Bra jobbat, eller inte?

Var hos psykologen på Stora Sköndal i onsdags. Jag grät inte en enda gång! Först tänkte jag Bra jobbat, men sen tänkte jag att om man bara har pratat och inte gråtit, har man verkligen jobbat med det svåra då?

Det var i alla fall oerhört skönt att inte vara som en urvriden trasa efteråt. Emotionellt alltså, kroppen är alltid en trasa. Men bara feberkänningar vid midnatt, så rätt ok.

Men jag blir också frustrerad för sju timmar efter besöket kommer jag på detaljer jag borde ha berättat för att han ska få en bättre bild.

Men han sa nåt som gjorde mig så rädd, nämligen (inför framtiden) att lära mig att vila på samma gång som jag har ångest. Han sa det två gånger och det blev inte mindre skrämmande andra gången. Jag inser ju plötsligt att det här ska gå ut på att jag ska klara av att ha ångest, inte att få bort den. Få bort den har jag gjort själv i 10 år och bara ibland har den kommit fram. Men då har jag shoppat eller nåt sånt för att trösta och distrahera mig. För mitt mål är ju att inte känna nån ångest alls utan att skjuta bort den. Men så går jag till psykologen för jag märker att jag inte orkar hålla emot längre och för att jag vet att det kommer att komma perioder när jag sover sådär hemskt dåligt att jag blir sui-ni-vet-vad igen, och då måste jag vara så stark och ha så många verktyg att jag kan klara av att stå emot det. Och inte bli knäpp på kuppen.

Jag blir ju triggad hela tiden med mina mediciner. På de 11 år jag varit patient hos Akka har inte alla recepten blivit rätt en enda gång.

Och jag berättade väl om härom natten när jag insåg att nån bara hade skrivit 3 uttag så melatoninet skulle ta slut före nästa besök hos läkaren, och jag fick ett recept på tre minuter mitt i natten. Han läste igenom min medicinlista, ställde frågor och fick svar som han var nöjd med. Men nu var den viktigaste medicinen i den här vändan Stilnoct, som jag skulle få ta ut den 17/6. Så i helgen lade jag en order som kom idag/igår och som jag plockade in i ett absolut överfullt skåp. Det gick några timmar och så fick jag en kliande känsla i ryggen, eller typ ryggmärgen, att jag inte plockat upp nån Stilnoct. Nej, så fast det står på apoteket att jag får hämta ut det inom högkostnadsskyddet den 17/6 så har läkaren skrivit uttagsintervall på 90 dagar. Och de enda jag har kvar nu är nån generisk sort som funkar bara hälften så bra så jag har sovit dåligt ett tag redan och när jag nu (efter onsdagens vårdbesök) skulle ta tag i sömnen och våga orka dosminska, så har jag andra medicinproblem. Jag hade dessutom inte som jag mindes ett paket generika kvar utan jag har ett piller kvar! Folk ska inte sätta uttagsintervall utan att träffa mig!!! Jag har skött den här behandlingen sen innan flera av dem ens blev läkare. Så precis nu hade jag räknat ut att jag skulle klara av att dosminska två sömnmediciner och så riskerar jag istället att få sluta cold turkey med den ena om vem det nu blir på vårdcentralen som läser mitt meddelande på 1177 inte tycker jag ska få några fler på en månad. Och så kommer jag att få utsättningabesvär, dels i form av ökade sömnproblem. Så vilket piller ska jag öka då för att väga upp för stilnoct? Jo, de som de kanske ska sluta tillverka och som jag kanske aldrig för några fler av och då vill jag inte ta en halv extra för att min läkare gjorde fel och när jag bad om ett annat recept så skrev nån ut det som inte träffat mig och inte läste i journalen, och satte hårdare krav än vi kommit överens om just eftersom han inte träffat mig. Jag avskyr min vårdcentral. Om jag inte får stilnoct måste jag ta en halv extra av nåt annat, och den andra har jag bara ett bestämt antal av, och nu tvingas jag använda dem pga inkompetens. Om jag nu inte får receptet, vilket jag verkligen inte är säker på. Jag har haft kvar dem som vårdcentral för att jag måste ha en kontinuerlig kontakt inför när jag behöver hemsjukvård, vilket de nu trots tredje påminnelsen, den här gången av en specialistläkare, fortfarande ignorerar. Och försämrad sömn leder till ökad huvudvärk. Vilken är ett urdåligt tillfälle för jag dosökar min sköldkörtelmedicin och får huvudvärk. Fast nu struntar jag i att vara snål med Treo comp och behöver jag en så tar jag en. Men nu tog jag bara Alvedon och Ipren så jag knarkar inte när det inte behövs. Läkaren säger att om alla tecken på sköldkörtelfunktion som temp, puls, blodtryck och mående inte visar att jag har nog ska jag försöka ignorera huvudvärken och fortsätta. Och så är det 29° i sovrummet och jag har på två år inte lyckats skicka in mitt fem sidor långa klagobrev på kommunen som tänker med a@#$&+ och man får göra deras jobb åt dem också. De nekade mig solfilm som värmesänkare och igår grät jag av förtvivlan över hur det känns i kroppen. Kroppen kan inte reglera värmen själv, idag hade jag på fläkten i sovrummet och om den var på så frös jag och fick gåshud och om den inte var på kändes det som jag kokade, så det var av, på, av, på. Bara det bara är några dagar så överlever jag. Så jag ska sova ännu sämre än nu när jag har tagit tid i kalendern för just sömnen, och så blir det kanske ännu sämre. Om de nekar mig tänker jag inte ge mig. Jag kan kissa i en mugg så de ser att jag inte tar tio piller om dagen om det är det som krävs. Men ska en patient som inte har varit annat än till psykologen på hela våren behöva fara runt efter en medicin som borde skrivits ut så att jag kunde få den nu in the first place. En riskgruppspatient ska behöva jaga vård? Jag som måste ligga och vila mig till kl 18 för att orka gå upp ur sängen, jag ska kaska runt på akuter och sånt eller tvinga mig på Akka på deras öppna tid typ kl 9-10. För det kommer ju att hjälpa mina nuvarande sömnproblem. Skit skit skit. 

