Farväl, gamle vän!

Förra veckan fick göteborgarna tråkiga nyheter. Den gamle trotjänaren Virvelvinden (läs här på Wikipedia), som är hela nästan hundra år gammal, ska tas bort från Liseberg. (Dock är den bara nedmonterad så att den kan tas fram för att pkas på eller visas upp.)

Det är med stor sorg jag kommenterar detta. Det är den första åkturen jag minns från min barndom. Och den har alltid varit min favorit. Jag kan bli lite matt på de där attraktionerna som åker upp eller ner väldigt fort. Jag är inte rädd men jag får mer adrenalin än vad heter det andra, endorfiner. Men virvelvinden är bara rolig. Man skrattar hela tiden. Jag längtar jättemycket efter Liseberg nu när jag skriver här. Det var nog 15-20 år sen jag var där senast. Och just Liseberg är ju en barndomskamrat som betyder väldigt mycket mer än Tivoli i Köpenhamn eller Gröna Lund här.

För er som inte har hört den så tar jag mig härmed friheten att återberätta en av mina favorithistorier. Min bror Johan började inte prata förrän han var tre. Han hade haft över 30 öroninflammationer och hade mycket ärtade trumhinnor. Kanske hörde han inte nog mycket. Eller, vilket jag tror mer på, så kände han bara inte för att prata. Jag pratade nämligen för två och det kan ha passat inte bara mig utan även honom. Vad heter du då min lille vän? Han heter Johan. Hur gammal är du då? Han är tre. Ni fattar. Nu har han sin extroverta, halvitalienska fru Beth för motsvarande roll.

Jag gick på Lekis från att jag var fem. En gång skulle en bekant hämta mig i bil och mamma sa att Johan kunde följa med och visa vägen. Han sa bara Aaa med olika tonfall men han var ju inte dum, han pratade inte bara. Visst, tänkte den bekanta. Men så blev det, och Johan sagt och dirigerade höger och vänster. Men det verkade ta lite längre tid än vad som var rimligt, och bekanten tänkte nog att hon hade rätt, man kan inte ha en unge som bara säger Aaa att visa vägen. Men så plötsligt pekade han rakt framåt och sa sitt mest entusiastiska Aaa! Då hade han visat vägen till Liseberg. För dig hade han lust att åka, nu när han fick chansen.

Så min bror kunde inte prata men han kunde visa vägen till Liseberg. Älskar den historien.

Men då förstår ni att Liseberg är som en familjemedlem. Vi är åkgalna dessutom och med dåligt balanssinne så vi inte mår illa. Därför är det som att förlora en kär.vän när de nu ska ha tagit bort Vorvelvinden. Men man kan förstå om Virvelvinden är så gammal att det inte är säkert att vara fortsätta serva och rusta upp den. Säkert, eller ekonomiskt hållbart. Jag kanske inte håller med om det beslutet, det är som att ha släktträff men mormor får inte komma.

Däremot hade Liseberg den coolaste och smartaste idén. För att folk skulle gå en chans att säga farväl fick alla som kom dit förra helgen åka Virvelvinden gratis, hur många gånger som helst tror jag till och med. Jag tror inte man pallar mer än en handfull gånger. Man kan ju koppla från och bara sitta stilla och inte leva sig in i rörelserna och det skrattframkallande, men åker man den rätt så blir man trött efter ett antal gånger. Så det var nog inte som att samma folk åkte hundra gånger i rad och köerna gick från alla ingångar och upp dit. Eller, jag vet inte ens var den står längre. När jag åkte den senast stod den där uppe där Flumeride går innan den går ner till marken igen. Hmm, nu inser jag att jag inte vet vad flume betyder. Jag har bara sett ordet som ett egennamn, samma som virvelvinden, fast det ju faktiskt har en betydelse. Om ni hänger kvar kan ni få en glosa. -- Inte konstigt att jag inte kunde den glosan när jag var sex år: 

flume

/fluːm/

noun

an artificial channel conveying water, typically used for transporting logs or timber.

a winding tubular water slide or chute at a swimming pool or amusement park.

Anyway, beskedet att pensionera Virvelvinden är egentligen väldigt osympatiskt. Att inbjuda alla att åka gratis var däremot väldigt sympatiskt.

Jag läste kommentarfältet och det var många som precis som jag har älskat den sen de var barn. De hade en gammal berg-och dalbana som var mer trä och knackig och den älskade jag också. Men Virvelvinden är ju The Grej!

P.S. Sofie, min vän sedan i 12-årsåldern, som istället för 50-årskris går och köper sig en hästgård! Fantastiskt initiativ, mod och nu gör jag som jag vill. Och vilka bilder hon sätter in. Naturbilderna är makalösa. Hon har i alla fall lovat mig att vi ska gå på Liseberg när jag blir frisk. Det blir bra. Jag kan åka med Ellen också, eller vem som helst som är lite våghalsig, men det känns väldigt speciellt att vi redan har bestämt vad vi ska göra. Jag tror jag ska göra en lista på vad jag ska göra med alla mina kompisar. Å, vad kul! Och vad jag ska göra med de kompisar som har ME, jag vet ju inte riktigt hurdana de är "som sig själva".

Men detta var dagens spretiga hommage till Virvelvinden. Tusen tack för många glada skratt, kompis!