligt att vi är så fästa vi mat att vi blir lyckligare ju fler gånger det skrivs pannkakor? Jag kastar inte ens sand i glashus, för vid fler än ett tillfälle har M kommenterat att många av mina goda minnen kretsar kring mat, och många blivande minnen diskuteras i matform, t ex Vad ska vi äta när Ellen och Rob kommer. Men pannkakor? Blir man verkligen lyckligare av mat? Jag trodde det var en falsk föreställning bara? Som fick folk att tröstäta istället för att bara äta när de var hungriga?
Foto: Mat såklart
P.S. Om vi är inne på mat måste jag bara fråga er vad ni tycker om orden kompott och ragu? Idag kom pappa hit med "blåbärskompott", och eftersom jag bara kommer ihåg att det var mormor som använde ordet kompott, tänkte jag osökt på ett ord som bara farmor sa, nämligen ragu. Säger ni nånsin kompott och ragu?
P.S. Om man till ordet "pannkaka" lägger ordet "vilse" snackar vi däremot om allvarlig OLYCKA. Usch! Hemska program!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)