Känner mig ond

Katten kom igen inatt, cirka klockan halv tre på natten. När jag reste mig långsamt såg den så förhoppningsfull ut och gick fram mot balkongdörren, ungefär som om han/hon skulle få komma in eller åtminstone få lite kärlek. Och så duschade jag den efter bara med vattenflaskan istället. Usch. Jag känner mig så hemsk!

Nån gång rätt nyss när M och jag kom från parkeringsplatsen strök den förbi oss och M klappade den medan jag skällde på att den har förstört mina dynor. Vilken elak, materialistisk människa jag är.

Men är det verkligen meningen att katter inte ska sova på natten? Att de går omkring klockan halv tre och spanar efter "ställen". Ett tag senare gick den uppe på gångvägen och stod och tittade in på mig en lång stund. Har den inget hem eller? Har jag förvisat en annan sömnlös liten vän?

Skillnaden mot om det hade varit min egen katt är att då hade jag kanske kunnat uppfostra den att inte riva på mina saker men gett den kärlek i gengäld. När man bara får fostra utan att ge kärlek är det inte roligt. Det stämmer verkligen, det där skriftstället i L&F om att man efter att ha bestraffat ska visa kärlek. Katten har bevisat sanningen i det. Människan tål inte att bara straffa. Då blir man ond.

Slutfilosoferat.