Men jag är också självständig och har varit ensamstående vuxen längre än jag varit gift vuxen, och jag är fortfarande inte van vid att bolla saker med någon utan tänker ut det själv.
Gång på gång så säger jag saker, till slut och som i förbigående, till Mikael, där han har en insikt eller en lösning som jag inte var ute efter för jag trodde inte det fanns nåt annat sätt att se det.
Det senaste exemplet var att psykologen sa i onsdags att jag kunde lära mig att vila och ha ångest på samma gång. Det tog jag som att min ångest kommer att bestå och jag ska lära mig att stå ut med det. Det låter ju som en rätt trist framtidsutsikt. Men Mikael sa, när jag grät över värmen idag och började gråta för allt annat också, att om jag lär mig att hantera ångesten så innebär det att den blir mindre. Så ja, jag kommer inte att bli komplett fri från den eftersom den hänger ihop med saker jag inte har full makt över, dvs sömnen, men jag kommer att få verktyg som krymper den, inte bara ökar min förmåga att stå ut med den. Och det var en väldig skillnad.
Och det hade jag inte riktigt orkat prata om med Mikael, och jag kom inte på tanken att han kunde ha nåt att tillföra mer än tröst. Alltså, inte att HAN inte hade nåt att tillföra utan att det inte fanns nåt annat sätt att se det. Och jag tycker det är jobbigt om vår relation ska handla om att han ska trösta mig. Men hade jag pratat med honom med en gång så hade jag sluppit den extra bördan.
Så det är verkligen bra att prata med någon. Vare sig man tror att man behöver det eller inte.
2 kommentarer:
Jag känner mig skeptisk till samtalsterapi. Själv har jag aldrig haft nåt behov av att prata av mig, mer än till min man då och då. Jag tänker bara igenom saker, så räcker det med det.
Prata är överskattat tycker jag.
Tystnad är livet...
Blir snabbt tokig om jag inte får ha det alldeles tyst omkring mig för det allra mesta. Om nån sätter på radion i bilen och dessutom pratar så är jag färdig att kasta mig rätt ut i gatan.
Eller har radion eller annat tal eller musik på hemma - jag klättrar snart på väggarna.
Men alla är vi olika. Jag tror att Lillan hade oändlig nytta och glädje av sin talterapi när hennes man hade dött. Och det är ju en sällsynt extremsituation.
Men i vår ålder kommer döden allt närmare med ilfart, toarullen rullar allt fortare på slutet. B bad i gårdagens morgonbön: "Får vi vara så fräcka så vi ber om tio år till tillsammans på jorden?"
Hoppas inte Gud tyckte den bönen var för fräck. Mamma och pappa blev 84 resp 85 när de dog, det tycker jag låter lagom. Vill absolut inte bli liggande helsjuk och helt beroende av andras hjälp med hårtvätt, toabesök, påklädning, ätning, you name it.
Mina föräldrar sa ifrån från början att de inte ville ha nån livsuppehållande behandling, eller förlängd, utdragen död med hjälp av dropp och slangar och näring och allt vad man nu ger på sjukhusen. Bara effektiv smärtlindring (och jag vet av lång erfarenhet att det inte är det enklaste).
Men när pappa segnade ner på golvet vid 85.5 års ålder ringde mamma efter ambulansen som kom väldigt snabbt. Han hade pacemaker men hade ändå fått en hjärtinfarkt. Ambulanskillarna kämpade med honom och tryckte honom hårt på bröstet hemma på golvet i hela två timmar innan de åkte iväg med honom.
Sluta kämpa så hårt för att få nytt liv i gamlingar som känner att de är färdiga med livet och inte vill kämpa längre utan ingå i Guds vila!
Min moster Ella fick i 75-åråldern veta att hon hade cancer i ena lungan och att lungan borde opereras bort så att inte cancern spred sig till andra organ. Hon vägrade och ville att det skulle gå som det gick enligt naturen. När man kollade lungan efter tio år satt cancern kvar där och hade inte växt något alls, och inte heller spridit sig. Sen dog hon nåt år senare men inte av cancern.
modren, skulle nog inte ha kraft att kämpa med en svår sjukdom
Men du kämpar ju med en svår "sjukdom" och är mitt största föredöme i att leva ett gott liv trots...
Skicka en kommentar