söndag

Mycket roligt igår!

1. Var i kyrkan för första gången sedan, har jag för mig, april! Vad jag har längtat! Hade tänkt gå för två veckor sen men då blev jag förkyld istället. Sakramentsmöte kl 14.00 är acceptabelt, jämfört med 09.00. Jag lyckades dock inte somna förrän 5 ändå, så det blev några timmar för lite, och jag vet inte om jag klarar i längden just nu att störa sömnrytmen en gång i veckan, men jag hoppas verkligen det! Trodde jag skulle ha saknat kyrkan så mycket att jag skulle lipa när jag var där, men jag är en pragmatisk (okänslig) kvinna och tog det med fattning. Men det var underbart!

2. Dessutom var jag i kyrkan med Mikael! Älsklingskänsla!!!!

3. Sen vilade jag middag, lockade upp håret lite igen, och blev hämtad till Robs sydafrikanska gryta med ris hos mamma och pappa. Fast jag tog av den milda (han hade gjort en mild och en stark) fick jag ha på två matskedar crème fraiche. Jag är en sån mes!!! Men gott var det.

4. Sen gick jag med Mia i famnen till Inger & Bengts hus. (Vad mina armar kommer att sakna en bebis när de åker hem!!!!!!!!!!!!!!!) Där hade vi barnvälsignelse med bara närmaste familjen. Isabella välsignades i kapellet där Johan & Beth vigdes i USA, och Mia (som fick höra av en granne idag att hon är lik farmor) välsignades i Sverige. Det var underbart att få vara med på. En del folk snörvlade av rörelse. Säger bara det. Att vara hos Höglunds och välsigna en Mia Madlèn var såklart en enastående erfarenhet. Inger hade dessutom bakat nån marängtårta med jordgubbar som var grymt god, och vi umgicks trevligt ett tag. Och alla ryckte i och ville hålla i bebisarna, som vanligt. Vi är för många vuxna om bara två ynka bebisar!!! Det behövs kusiner!

Och jag älskar verkligen tvillingarna. Det är roligt också att de är så olika. När Isabella vaknar är hon lite gramse men när hon har fått mat och mornat sig så ler och skrattar hon åt allt. Om hon inte gallskriker. Mia däremot, är jämnare i humöret, vaknar glad, ser ofta fundersam ut och som om hon tänker mycket. Det är världens coolaste sport att få dem att skratta. Hörde förresten av mamma att bebisarna hade fått nya solhattar idag, som visst var lite för stora. När de satt på den Harry-byggda verandan idag och åt middag hade hatten åkt ner över ögonen, nej, ner över hela ansiktet, och Mia "tittade" sig omkring som hon brukar, från den ena till den andra, men begrep liksom inte varför ljuset hade slocknat. Inte skrek hon inte. Tålmodig liten parvel. Ja, jag älskar bägge så mycket att jag blir knäpp. Tur att de åker hem innan det här helt blir en bebisblogg! [Det är inte alls tur att de åker hem! Hjärtat brister!!! När ska man få se dem nästa gång? När de kan gå???!!]

Johan och Mia och mamma


Johan och Mia. She löööööves her pappa.


Isabella, som brukar se nöjdare ut än så här, i mammas famn, fast jag råkade glömma att ta med henne på fotot. När bebisarna är med glömmer man allt annat. Eller som Bettan sa: We also think they're cuter than us.


Dessutom blev det lite brynplockning.

Och Mikael hittade en bok som hette typ Historien om Vingåker. Om nån har svårt att sova :)


5. Sen gick vi till templet och Stuffe, i huvudsak, tog massa kort på familjen. Par, syskon, tjejer, killar, farfar/farmor/bebisar mm mm. Ellen ropade ut konstellationer och vi tror vi fick med allt, utom möjligtvis dårkort, eftersom vi har blivit så vuxna att vi har glömt hur man gör knäppa miner. Det knäppaste jag kunde komma på var att slänga mig om halsen på M och kyssa honom passionerat men då började de gammel-gifta (alltså de som varit gifta länge, d v s alla andra) skrika "barnförbjudet" och andra okvädingsord. Det här är första gången HELA familjen, nånsin, om man ska räkna med min fästman och de första barnbarnen, träffas. Senaste gången "hela" familjen träffades var annars på E&R:s bröllop, vilket torde ha varit för drygt 4 år sen. Kan det vara sant?!?!? Ett hett tips är att inte låta några av era syskon emigrera. I alla fall inte över Atlanten. Hur som helst, jJag hade bett kvällen innan att jag skulle kunna njuta av fototillfället osv istället för att lida över min vikt. Det gick sådär. Vi får se vilken ångest jag får när jag får se fotona dock. DET blir en ångest jag kan prata med Hjördis om på nästa psyksamtal!

6. På kvällen när tunnisarna hade gått hem (Bettan träffade huvudet på spiken när hon refererade till C:s alla livsfarliga -- bokstavligen -- sporter men så måste de gå hem och sova klockan halv åtta?? Ja, men nån måste vi ju få mobba? Denna gången var det dem.) spelade vi Chicago. Vid det laget var jag mer än måttligt trött och orkade inte koncentrera mig på den långa föreläsningen om strategier och regler. Jag tänkte att jag är van att förlora och ett spel mer eller mindre på förlorarlistan gör ingen skillnad. Men nu har jag faktiskt glömt hur det gick, men jag har för mig att Mikael vann och jag kom tvåa. Vi som har tur i kärlek :)

7. Har hört så mycket om Salt Water Taffy på amerikansk TV mm. Bettan öppnade ett mystiskt paket och hällde upp de alltför färglada och stora kolorna i en stor glasskål. Jag smakade på en och luktade på en annan (som stank E-medel lång väg) och såg sen paketet i köket. Tja, det var ju bra att veta vad det var. Sådär för allmänbildningen. Men mamma hade härmat Bautistas som sa att de köpte 4-5 kg smågodis och åt upp på en kvart, så vi var alla väldigt bortskämda med lösgodiset från EKO för 2,95:- (också 4-5 kg, fast det varade i tre dar) och det amerikanska godiset blev helt lämnat i fred. Johan sa nåt roligt derogatory ord om det också, med en rysning av inlevelse, och tog en andra portion curry istället. Jag tog en lakritssnurra, ångrade mig, och sen åkte vi hem och höll bön på parkeringsplatsen.

Men en ljuvlig dag på det hela taget. Ljuuuuuvlig.