För länge sen annonserades att det skulle vara konsert i min kyrkas kapell i Gubbängen. Men sen flyttades den till här i Västerhaninge. Jag blev överlycklig! En konsert i kyrkan på kvällen, nära där jag bor, det måste jag bara gå på! Har sparat energi länge för att klara det. Hemtjänsten har epilerat benen ifall jag skulle ha klänning.
Men när jag gick upp ur sängen idag och gick ut i badrummet orkade jag inte ens tvätta ansiktet. Jag grät fyra gånger. Mellan varje gång försökte jag köpslå med Gud och med min garderob (vilken behå kan jag ha på mig som jag orkar knäppa själv, vilken klänning kan jag ha utan strumpbyxor, det orkar jag inte ta på mig, men det är ju bara mars så barbent ser lite töntigt ut, kan Mikael fixa mig i håret?). Fjärde gången jag grät så tänkte jag bara fråga Gud om det fanns nåt som jag hade glömt och som skulle göra att jag klarade av att gå. Jag hade övervägt att ta en Treo, men jag har haft så mycket ont i magen den senaste veckan så jag vågar inte ta nån medicin alls. Men så jag ville dubbelkolla med den allvetande om det var nåt jag inte tänkt på. Jag hann faktiskt inte ens avsluta den första meningen förrän Gud sa Nej. Mellan raderna kände jag i mitt hjärta Nej, nej, och nej den här gången också. Men tack för frågan. Visste du inte redan svaret?
Jo, det gjorde jag. Men jag ville så hemskt gärna inte att det skulle vara så.
Nu har jag ont i ena stortån som om jag skadat mig. Den är varm, röd och öm och jag kan inte gå på foten.
Jag glömde varför jag berättade det.
2 kommentarer:
Å, kära Anja! Änkans blygsamma bidrag. Du bidrog med det du kunde, med viljan att vara med, du var med i hjärtat. Kram♥️
Gulle dig! Det kändes som om jag inte ens hade vad änkan hade råd med. Men det är bättre att ligga i sängen och längta efter kyrkan än sitta i kyrkan och längta efter sängen. Så då är det väl bra på nåt sätt. ❤️
Skicka en kommentar