Svårt

Nåt jag tycker är riktigt svårt är att visa väldigt rudimentära utkast för Mikael. Jag gjorde det härom dagen och det var förfärligt. Jag funderade på vad det var. Först är jag rädd att han ska säga att jag är en idiot, pga det jag skrivit som var idiotiskt. Sen är jag rädd att han ska få reda på att det där är jag. Det dåligt tänkta, ologiska, långrandiga, det är jag. Inte bara det klartänkta, snabbtänkta och utsökta.

Sen kom jag ihåg en gammal känsla som jag hade när jag varit sjuk ett antal år och liksom inte orkade reagera så på saker som mitt friska jag. Att jag misslyckades mer på massa olika sorters plan. Och att det var jättejobbigt att konfronteras med den delen av mig själv som -- tyvärr säger jag -- är en äkta del av mig själv och som inte är värd applåder.

Det är kanske lika illa att låta nån man älskar se en när man inte är bildligt fullsminkad. När det bara är man själv som är det så kan man skämmas i ensamhet. Nu får jag skämmas inför den jag älskar mest.

Men kanske är det där skon klämmer. Jag ska inte skämmas alls. Varför skulle jag skämmas för att jag också börjar på låg nivå? Måste jag vara proffs på allt jag gör för att duga? Tydligen.

Men nu kommer jag i alla fall på det. Och tänker att jag vill ändra det.

Så därför skriver jag faktiskt det här inlägget, det första på länge sen det blev för mycket för mig att skriva också när Mikael låg på sjukhus.

Alltså, jag lägger medvetet in ett nytt inlägg utan att kräva att det ska vara mitt bästa nånsin. Bara ett helt vanligt inlägg. Välkomna tillbaka!