En djärv ide

Detta jag skriver på här är en inte ens en vecka gammal telefon. Jag har hittat en hel del funktioner och saknat en del lösenord. Somligt med hjälp av Mikael som också har en Samsung (detta är min första Samsung) och en del har jag upptäckt själv. Vad stolt man känner sig då.

En sak jag inte hittat är hur man gör accent. På min gamla telefon höll man inne bokstaven e till exempel och då gav den en alternativ att sätta ovanpå e:et. Men det gör man inte här, så ni får lita på att jag vet hur ide stavas. Inte verkar den rätta det heller. När jag skrev nåt på engelska för första gången på telefonen var det så lagom roligt. Faktiskt lite som det är på bloggen nu, när inga av mina felskrivningar rättas. Jo, där fixade den faktiskt "rättas" . Så ironiskt. Men inte annat i samma mening. 

Känner ni till Henrik Wahlström? Jag känner i princip bara till namnet men fick reklam från honom på Insta nyss. Om att han har gjort ett TED-talk som kommer ut snart. Han sa att när de påade honom hörde han inte riktigt vad de sa. Men nu hade han fått presentationen skriftligt. Och kände sig som att så djärv hade han aldrig varit i beskrivningen av sig själv men att det var trevligt att tänka att nån såg på honom så.

Jag försökte fota inlägget men det finns en handgest för det som jag inte aktiverat än. På min gamla telefon tryckte man med tre fingrar på skärmen och det saknar jag nu. Här ska man trycka på både volymknappen och påknappen på samma gång men jag får det inte att fungera. Men han heter alltså Henrik Wahlstroem om ni vill kolla inlägget. Tydligen är han en förespråkare för psykisk ohälsa. Eller, det är inte det han _förespråkar_ såklart, jag orkar inte formulera mig klart men ni fattar. Vem var det förresten som inte skulle blogga på sömnmedicin? 

Givetvis började jag tänka. Vad skulle folk presentera mig med för ord om jag skulle hålla ett TED-talk?

I vanliga fall är jag rätt allergisk mot folk som framhäver sig själva. Jag skulle inte ens kalla mig bloggare fast jag bokstavligen är det. Jag skulle inte heller kalla mig bagare fast jag har bakat kakor när Mikael skulle komma hem från sjukhuset. Så tanken att beskriva mig själv med superlativer är väldigt främmande för att jag avskyr det så mycket hos andra.

Men enligt denna killen Henrik så kände han att orden var lite väl stora för honom. Fast det för mig lät helt rimligt i beskrivningen. Så att beskriva sig så är kanske det minsta man borde göra?

Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt gör det experimentet, varken här i bloggen eller ens i hemlighet. Men kanske kan tanken få växa och gro och bära frukt.