Men psykologen vill alltså lära mig att vara lugn trots att jag är arg och upprörd och utless på kretiner och inte tänka på hur det blir om jag får göra avbrott med Stilnoct som jag ätit varje natt i ca 15 år, och istället bara se de känslorna komma och säga jaha. Ska jag inte ens få ha min ilska som skydd? Mitt förakt för inkompetenta småpåvar? 

Och från och med nu till den 20 augusti måste jag ha blivit inskriven på hemsjukvården och dött tid för läkarbesök. Jag är nere på en kvart om dagen trots att jag slagit i alla bromsar och sköter min puls. Men kroppen är starkare än jag. Alla mina försök att få tillbaka tid misslyckas och den där halvtimmen som jag var så ledsen att jag var nere på förra januari låter nu som en önskedröm för jag har nu ca en kvart. Och har man gått för många gånger till köket eller badrummet så får man vara törstig eller hålla sig. Haha, det ena problemet hjälper det andra. Men att bli uttorkad under de här dagarna är ju inget alternativ så det är att bälga i sig vad man tål.

Och jag är så orolig för mina skittabletter Zolpidem. Och är så sur på den/de läkare som gör sitt jobb så nonchalant att det blir fel som jag får försöka fixa. Jag måste sluta vara så tillmötesgående.

Jag ska träna mig att bli en rottweiler. Snäll först, för det vill jag egentligen vara hela tiden, men sen bara vara bestämd med vad som inte är acceptabelt och vad som är det.

Min högsta dröm vore en läkare i Vh som är sin egen chef och gör vad han tycker är bäst. Men som inte har skurit av öronen.

Så less på vård och när den inte funkar och att de är lika glada fast det går åt skogen (de är oftast visserligen sura, men ändå) och patienterna får jaga fatt på Tomten skulle man tro.

Är jag sur idag? Ja, har göront i hela kroppen, lite mindre ont i huvudet än igår, men desto mer ont i kroppen. Kunde inte ligga på fårfäll på mjuk soffa för trycket gjorde så ont att jag for omkring i soffan som en iller.

Men jag grät inte hos psykologen. Jag tänker i alla fall se det som att jag kan samtala lite mindre hysteriskt om vissa av sakerna som är omänskligt svåra för mig.