Trots alla kärleksdikter och presentböcker med aforismer om kärlek som jag har läst så kunde jag aldrig ens ana vidden av kärleken, vad den gör med en.
Jag har aldrig varit rädd för döden. I mina mörkaste, sjukaste stunder har jag istället till och med önskat att den skulle komma tidigare snarare än senare. Men idag slog det mig att antingen (och det förstnämnda är väl troligast med tanke på åldersskillnaden) kommer jag att bli änka efter Mikael, eller så kommer jag att dö före honom och inte få hålla honom i handen ochdiskutera allt det spännande jag möter när jag har dött. Alternativen är absolut inte lika dåliga, men jag föredrar ändå att inte behöva skiljas från honom, nånsin. Känslan är stark, griper tag om hela mig.
För första gången är jag lite rädd för döden. Det är märkligt vad stark kärleken är. Den kan förändra hela ens väsen.
2 kommentarer:
Är nästan lite glad när det blivit morgon och det inte finns något inlägg från dig för jag gissar att det betyder att du fått sova under natten. Jag håller tummarna!
Jag läste en bok som heter "Trygghetsnarkomanernas land" av
David Eberhard. Vet inte om du är intresserad av den eller hört talas om den, men den hade vissa bra punkter. Boken var så där. Jag menar, den var inte toppen....och jag höll inte med om allt, men den hjälper en att slappna av med vissa saker. Jag rekommenderar den. Jag har alltid varit en "worry wart" och boken hjälpte mig lite iaf. Om du läser den, måste du berätta vad du tyckte.
Skicka en kommentar