Jo, min sömn HAR blivit lite bättre.
När jag i april (??) inte längre fick nån effekt av Mianserinpillrena och var utan sömnpiller i nån månad (?) kände jag mig som sagt nära döden. Jag trodde att varje dag skulle vara den sista jag klarade av utan att bli tokig. Eller rättare sagt att igår var den sista dagen och IDAG blir jag tokig.
Så småningom började jag bli rädd för att bli rädd för att lägga mig, och allt kulminerade på kvällen efter Inger & Bengts guldbröllopsfest, när vi satt hos mamma och pappa och det började lukta uppbrott. Ni vet, sådär som organisten känner när talaren inte har sagt nåt om "som avslutning..." än, men man ändå känner på sig/hör att det snart är dags, och rättar till kjolen och går fram och slår upp psalmboken på rätt nummer. Så började jag känna mig den kvällen, och plötsligt brast jag ut i storlip. Nu var jag inte längre rädd för att bli rädd för att lägga mig, jag VAR redan rädd -- livrädd!! Det slutade med att jag fick en fin välsignelse av Mikael, pappa och Rob, och så kom gulle-Ellen med mig hem och sov över hos mig. Vi pratade tills jag var slut. Visserligen blev jag lite hyper när jag började märka att det var dags att lägga sig, men jag började ändå få nån sorts frid då.
Sen dess har jag provat lite olika grejer. Jag har startat en rutin för mitt sänggående med saker som gör mig lugn och som säger till hjärnan att jag snart ska sova. Jag fick en doftspray av Bettan nån gång från Body Shop: "Let yourself go -- to help soothe an overloaded mind, pillow spray". Jag börjar förknippa den lukten med att sova. Jag dricker en kopp te eller honungsvatten (har varit rent nödvändigt med de senaste veckornas förkylning), som signalerar till magen att den ska bli varm och lugn. Man känner sig liksom omhändertagen av honungsvatten. Jag stänger av min dörrklocka och sätter mina telefoner på ljudlöst. Säger till världen att nu är jag inte med längre. Jag sitter en stund i sängen och blir masserad av den batteridrivna halskragsmasseraren som M gav mig en jul. Det kliar i öronen av vibrationerna och man blir alldeles avslappnad i hela kroppen. Sen tar jag Stilnoct (som inte har hjälpt på länge, så bara det är ett gudsverk). Fuskar lite med mängden, men det har jag läkarord på att jag får (det är bättre för hälsan att sova än att inte sova). Sen läser jag i ca 10 minuter, kanske en kvart, och sen börjar jag känna mig trött. Då lägger jag bort boken, tar fram min svarta scarf och gömmer ögonen med så det blir kolsvart, lägger mig på höger sida och andas lugnt med magen. Håller en kort bön, för att inte riva upp hjärnan igen. Ett tag lyssnade jag på fågelkvitter på CD också, men jag blev stressad om CD:n tog slut (59:12) och jag inte hade somnat än, likaså när jag lyssnade på lugnande kyrkmusik.
Dock är det stört omöjligt att själv välja tid för insomningen. Det går inte före fyra, halv fem. Men då sover jag till 15:30. I förrgår natt försökte jag somna vid ett eftersom jag skulle gå till kyrkan, men trots mina rutiner och aftonbön med Mikael och en vilja av stål, var jag fortfarande klarvaken kl 03. Då gick jag upp och såg på TV och återupptog inte läggningsrutinerna förrän halv fem. Vi det laget hade medicindosen i kroppen halverats, så jag hade smällt på med en långverkande Propavan en dryg timme tidigare. Somnade som en stock. Vid fem.
Så just nu är livet uthärdligt. Det är fortfarande lite ledsamt att skiljas från syskon och roliga aktiviteter och Mikael vid 22-23-tiden och veta att man kommer att vara ensam och vaken i 5-6 timmar till, när man inte vill och behöver nåt hellre än att sova, men jag får ta det som det är. Förrförra veckan läste jag om ME och dygnsrytmrubbningar, och hittade en kvinna som sa att när hon mådde som värst somnade hon ofta inte förrän vid 5-tiden, men ibland så sent som halv tolv nästa dag. De där dagarna i våras när klockan till och med blev 10 på morgonen och jag inte var sömnig än, bara trött, har jag i alla fall lyckats lägga bakom mig.
Så slutrapporten är att jag faktiskt sover de timmar jag behöver för att fungera. Jag har visserligen haft ett par helvetiska månader bakom mig så jag ligger miltals "efter", så sömnen läker inget utan håller bara min näsa över vattnet ytterligare en dag, men jag tar vad jag får.
Jag inser att jag har tagit i alldeles för mycket när Johan & Beth och bebisarna varit -- är -- här. Armarna skriker idag efter att ha burit Mia från m&p till tempelvillan igår. Det har varit sååååååå svårt att låta bli att umgås mer än jag orkar, och dessutom fick jag ju den där förkylningen för över två veckor sen. Den snuvar jag fortfarande på, så immunförsvaret jobbar fortfarande övertid. Då borde jag ju ta det ÄNNU lugnare. Men som sagt, det är svårt att vara överentusiastisk och klok på samma gång.
Så länge Stilnoct fortfarande fungerar har jag en livlina. Det är möjligt att jag kan börja om med Propavan sen, eller kolla med sömnläkaren om man kan ta en av varje istället för två av samma (jag har hört tidigare att man inte kan det, men om alternativet är att jag inte sover alls kanske till och med det är bättre). Det finns hopp för mig.
Dessutom har M börjat svara "9 sept" när folk frågar oss när vi ska gifta oss. Han menar inte fullt allvar, men ändå. Hihi. Pirr :) Jag kan ha nämnt någon gång för länge sen att 090909 är ett bra datum och att vi då kanske inte behöver kämpa ihjäl oss för att minnas bröllopsdatumet, och tydligen har den tanken slagit rot. Det är en onsdag. Och jag vill rymma. Bara jag börjar tänka på servetter blir jag svimfärdig av matthet. Usch, jag tror jag kommer att få kompromissa STORT vad gäller mina önskningar för bröllopet respektive vad min kropp tål. Det är lite ledsamt. Men oh well. Jag får ju prinsen i alla fall.
Och jag lever, och är lycklig, och Mikael också. Och det är väl vackert så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar