Insikt

Pratade (skrev meddelanden) idag med en god vän om min tro. Det är ett kärt ämne för oss, som båda är ME-sjuka och troende fast i olika samfund.

Jag lyckades förklara vad ett av mina problem är, och det är att jag tycker att mitt lidande är så onödigt. Jag bara ligger här och gör inget för nån men har ont, är deprimerad, får magkramp, snubblar lite när jag måste gå upp på toa fast jag inte vilat färdigt. Det känns som att jag är 100% upptagen med ett liv som inte är till nån nytta för nån annan och inte heller för Gud. För jag gör inget för att hjälpa andra.

Men så fortsatte jag med Job. Han var ju verkligen inte missnöjd med sin lott, fast han säkert hellre hade haft ett gott liv som innebar att han kunde bidra till att göra världen till en bättre plats och fostra fina barn som i sin tur skulle göra världen ännu bättre. Så då insåg jag att jag tror att jag vet bättre än Gud. Eller så förstår jag inte varför detta skulle vara ett liv som är meningsfullt. Jämfört med att låta mig använda mina erfarenheter och starka sidor för att bygga upp människor och spegla Kristus i mitt ansikte.

Jag ser det som att Gud inte vill ha mitt tjänande och mina talanger. De tycker jag är fina gåvor och jag vill gärna ge dem. Men så vill han hellre ha att jag ligger och har ont och tycker att jag är usligt värdelös. Nej, inte det såklart. Men man vill ju hellre ha ett barn än sörja att man är barnlös. Även om mammatiden kan vara ett lidande många gånger så vet vi ju vad för problem vi föredrar.

Men så tänkte jag på min goda vän. Hon har en förfärlig sjukdom tror jag det räknas som, i alla fall är det en sammansatt lista över symptom som är mycket svåra. Det heter Topical Steroid Withdrawal eller TSW, och är att huden inte längre tål kortison. Hon har använt kortisonsalvor hela livet men började istället få biverkningar av det och tålde det sedan inte. Så fick hon en sorts reaktionssjukdom som jag inte kan förklara i ord vad jobbig den måste vara. Huden blir tunn som silkepapper, kliar, svider, går sönder bara man petar på den, faller av så det ligger flagor eller som mjöl på hela kroppen och sängen, huden har blivit elefantartad, tjock och vätskande och tunn och ömtålig och allt om vartannat. Hon skriver om hur hon har det och hon låter hela tiden som att detta är väldigt jobbigt förutom ME:n, men å andra sidan låter hon alltid hoppfull, som att hon önskar ett slut på det men att hon inte tänker ge sig och ge upp. Hon behåller tron hela tiden. Hon tänker inte "förbanna Gud och dö".

Och när jag berättade för henne hur tröstad jag blir av hennes starka berättelser, hur hoppfull hon gör mig med sin styrka, då insåg jag att folk ibland har sagt till Mikael, eller faktiskt mig också men jag träffar inte folk så ofta längre, att de tycker jag är stark och trosviss. Jag tänker att det kan ju inte de veta. De ser mig inte när jag önskar idka prickskytte på de morgontidiga fågeluslingarna som kvittrar och smetar in min insomni i ansiktet som en raklöddertårta. Kanske har nån läst nåt jag skrivit på sociala medier, kanske har nån hört nåt av nån som träffat min familj eller Mikael (det blev fel, han är såklart min familj!). Och om en person tänker en god tanke i samband med att de tänker på mig, då har ju det här decimerades torftiga livet en mening! Då kan någon annan tänka som jag om Mireille, att om hon kan så kan jag.

Så kanske att jag börjar se värdet i min egen livslott. Det är ett stort steg i så fall, och nästan mirakulöst att jag har kommit till den insikten på samma gång som jag skriver i min hälsodagbok bredvid huvudvärk "Blir snart galen!"