Alvedon no more

Kom just på att min senaste Alvedon har gått ur kroppen för flera timmar sen och jag måste inte ta en ny! Första gången på över en vecka! Hurra för min hälsa! Förkylningen är på väg bort! Tom i bihålorna!!! Ska fira med att snyta mig en sista gång innan jag lägger mig.

Och jag har orkat sitta upp så länge att jag har kollat alla bloggar mellan A-D på min RSS-feed-lista. Det ni! Också första gången på över en vecka. Dessutom fyller det ju på lite extra på när man knappt kollar alls på 10 dar!

Förresten. Idag sa Mikael det vackraste han har sagt på länge. När vi "hängde" i soffan, precis som i förrgår, och precis som jämt känns det som, sa jag att jag tyckte det var skönt att jag var förkyld, för det är en officiell/"riktig" anledning till att känna sig sjuk och trött och jag behöver inte känna mig värdelös för att jag aldrig orkar göra något. Han svarade med sällan skådad manlig inlevelse nåt i stil med: Vad jobbigt att ha gått och känt så i 15 år.

Indeed.

När jag pratade med Bettan i telefon härom dagen och Johan skulle köra hit middagsfisken, var jag tvungen att ursäkta mig med att "jag är så bortskämd". Varför är jag tvungen att ursäkta mig för att jag har en legitim, handikappande sjukdom som råkar vara okänd och missförstådd? Jag förstår inte varför jag måste ta åt mig av alla felaktigheter som florerar. Ingen tycker Terez är kass för att hon har MS. Varför vet jag att det finns folk som tycker jag är kass för att jag har ME? Hur ska jag komma över det? Hur ska jag få tillbaka min självkänsla?