Comfort food?

Idag på MasterChef skulle två tävla om immunitetsnålen genom att laga sina bästa comfort foods. Bägge tjejerna hade asiatiskt ursprung och maträtterna var okända för mig. Men det var helt fantastiskt ändå att se på när de lagade. Givetvis började jag tänka efter på vilka mina comfort foods är. Bägge gjorde rätter som deras föräldrar lagat åt dem. Och då har jag ett par saker: dillkött. Pappa gör den bästa såsen. Nu när de lagar köttet i crockpoten blir köttet också mörare än nånsin. Den rätten känns som om jag tycker mer om för varje gång jag äter den. Och ändå var det redan en favorit till att börja med. Jag återkommer till dillkött, mentalt!

Den andra rätten är, tror jag, kålpudding. Också gamla trogna svenska smaker. Som ska ätas så som det smakar hos mamma och pappa.

Lite orättvist att bägge dessa rätterna är min pappas. Mamma har ju lagat bulken av all mat. Och när det gäller mammas comfort food så måste jag säga en köttfärsgryta med vete i. Vetet blir mjukt men inte sliskigt mjukt och det tillför verkligen nåt. Jag gjorde vete en gång i termos efter mammas instruktioner men det blev helt misslyckat. Kanske behöver man ha salt i, kanske hade jag för varmt.

En annan köttfärsrätt som smakar hemma är Indisk gryta. Den är inte särskilt indisk mer än att den har curry i sig, men den är nog sen åttiotalet när det var väldigt exotiskt med "indisk" mat. Man serverar den med skurarna bitar av gurka, banan och ananas (jätteindiskt, not). Det är långt mindre pk nu att kalla grytan för indisk men den heter ju så. Och är verkligen comfort food för mig. Dessutom kan jag inte laga den så att den smakar rätt.

Mammas äkta comfort food är annars inte en maträtt utan hennes bröd och kanelbullar. Oj, jag blir lite knäsvag nu. Så fluffiga och mjuka.

Sen har jag en älsklingsrätt som jag förknippar med goda vänner och som vi därför kallar Ferrins grönpepparkyckling. Jag har sett receptet på lite olika ställen och det är grönpeppar och fransk senap i såsen. Såsen är så god så man kan dricka den. Och jag har så goda minnen av Mikaela och Thad som bjöd oss på det första gången.

Vad jag förknippar med mormor är nog hederliga köttbullar. Farmor hade katrinplommon i sina och det tyckte jag inte var kosher. Mormor kunde laga middag åt åtta-tio personer med tre spisplattor och utan diskmaskin. Morfar skalade potatis och morötter.

Farmor kommer jag ihåg för hennes brulépudding. Hon gjorde den från scratch medan vi oftast körde med påsmix, det gör jag själv också ibland fortfarande. När jag var liten tyckte jag bättre om påsvarianten, men i vuxen ålder åt jag en gång farmors recept som min faster hade lagat och då var jag vuxen nog för smaken! Den har inte en bränd sockeryta som restaurangvarianten från Frankrike, men det är inget skal på påsvarianten heller. Det är egentligen så jag föredrar det, även om det är väldigt tillfredsställande att knäcka det, höra spraket när det brister och se det lena inuti. En gång åt jag en creme brulée i Tallinn för fem kronor. FEM KRONOR!

Ibland säger jag till Mikael att jag vill ha sammanbrottspizza. Här på La Bella gör de den godaste pizzan jag ätit. Det tyckte jag långt innan jag flyttade hit. Jag ber alltid om en Calzone med ananas. Älskar särskilt när en av killarna gör den, ovanmätet blir sådär mjukt och brödigt som jag älskar.

Kinamat är sen barndomen förknippat med festlig stämning. Jag älskar fortfarande det. Friterade räkor med sötsur sås är enkelt men läskande, och annars är kyckling med cashewnötter min standardrätt. Stekta nudlar är också nice, lite mera vardag. Mikael friade också på en kinarestaurang på Timmermansgatan. Vi hade haft en underbar dag och var bara hungriga, jag tror inte att han specifikt hade tänkt sig att fria där. Han hade ringen i fickan och hade haft den där i en vecka. Jag är inte en sån som vill ha knäfallande och tyckte att det var den bästa stunden i livet dittills. Inga riddare med rustning för mig. Han går ut med soporna, det uppskattar jag mer.

