Idag fick jag ett telefonsamtal av min gamle läkare i Borås. Jag skrev till honom och Gottfrieskliniken för ett tag sen när det var som värst med sömnen och sa att min VCT-läkare inte vill vara mig behjälplig med den biten. För nån vecka sen fick jag ett brev av överläkaren på Gottfries, och idag ringde alltså Dr Axelsson. Han lät uppriktigt bekymrad och oroad och sa att han hade funderat länge på mina problem. Bara det var värt en ofantlig massa! Att en specialistläkare som sett många många patienter under sina dar tycker man har ett svårt fall känns berättigande på nåt sätt. Mitt eviga problem, det där med berättigandet att vara sjuk...
Tyvärr hade han inte nåt annat förslag än Mirtazapin, som mamma fick för ett år sen mot sömnen och som jag provade nån vecka eller två förra sommaren. Det funkar likadant som Mianserin (som ju inte funkar längre, av nån outgrundlig anledning som inte ens Gottfries begriper), det vill säga att man får ökat matlust och ökat sötsug och dessutom går upp i vikt även om man har självdisciplin. När jag precis har kommit under 100-strecket känner jag mig inte precis benägen att börja ta en annan fettomedicin. Så länge jag får Stilnoct att fungera vill säga.
Så jag tackar för hans omtanke, som värmde gott, och håller tummarna för att mina rutiner och mediciner fortsätter att hjälpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar