"Har man en stark insida klarar man sig med en svag utsida." (fri tolkning av japanskt ordspråk)
 |
| Källa; Bilden har dock inget samband med texten |
In- å utsida
Läste en sån übersmart sak på fejan förut idag:
"Har man en stark insida klarar man sig med en svag utsida." (fri tolkning av japanskt ordspråk)
Just nu känns det inte som om insidans styrka är starkare än utsidans svaghet, men jag förstår att det är så. Annars hade de här 18 åren med sjukdom slutat mycket annorlunda än där jag är nu. Jag är ju trots allt lycklig, ändå. Trött, lite rädd men lycklig.
"Har man en stark insida klarar man sig med en svag utsida." (fri tolkning av japanskt ordspråk)
Så har det hänt igen
Kunglig förlovning! Prinsessan Madeleine är förlovad med engelsmannen tillika New York-sambon Christopher O'Neill. Han ser inte lika bildskön ut som den förra, men det kan kanske bara vara en fördel. Det här är ju en riktig karl, inte en halvstor pojke. (Säger jag som tycker 52 är en bra ålder på en karl...)
Giftermål i Sverige sommaren 2013.
Läs mer på kungahuset. där bilden också är hämtad från.
Och bror Johan, se nu till att du sätter in tvillingarna i detta som har hänt, i sitt svenska arv. En äkta svensk prinsessa, förlovad, och som bor i New York! Det måste väl slå alla Disneyprinsessor de har på trosorna!
P.S. En del tycker att Madeleine inte har "rätt" att inte befinna sig i Sverige eftersom hon liksom tillhör svenska folket. Jag vet inte. Om hon får appanage ska hon vara här, men jag vet inte om hon får det utan lever på Bernadottes egna pengar. Då får hon vara var hon vill. Men det är förlegat, hela det där med vanliga människor som regenter. Nån gång blir kanske jag blir republikan, men nu med förestående bröllop är jag rojalist.
Fast först har vi nobelfestligheterna! Längtar ni som jag?
Giftermål i Sverige sommaren 2013.
Läs mer på kungahuset. där bilden också är hämtad från.
Och bror Johan, se nu till att du sätter in tvillingarna i detta som har hänt, i sitt svenska arv. En äkta svensk prinsessa, förlovad, och som bor i New York! Det måste väl slå alla Disneyprinsessor de har på trosorna!
P.S. En del tycker att Madeleine inte har "rätt" att inte befinna sig i Sverige eftersom hon liksom tillhör svenska folket. Jag vet inte. Om hon får appanage ska hon vara här, men jag vet inte om hon får det utan lever på Bernadottes egna pengar. Då får hon vara var hon vill. Men det är förlegat, hela det där med vanliga människor som regenter. Nån gång blir kanske jag blir republikan, men nu med förestående bröllop är jag rojalist.
Fast först har vi nobelfestligheterna! Längtar ni som jag?
Kändis?
I Allers nr 44 som kommer ut idag torsdag den 25 okt finns det en artikel om mig. Jag blev alldeles stirrig när jag fick tidningen på posten igår. Det känns lite narcissistiskt att nån skriver om en sådär, men om man bortser från det är jag rätt nöjd.
Förutom att jag inte riktigt kände igen mig på fotot. De hade nämligen fotat en 42-årig, tjock tjej på pensionärsmoppe. Har lite svårt att acceptera att det är jag. Förstår nu mormor, som vägrade gå med rullator, för att ingen skulle tro att hon var gammal.
Periodare
Jag är lite som en gravid kvinna. Jag får nämligen cravings. Tänker på en viss maträtt som jag bara längtar ihjäl mig efter. Kan äta det många gånger och sen i en period längta efter nåt annat. Just nu drömmer jag om fiskbullar i äggsås. Och det åt vi ändå härom veckan. Men jag bara måste äta det snart igen. Typ imorgon. Och ja, av alla saker man kan äta så längtar jag efter _fiskbullar_?!
Vargen kommer
För tredje gången har jag nu läst att det kommer snö i helgen. Antar att de menar i Norrland, för här har det inte kommit en flinga.
Får man säga gång på gång att det kommer snö när det inte gör det? Borde man? Är det SMHI som säger det här med snön, eller är det kvällsblaskorna som hittar på det själva? Inte för att det spelar nån ordentlig roll.
Men hur mycket är sant i media om man inte ens kan lita på snön?
Specialistbesök
Var på ME-kliniken på Danderyd igår. Inget märkvärdigt, men jag visste ju att det inte finns magiska spiller som botar ME. Efter 18 år med sjukdomen och tre diagnoser från andra specialister kunde läkaren efter en och en halv timme konstatera att det NOG var kroniskt trötthetssyndrom jag lider av. 1) Kommer på att jag skulle frågat varför hon inte kallar det för ME. 2) Läkaren måste kolla med projektets ledare och får inte ställa diagnosen själv. Men det får jag. Jag har ME.
Förutom det där med hemligt piller, som de tyvärr inte tillhandahåller, kan de erbjuda mig plats i kö till viss teambaserad rehabiliteringshjälp. Psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut med flera. Ungefär vad jag trodde, förutom lång kö då. Eftersom mitt sjukdomsläge är nånstans mellan sängbunden och husbunden har jag inte jättestor tilltro till att rehabiliteringsåtgärderna i sig skulle vara så beneficial att det skulle vara värt den försämring som skulle komma av att överträda gränserna för min husbundenhet och åka på rehabilitering. Både kometen och detta kommer några år för sent. Just nu tror jag att jag skulle få bäst hjälp av nån slags sömnspecialist väl förtrogen med ME, samt av praktisk hjälp i hemmet med mat och personlig hygien. Dristar mig till att bedöma det helt själv, utan läkarutbildning...
Men jag är ändå hemskt glad att jag fick komma. Det jag velat mest hela tiden är att få komma på deras listor och få vara med om de gör nåt forskningsartat. Vill hemskt gärna ha den där cancermedicinen som de bland annat forskar på i Norge. Fast jag håller inte andan i väntan på det. Det tar nog flera år tills det kan bli ens lite aktuellt.
Väska
Idag fick jag mitt senaste fynd på posten, en svart enkel väska från Esprit i typ ull. Den är oerhört söt och väger lite. 37:- betalade jag för den, inkl porto. I skick som ny.
Nu räcker det med väskor. Köpte en annan svart väska förra veckan, med lite krusiduller på som bronsringar vid handtagen och så, men fortfarande rätt liten jämfört men den jag inte orkar bära. Nåt på 60:- inkl porto, så det var inte heller illa.
Däremot hade jag spanat in en tygväska från Ralph Lauren men det var jag inte ensam om.
Måste verkligen ta itu med allt säljeri. En sak in, en sak ut, sa apotekarjohanna.
Har förresten inte lipat idag. Men tagit sömnpiller två gånger fast jag bara får lov en gång.
Och jag plockade i diskmaskindn så långsamt jag kunde. Puls 124. Vilade lite, bredde sen frukostmackor. Långsamt. 121. Det verkar som om jag inte kan göra nåt utöver ligga ner om pulsen ska hålla sig under 100. Ska experimentera med ligga/sitta/stå i olika kombinationer med röra armarna imorgon. Om jag inte har tröttnat på detta vid det laget och hellre vill läsa min Grishambok. Snart vet jag inte vad den handlar om längre.
Fridens!
Pinsamt
Hittade en kommentar på fejan som jag skrev för ett par nätter sen. Jag hade vid det tillfället en liten misstanke om att jag var lite virrig, men blev nu helt chockad över hur borta jag lät. Hjälp. Pinsamt! Så känner sig kanske Mikael om han haft lågt socker och varit bakom flötet. Det har jag aldrig tänkt på.
Hur som helst. Det är inte lätt för självkänslan att upptäcka tillfällen när man har gjort bort sig så kapitalt inför människor vars åsikt om en man bryr sig om. När det dessutom är mitt eget fel för att jag bryter mot regeln jag satt upp av självbevarelsedrift att inte skriva när jag tagit sömnpiller.
Jaja, det har inte varit nån bra dag idag. Lättare att bli deppig för allting då.
Fattar varför
Jag har ju reagerat på att detta blir en sjukblogg bara. Känner mig klaustrofobisk när allt i livet bara handlar om ME, och vad jag kan och orkar och inte kan osv. Men just nu är jag fast i just det. Är sämre än nånsin (när ska jag börja kunna sluta säga det?????) och har väl inte accepterat än att jag har det så här nu, utan är mitt i bearbetningsfasen där jag måste älta det åt vänster och höger. Förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till humorn, till glimten i ögat, till de übersiösa åsikterna och till de vassa samhällsanalyserna :)
Jag ska i alla fall till ME-kliniken nu på måndag. Jag väntar mig varken botemedel eller ens en ny medicin som hjälper mot bara nåt av symptomen. Men jag väntar mig att bli trodd, förstådd, och att till och med bli "överbevisad". Har varit den mest ME-kunnige i rummet under de fyra senaste årens läkarbesök på knappa tiotalet vårdställen i landstinget. Att ställa frågor om min sjukdom och kunna tro på att svaret stämmer, det ska bli STORT!
Läkaren som leder kliniken och forskningsprojektet hade varit och föreläst om ME för sjukgymnaststudenterna sa hundmamman igår. Suveränt! Så slipper fler möta sjukgymnaster/fascister som inte fattar varför man inte gör fler än två "Hitlers hund.". Och att det kommer ut en hel hoper av sjukvårdspersonal som vet att motion och rörelse faktiskt inte förbättrar alla åkommor.
Ja, så var vi nästan framme. Ge mig den där norska cancermedicinen nu, så jag kan tvätta håret snart.
Jag ska i alla fall till ME-kliniken nu på måndag. Jag väntar mig varken botemedel eller ens en ny medicin som hjälper mot bara nåt av symptomen. Men jag väntar mig att bli trodd, förstådd, och att till och med bli "överbevisad". Har varit den mest ME-kunnige i rummet under de fyra senaste årens läkarbesök på knappa tiotalet vårdställen i landstinget. Att ställa frågor om min sjukdom och kunna tro på att svaret stämmer, det ska bli STORT!
Läkaren som leder kliniken och forskningsprojektet hade varit och föreläst om ME för sjukgymnaststudenterna sa hundmamman igår. Suveränt! Så slipper fler möta sjukgymnaster/fascister som inte fattar varför man inte gör fler än två "Hitlers hund.". Och att det kommer ut en hel hoper av sjukvårdspersonal som vet att motion och rörelse faktiskt inte förbättrar alla åkommor.
Ja, så var vi nästan framme. Ge mig den där norska cancermedicinen nu, så jag kan tvätta håret snart.
Kan inte låta bli
Om jag inte hade varit rädd för att väcka honom, hade jag tagit kort på min käraste make. Han ser fullkomligt underbar ut. Jag får måla bilden med ord.
Jag har precis gått och lagt mig (grr) och hade en halskrage med batterimassage på mig. M kom släntrande utan glajjer från badrummet och la sig igen. Med korsord och penna i handen. Så stänger jag av och tar av halskragen, frågar om han vill låna den, men han tackar nej och tittar lite på sitt korsord. Själv tar jag nackgrejen, lägger den i sitt plastomslag och lägger in den i mitt nattduksbord. Vänd bort från Mikael, mot mitt nattduksbord, hör jag det omisskännliga - numera - ljudet av en korsordstidning som faller ner mot ansiktet. Förväntar mig att han ska ha tappat den bara, men han har somnat. Bokstavligen mitt i korsordet. Medan jag stoppar in en sak i skåpet???!!!
Fast jag är så lycklig att han oftast har så lätt att somna. Det är ett riktigt vackert ljud, snarkningarna, som jag numera knappt kan somna utan.
Och jag vet att jag inte ska skriva om andra människors privatliv eller skriva på nätterna när jag bara tror att sömnpillrena inte alls har börjat än. Men det här var väl ok?
Förresten har jag fortfarande inte blivit sömnig. Trött har jag varit länge, men sömnig är svårare. Brukar vänta till jag känner första ansatsen av sömnighet och då passar jag på att utföra alla mina rutiner, halvt OCD, för att förbereda kroppen på att jag snart ska somna. Fast klockan är 6:35 och jag är inte sömnig alls. Inte kul!!!!!!! Vet att senare sömntid hänger ihop med sämre allmäntillstånd och det bara går bakåt. Riktigt märkbart för även Mikael den senaste månaden.
I natt ska jag försöka tänka på all god mat jag skulle kunna laga imorgon. Om jag orkade. Har lust på fiskbullar i äggsås. Det ni, ungdomar, är vad medelålders tanter längtar efter. Det och en saftig nötbiff med potatisgratäng.
Eventuellt är jag hungrig nu också, drömmer om mat å så där. Det är ju inte så lätt om man äter kvällsmacka klockan elva och inte har somnat än vid sju. Det är ju åtta timmar utan mat. I vaket tillstånd. Kurrkurr
Men nu svamlar jag. Hoppas åt mig att jag kan somna, tack, snälla.
Hur nöjd är jag?!
Tänkte att jag kunde somna nån gång vid två. Hade käkat skinkmacka (måste få i mig mer järn, räknas smörgåsskinka?), risifrutti och pepparmyntste (kramplösande, för min livmoder som tror att hon har nån roll att fylla i min kropp, fast jag i många år har medicinerat henne till arbetslöshet, eller ska vi kalla det som prydnadsorgan? Tog i alla fall mina sömnpiller, la mig med en puls på 74, vilket är ok vilopuls för att vara jag. Kl 2.22 tittade jag glädjande på klockan. Slöglodde på fejan, pinterest och Zaras skor, som de ändå sällan har i 42. Vaknade sur idag. När kyldörrstängningen gjorde ont i huvudet förstod jag var klockan var slagen. De två rätt snälla värktabletterna verkade inte, så jag tog en triptan. Har legat ner hela dagen efter det. Halvt lam. Vet inte om det är själva migränet eller medicinen, men jag får som 50-kilosvikter fästa vid armarna. Jag ÄR inte ens tillfälligt förlamad på riktigt, men det känns så. Armen duger inte ens till att luta huvudet på.
Men Mikael har handlat mat och vi umgås vid tvn. Säger hur dåliga alla program var, pratar lite istället, läser skrifterna tillsammans. Snarkandet börjat nästgårds. Jag ligger i soffan och ser på nåt hjärndött som jag över huvud taget inte har en aning om vad det var, det flyttas till papperskorgen rätt efter visning. Och detta skrivs visst inte kronologiskt. Ni får gissa lite.
Klockan blev nåt på 3 och jag tänkte somna 3.33. Men icke. 4.44. Nothing. Då släckte jag ändå och försökte vara optimistisk och tro att jag skulle kunna somna. 5.36 gav jag upp, tog Alvedon mot magen och fler sömnpiller. Åt duktigt en skinkmacka, eftersom den förra verkade ha lämnat ett tomrum efter sig vid det här laget. Är hela tiden rätt lugn, det är ingen vits med att stressa upp blodtrycket till kastratsångarnivå, dvs onaturligt högt.
Kör alla mina trick, varm oboy som ska dels ge mig det sömnverkande som finns i varm mjölk, men också socker för att jag ska bli trött och dåsig när sockerchocken går över. En dutt lavendelcreme vid tinningarna för ytterligare lugn. Öronproppar, ögonbindel, alla kuddar med olika uppgift på sin plats.
Man kan fråga sig hur trött jag är. Eller om jag lyckas gå upp till kyrkan, om två timmar...
Män ja ä inte bitter. Jag har nämligen märkt att ögonlocken ibland kan signalera att de är redo för att stängas. Och stängas av också. Zzzzzzz.
----------------------------
Hej igen. Söndag kväll. Jag har ju sagt att jag inte ska skriva på nätterna för att jag inte fattar hur borta jag är. Sorry för ovanstående. Har i alla fall försökt korrigera stavfelen även om det finns mer att önska...
Goda nyheter
Nånstans beräknas värdet av min blogg vara $163. Har givetvis ingen aning om vad det syftar på, men vem ska jag be om min tusing?
Dessutom läste jag att bloggen har 100/100 i tillförlitlighet. Men det är inga nyheter, väl. Jag har alltid tyckt att mina åsikter är rätt.
Thanks for you business. Please come again soon.
Några förslag
Om ni som jag -- och alla andra -- tycker illa om telefonförsäljare har jag några tips:
- Vi har inte beställt nån pizza.
- Svara som
In the bog
His name was Fleming, and he was a poor Scottish farmer. One day, while trying to make a living for his family, he heard a cry for help coming from a nearby bog. He dropped his tools and ran to the bog. There, mired to his waist in black muck, was a terrified boy, screaming and struggling to free himself. Farmer Fleming saved the lad from what could have been a slow and terrifying death.
The next day, a fancy carriage pulled up to the Scotsman's sparse surroundings. An elegantly dressed nobleman stepped out and introduced himself as the father of the boy Farmer Fleming had saved.
The next day, a fancy carriage pulled up to the Scotsman's sparse surroundings. An elegantly dressed nobleman stepped out and introduced himself as the father of the boy Farmer Fleming had saved.
'I want to repay you,' said the nobleman. 'You saved my son's life.' 'No, I can't accept payment for what I did,' the Scottish farmer replied waving off the offer. At that moment, the farmer's own son came to the door of the family hovel.
'Is that your son?' the nobleman asked. 'Yes,' the farmer replied proudly.
'I'll make you a deal. Let me provide him with the level of education my own son will enjoy. If the lad is anything like his father, he'll no doubt grow to be a man we both will be proud of.' And that he did.
Farmer Fleming's son attended the very best schools and in time, graduated from St. Mary's Hospital Medical School in London, and went on to become known throughout the world as the noted Sir Alexander Fleming, the discoverer of penicillin.
Years afterward, the same nobleman's son who was saved from the bog was stricken with pneumonia.
What saved his life this time? Penicillin.
The name of the nobleman? Lord Randolph Churchill. His son's name? Sir Winston Churchill.
'Is that your son?' the nobleman asked. 'Yes,' the farmer replied proudly.
'I'll make you a deal. Let me provide him with the level of education my own son will enjoy. If the lad is anything like his father, he'll no doubt grow to be a man we both will be proud of.' And that he did.
Farmer Fleming's son attended the very best schools and in time, graduated from St. Mary's Hospital Medical School in London, and went on to become known throughout the world as the noted Sir Alexander Fleming, the discoverer of penicillin.
Years afterward, the same nobleman's son who was saved from the bog was stricken with pneumonia.
What saved his life this time? Penicillin.
The name of the nobleman? Lord Randolph Churchill. His son's name? Sir Winston Churchill.
Värdelös ursäkt
Sen Rob dog har jag blivit ännu mer rädd om äktenskapet. Institutionen i sig, för att ens partner kan dö vilken sekund som helst så man borde passa på medan man har varandra att vara kära och lyckliga. Men också den aspekten att man inte ska ta lättsinnigt på äktenskapet. Som jag ser det är ett äktenskapslöfte ett heligt förbund mellan min Gud, min make och mig. Många ser det som en dag i centrum och med dyr fest. Och kanske inte som nåt särskilt heligt löfte. Löften får väl brytas. I special- eller undantagsfall.
Men vad säger ni om två mediapersoner som just meddelat skilsmässan ungefär såhär: Vi är bästa vänner men kärleken tog slut. Våra barn går först. Alla mår OK, ingen fara.
Så utan att ni ens är dysfunktionella, eller skriker okvädingsord åt varandra (där det kanske bara är så att de tycker att det är lite dött eller trist i budoaren), så påstår ni att detta är för barnens bästa. Föräldrarna är bästa vänner. De hatar inte ens varann än. Så det där med att väcka kärleken till liv igen genom samtal, middagsdejter där man klär upp för den andre, några väl valda men givetvis äkta komplimanger sagda med sammetslen röst och trånande ögon, är inte det nåt? Man borde inte få gifta sig innan man kan behärska minst ett par av dessa yttre bevis på kärlek. För om småbarnsföräldrar (eller vem som helst) inte avsätter särskild tid för att uppehålla kärleken så slukar Vardagen den.
Den första grejen är att man måste vara medveten. Man måste ha förmåga att märka när det är bara är blöjor och inga pussar. Då får man se till att hinna pussas.
Det är nämligen så att ens man har flera bottnar. En är att han älskar dig över allt, köper blombuketter, ger dig presenter och överraskningsresor och kanske till och med en väska man längtat efter länge.
Sen finns kanske en annan man som numera bjuder på mamma Scans och potatissallad ur en burk. Om man inte passar sig kan man tycka att den förste mannen är attraktivare. Nykärmannen är faktiskt lite snyggare än vardagsmannen.
Men sen finns mannen som erbjuder sig att köpa mediciner på Apoteket, som tvättar, diskar och städar för att du inte kan. Och till och med kramas och lyssnar och förstår.
Men den mannen (människan!) finns INTE, som överlever utan nån som helst uppmuntran. Kärleken måste vattnas. Inte ens män är kaktusar. Och till och med kaktusar behöver vatten.
Men vad säger ni om två mediapersoner som just meddelat skilsmässan ungefär såhär: Vi är bästa vänner men kärleken tog slut. Våra barn går först. Alla mår OK, ingen fara.
Så utan att ni ens är dysfunktionella, eller skriker okvädingsord åt varandra (där det kanske bara är så att de tycker att det är lite dött eller trist i budoaren), så påstår ni att detta är för barnens bästa. Föräldrarna är bästa vänner. De hatar inte ens varann än. Så det där med att väcka kärleken till liv igen genom samtal, middagsdejter där man klär upp för den andre, några väl valda men givetvis äkta komplimanger sagda med sammetslen röst och trånande ögon, är inte det nåt? Man borde inte få gifta sig innan man kan behärska minst ett par av dessa yttre bevis på kärlek. För om småbarnsföräldrar (eller vem som helst) inte avsätter särskild tid för att uppehålla kärleken så slukar Vardagen den.
Den första grejen är att man måste vara medveten. Man måste ha förmåga att märka när det är bara är blöjor och inga pussar. Då får man se till att hinna pussas.
Det är nämligen så att ens man har flera bottnar. En är att han älskar dig över allt, köper blombuketter, ger dig presenter och överraskningsresor och kanske till och med en väska man längtat efter länge.
Sen finns kanske en annan man som numera bjuder på mamma Scans och potatissallad ur en burk. Om man inte passar sig kan man tycka att den förste mannen är attraktivare. Nykärmannen är faktiskt lite snyggare än vardagsmannen.
Men sen finns mannen som erbjuder sig att köpa mediciner på Apoteket, som tvättar, diskar och städar för att du inte kan. Och till och med kramas och lyssnar och förstår.
Men den mannen (människan!) finns INTE, som överlever utan nån som helst uppmuntran. Kärleken måste vattnas. Inte ens män är kaktusar. Och till och med kaktusar behöver vatten.
Amöba
Läste nyss i en av våra riksblaskor att en hjärnätande amöba härjar i Asien. Visserligen är det bara tio personer som har dött i Karachi, men om man blir smittad av amöban, som kan ta sig in i hjärnan via näsan, så dör man inom 7-10 dagar. De första symptomen är huvudvärk och feber.
Ni börjar kanske förstå nu vad jobbigt det är att vara hypokondriker och behöva oroa sig för sånt här!
Så stora planer
Vaknade och kände för att byta lakan och laga köttgryta. Det var mina storvulna planer för idag.
Skulle bara tvätta håret först. Och det var så längesen jag duschade, jag gör det också när jag ändå håller på.
Mmm, det gick ju strålande. Fick ropa på Mikael att komma och torka mig. Fick hålla koppen med nyponsoppa med bägge händerna. Och nu ligger jag i soffan och måste faktiskt vila mig efter det här blogginlägget.
Det är tråkigt att den här bloggen har blivit en sjukblogg.
Gosedjur
Den där Vanna duger inte mycket till, har vi upptäckt. Hon jagar inte, springer inte efter saker, hämtar inget osv. Hon är helt enkelt ett gosedjur.
Men det är inte så lite, det!
Mikael låg bredvid mig i sängen i eftermiddags och läste en bok. Vanna tryckte honom längre och längre ut och till slut låg halva han utanför. Hon vill inte tränga ut honom, bara ligga riktigt nära.
Idag kallade Mikael Vanna för Baskervilles hund. Det är väl ungefär det sista hon är. Hon bara slickar och avgudar. Du är ett monster, säger han, och då vänder hon lojt upp magen för att klias.
Men det är inte så lite, det!
Mikael låg bredvid mig i sängen i eftermiddags och läste en bok. Vanna tryckte honom längre och längre ut och till slut låg halva han utanför. Hon vill inte tränga ut honom, bara ligga riktigt nära.