Sen behöver jag nog också nämna Icas recept på Boeuf Bourguignon. Den hade ett rykte innan Ruth ens kom in i familjen. Hon hade märkt hur vi pratade lyriskt om "den där grytan". Med bouquet garni och allt. Makalöst.

Och när vi är inne på det måste jag nog också nämna lax. Det äter vi varje gång Johan och hans familj är här. Nu senast var stackars Oskar så olycklig och ville inte äta, men å andra sidan fanns det två eller tre efterrätter han gärna ville ha och logiken fick honom till slut. Men det var inget fel på laxen, han brukar vara kinkig med vad han äter och de hade jetlag och hade bott i kappsäck en vecka. Den laxen kommer tjejerna ihåg från förrförra gången de var här. "That salmon" säger de och det vattnas i munnen på mig.

Jag önskar, apropå familjemat, att jag kunde säga att jag hade ätit något särskilt kaninrecept hos svärmor eftersom de arbetar med kaninuppfödning, eller slakt numera. Men det smakar tyvärr inte så specifikt, lite som kyckling, och även om svärmor är en baddare på matlagning är det nog svårt att få själva köttet att smaka nåt mer än bara gott. Det är gott och lent och milt. Och vetskapen om hantverket imponerar.

Det senaste julbordet vi åt var annars ett riktigt proffsjulbord. Dignande och fantastiskt. Faktiskt helt i klass med restaurangmat.

Men nu har jag kommit till slutet. Den sista rätten är så "jag" att jag borde ha satt den först. Det är vad jag alltid lagar när Mikael är bortrest. Det är vad folk som kommer hem med middag gör. Jag försökte tänka ut hur vi kunde äta det på vårt bröllop (men det är lika finklädersvänligt som tacos). Det är så mycket min favoriträtt att jag åt det varannan dag på vår bröllopsresa. Och jag tror jag hade ätit det varje kväll om jag hade kunnat med. För man måste ju smaka den inhemska maten. Alla vet vad jag talar om nu, spaghetti med köttfärssås. Helst pappardelle faktiskt, men spaghetti går lika bra, särskilt om det är Barilla. Och jag ääääälskade programmet där Adam Alsing och hans mamma (som lagar -- lagade -- spaghetti med köttfärssås åt honom varje lördag och var måttstocken som folk skulle slå) bedömde några bekantas spaghetti bolognese.

Några av mina godaste munnen av spaghetti, förutom bröllopsresan, var förr när Mikael och jag brukade äta på en pastareataurang bredvid där jag får botox. Han åt olika mat varje gång men jag var liksom tvungen att ta det bästa. 

Om lasagne inte hade varit så varmt hade jag kunnat tänka mig det också. Men jag bränner mig på det på restaurang. Det serveras ju i själva ugnsformen och borde stå och svalna i en halvtimme för att passa mig. Men jag åt en lasagne hos någon av Ellens vänner i Italien och det var ju livsomvälvande. Jag har inte så mycket erfarenhet av matlagning egentligen och nu orkar jag ungefär göra snabbmakaroner. Men en gång gjorde jag en lasagne med färska lasagneplattor och den blev inte att leka med. Man kan ju ta en burk Dolmiosås till köttfärsen bara, så blir det lätt om än inte gjort från grunden. 

En gång var vi på picknick när Lina och barnen var här, tror det var bakom Johannas hus på en höjd. Jag hade elrullstolen för första gången och det kändes lite obekvämt men jag minns att Lina hade gjort lasagne och jag bara åt och åt. Jonte hade gjort fantastiska spett.

Det största bologneseminnet är dock att min syster har gjort två enorma kastruller med köttfärssås åt mig och fryst in, vid två tillfällen. En sån sak tar man inte lätt på.

Det var min comfort food. Och om jag bara ska slänga in ett PS också så blir det tacos. Hederliga gamla svenska tacos med tortillabröd och gurka i.

Och det sista PS:et blir kvällens kvällsmat. Macka med ost och gurka och varm oboy till. Eller leverpastej och gurka (eller rödbetssallad).

P.S. Man kan nog gissa sig till hur gammal jag är från den här listan. Visserligen äter jag fetaost varje vecka men jag är ju väldigt omodern. Aldrig bulgur eller couscous eller mer främmande smaker än Europa. Gillar inte stark mat, allt blir bättre med creme fraiche eller gräddfil. Morfar vägrade till och med att äta pasta. Själv vägrar jag att låta bli. Typ. Mmmmm!