Musen i glaset

Jag är ju troende, kristen, medlem i Jesu Kristi Kyrka. Jag brukar möta två fördomar om troende: Den ena suckar och säger att det måste vara skönt att tro för att då är allt så enkelt. Men världen eller vardagen blir ju inte enkel bara för att man tror på Gud. Det som är svårt är lika svårt. Men man har de existentiella svaren. Inte obegränsat med tid, pengar, vänner etc, vad nu som är svårt i ens liv.

Den andra brukar vara en variant på Jag önskar jag också kunde tro. Som att de är för intelligenta för att tro, ser för mycket bevis på motsatsen, och inte alls egentligen önskar att de också "kunde" tro utan på det sättet vill visa att de tycker det är befängt att tro.

Jag har ju egentligen inga andra problem i livet än ME och det som hör till. Men är mitt liv särskilt enkelt för att jag tror?

Nej. Nej, verkligen inte.

När min systers man gick bort så var hon inte immun mot den sorgen för att hon trodde på Gud. Jag själv är inte invirad i livsskyddande bomull och ligger och ler frälst. 

Men visst tror jag på att familjer kan vara tillsammans för evigt. Jag tror också att alla människor har ett inbyggt värde som Guds barn. Jag har svar som hjälper mig se livet med facit i hand. Men jag måste ändå tänka ut och skriva hela matteprovet, inte bara kopiera rätta svaret.

Läste en underbar sak igår, som jag väl inte egentligen tror är sann utan mest en fin historia. Men jag brukar inte bry mig om ifall saker är helt sanna om jag bara tycker att en idé har ett värde. Så är det att vara litteraturteoretiker snarare än de naturvetenskapliga teorierna, där ju sanning har ett 100%-igt värde.

Det sades att det på 50-talet gjordes några tveksamma försök på möss. Eller råttor. Och kanske 60-talet. De lades i ett glas och man räknade tiden de orkade simma innan de började sjunka av utmattning. Genomsnittet var 20 minuter innan de sjönk 

Men när de sjönk tog man ur dem ur vattnet, torkade av dem och lät dem vila sig ett tag. Sen lade man i dem i vattnet igen. Men nu, när de visste att någon skulle "rädda" dem, så orkade de simma 60 timmar. Skillnaden var hopp.

Och fast jag inte tror på historien så tror jag på dess budskap. Jag tror att jag själv simmar i en skål vatten och många gånger är nära att ge upp och falla till botten.

Men jag tror att just där är min tro som mest verklig för mig. Alla svar om saker jag har i teorin eller i praktiken betyder inte lika mycket som tanken på att nån kommer att rädda mig ur skålen.

Inte för att skålen alltid är dålig. Ibland är vattnet solsemester på Sicilien ibland har vattnet frusit och jag har fått på mig skridskor. Mitt vattenglas är bekant trots att jag också ofta stirrar på grannens grönare gräs.

Men just det att nån ser mig och vakar över mig betyder mycket. Att Gud inte har blandat ihop mig med nån annan, med nån starkare och visare. Han vet att jag kan klara det här, även när jag på fullaste allvar är nära att ta mitt sista andetag. Inte bokstavligt, men när jag suckar och inte vet varifrån jag ska få kraften att fortsätta. Då har jag några nya fräscha timmar i bakfickan. Oftast kommer de inte fram förrän nästa dag. Efter eländet. Man får lida lite på natten, gråta och klaga, sen är det ju en annan dag.