Idag kallade Mikael Vanna för Baskervilles hund. Det är väl ungefär det sista hon är. Hon bara slickar och avgudar. Du är ett monster, säger han, och då vänder hon lojt upp magen för att klias.
Fel på lagen
Jag har ju aldrig varit särskilt intresserad av att bli advokat, för jag tror advokaterna i kriminalserierna är för romantiskt beskrivna.
Däremot har jag alltid varit intresserad av själva lagen, av gränser och tomma hål och gråzoner osv.
Det första exemplet är om en man vars båt låg korrekt parkerad. Polisen tog fel och trodde den var stulen, tog den i beslag, upptäckte sitt misstag efter några dagar och så skulle ägaren få ta tillbaka den. Han kunde inte den kvällen och en vän skulle hämta den nästnästa dag. Men då hade båten sjunkit. Och polisen sa att de hade vårdat båten adekvat och att de inte var skyldiga att ersätta båten. Men mannens försäkringsbolag anser att polisen ska ersätta den eftersom den blev sjöoduglig på deras skift så att säga. Jag förstår bägge synvinklarna, men det är synd om mannen som förlorade typ 800 000:-. Om båten hade blivit stulen och sen sjönk hade han fått pengar på försäkringen, men nu får han inget. Ett tomt hål i lagen.
Läste idag lite snabbt om en 31-årig man som var i barnpoolen med sin 2-åring. Plötsligt fick han tre hårda slag i bakhuvudet och försökte bara få upp sin son ur poolen. Han hade fått hjärnskakning visade det sig. Och den som hade slagit honom var en 25-årig man som lider av autism och därför inte räknas som tillräknelig och inte kan dömas. Han har anställda för att ta hand om honom och de kostar Försäkringskassan 400 000:-. Inte om året utan i månaden! Och kan inte hindra honom från att slå folk? Den autistiske mannen har nämligen oprovocerat slagit två andra personer förut, också det blev han inte dömd för, eller ens åtalad. Att mannen inte ens blir åtalad betyder att den misshandlade mannen i poolen i praktiken inte har blivit utsatt för något brott, misshandel, och inte kan få pengar på försäkringen eller hjälp av brottsofferfonden etc.
På nåt sätt skulle man repa upp stickeriet och börja om från början. Eller åtminstone laga hålen
Däremot har jag alltid varit intresserad av själva lagen, av gränser och tomma hål och gråzoner osv.
Det första exemplet är om en man vars båt låg korrekt parkerad. Polisen tog fel och trodde den var stulen, tog den i beslag, upptäckte sitt misstag efter några dagar och så skulle ägaren få ta tillbaka den. Han kunde inte den kvällen och en vän skulle hämta den nästnästa dag. Men då hade båten sjunkit. Och polisen sa att de hade vårdat båten adekvat och att de inte var skyldiga att ersätta båten. Men mannens försäkringsbolag anser att polisen ska ersätta den eftersom den blev sjöoduglig på deras skift så att säga. Jag förstår bägge synvinklarna, men det är synd om mannen som förlorade typ 800 000:-. Om båten hade blivit stulen och sen sjönk hade han fått pengar på försäkringen, men nu får han inget. Ett tomt hål i lagen.
Läste idag lite snabbt om en 31-årig man som var i barnpoolen med sin 2-åring. Plötsligt fick han tre hårda slag i bakhuvudet och försökte bara få upp sin son ur poolen. Han hade fått hjärnskakning visade det sig. Och den som hade slagit honom var en 25-årig man som lider av autism och därför inte räknas som tillräknelig och inte kan dömas. Han har anställda för att ta hand om honom och de kostar Försäkringskassan 400 000:-. Inte om året utan i månaden! Och kan inte hindra honom från att slå folk? Den autistiske mannen har nämligen oprovocerat slagit två andra personer förut, också det blev han inte dömd för, eller ens åtalad. Att mannen inte ens blir åtalad betyder att den misshandlade mannen i poolen i praktiken inte har blivit utsatt för något brott, misshandel, och inte kan få pengar på försäkringen eller hjälp av brottsofferfonden etc.
På nåt sätt skulle man repa upp stickeriet och börja om från början. Eller åtminstone laga hålen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)