Jars of fears

Hittade denna på Mireilles Insta. Tyckte den var bra. Men jag vet inte hur man markerar, men jag kan diskutera. ("Å neeeej")

Small spaces, nej, heights, lite, spiders mycket om de inte är pyttesmå, darkness nej, men värre om jag är ensam hemma, public speaking. 100 Pers, inga problem, 1000 lite läskigt. Gränsen skulle jag gissa går vid 500 för mig. Clowns, nej verkligen inte, snakes, ja verkligen!!!!!

Losing a loved one, ja förfääääärligt rädd. Sen Rob dog går jag och vet att nån ska dö, vem blir det och när, nån nära mig eller nån jag inte bryter ihop för vet jag inte. Water, drowning, open water. Ja! Jag vill inte simma för långt ut. Bara i pool kan det vara fem meter under mig utan att jag bryr mig (för att jag ser botten och ser att den inte är läskig). Är lite lite rädd för att åka båt. Fire, nja, vad säger man. Jag är inte rädd för om vårt hus brinner upp när vi inte är hemma (om jag bara kan få tag på visakort, mobil och mediciner), men skulle vara ganska rädd om det brann när vi var här inne, särskilt om det brann när jag var ensam för jag vet inte om jag kan tänka lugnt i den situationen. Jag skulle också vara rädd om det brann i grannens hus, men då inte för branden utan för allt arbete som måste göras om ens hem blir rökskaday eller också brinner ner. Skaffa nya kläder, nya skor, allt, det låter så jobbigt att jag inte klarar av tanken. Death. Inte jag. Jag vill ju hellre dö på samma gång som Mikael men jag är inte rädd för att dö. Tror på nåt efter döden som inte är nåt att vara rädd för. Kan vara rädd för sättet jag skulle dö, om det var mycket smärtsamt, plågsamt, om det var påverkat av att vården felbehandlat me:n och gör det värre/outhärdligt att ligga på sjukhus, det är jag mer rädd för. Abuse. Nej, typ aldrig. Men när jag är ensam har jag det låst dygnet runt. Men det är inte att jag inte är rädd för att bli våldtagen, folk bryter sig sällan in i hus för att våldföra sig. Så risken är inte så stor. Jag skulle vara jätterädd om jag skulle hem ensam på natten. Growing older. VERKLIGEN INTE, jag gillar det. Social anxiety. Lite. Jag är introvert plus har väldigt lite vana nuförtiden, så lite, ja.

Germs. Bara den gången Mikael hade magsjuka, som jag fick. Före det hade nåt i kroppen slagit om och jag smittas inte av nåt. Men de första 10 åren med me när jag blev sjuk i 3 veckor av en liten förkylning var jag rädd för baciller, och sur på folk som vistades i publika rum sjuka. Riktigt arg. Going insane. Det har jag väl redan gjort. Jag är i alla fall inte rädd för det. Abandonement. Ja, ifall Mikael lämnade mig skulle det vara fruktansvärt. Om han inte hade blivit en fullkomligt, outhärdlig idiot som misshandlade mig, då hade väl ingen blivit ledsen för att bli rndam. Ledsen över det som kunde ha gått bra men inte gjorde det . Hamna i eldstrid. Det känns också så otroligt, men det beror ju på var man bor. Narkos. Nej. Lite orolig för att me:n ska ställa till med ovanliga saker som att jag inte somnar på vad de tror eller inte vaknar, eller vaknar så pigg att jag inte kan lugna mig. Men jag är absolut inte rädd för att dö nedsövd. Dö ensam. Nej. Men jag hade gärna velat ha fått träffa alla en sista gång. Sen ligger man väl bara där och blundar och tänker och väntar. Det tror jag att jag kan göra själv. Men det är svårt att föreställa dig hur det kommer att kännas. Det okända. Ja, måste man säga. Och det har blivit värre för att om det t ex är kullersten där jag ska åka med Marve så flyger jag omkring så mycket och mår sämre av utflykten än om det varit platt mark. Så det okända i kombination med kontrollbehov har helt klart blivit värre. Men det känns inte som en noja utan som självbevarelsedrift.

Flyga. En väldigt liten rädsla som jag knappt skulle benämna rädsla. Medvetenhet om att jag kan dö, men risken är minimal. Då är jag snarare rädd för hur dålig jag kommer att bli av flygresan, och allt omkring. Hål. Ska man vara rädd för att ramla ner i hål heller? Har aldrig varit nära att ramla i ett hål, ser sällan ens några, så nej, inte det minsta. Svärmande insekter. För sjutton, nu snackar vi fobi. Vi behöver bara säga enstaka insekter. Det behöver inte vara en svärm, en enda är en för mycket. Förra sommaren vet jag inte ens om vi hade nån geting inne, den förra två. Men i somras kom en illgrön, stor (ca 8 cm kropp och ben och spröt åt alla håll) gräshoppa in och först när jag hörde att den var inne, inte ute, tänkte jag Synd, den dör ju. Sen lät ljudet väldigt starkt och väldigt nära och det gillade jag inte. Så jag reste mig och skulle kolla och då flög kan rätt in i ansiktet på mig. Och satte sig på tv-bänken där jag inte kunde fånga honom. Nu hade jag redan skrikit så högt att jag väckte Mikael men han somnade om. Då försökte jag vifta med flugpiskan i närheten så den skulle ställa sig där jag skulle kunna fånga den i en plastbunke, men då flög, eller hoppar de?, in i sovrummet. Jag letade överallt men såg den inte. Till slut är jag ganska hysterisk och den också för den har spelat så högt att Mikael har störts i sömnen av ljudet. Han var på insidan av Mikaels garderob och jag föste ut den och sen slog jag den med flugpiskan helt hysteriskt och våldsamt typtio gånger, medan jag skrek i högan sky. Men tyvärr hade den satt sig på ett par träningsbyxor så jag vet inte om det var så mjukt underlag att den inte dog och plötsligt var den borta. Då var jag fullkomligt livrädd. Mikael hade vaknat igen när jag slog och slog, och fast han var arg på att bli väckt två gånger så såg han ju att jag var helt förstörd av rädsla. Han kollade överallt i rummet, inklusive lyste i benen på byxorna med ficklampa. Men när jag skulle gå och lägga mig så började jag panikgråta och kunde inte tvinga mig själv att gå förbi undersidan av sängen, där den kan ha hoppat in och i så fall kan hoppa ut och på mig. Det varen av de jobbigaste rädsloupplevelserna nånsin. Getingar flyger ju aldrig mot en, men det gjorde denna, så jag var inte trygg förrän den var borta. Kackerlackorna på Kanarieöarna har jag haft rätt svårt för också. Men det var längesen. Pregnant. Haha, nej, det är jag lika rädd för som att få en bomb rätt i huvudet. Risken är lika stor. Och jag skulle inte vara så nervös för graviditeten, även om en del mår pyton så mår ju andra bättre än nånsin. Men förlossningen är jag glad att jag slipper. Jag har helt avsagt mig mitt ansvar att föröka mig och uppfylla jorden. Failure. Jättesvårt. Först inte, men det är för att jag sällan var misslyckad. Och då behöver man inte vara rädd. Men nu när jag inte är duktig på nåt så är jag mer rädd för att misslyckas, för  risken är större. Men jag tror det är en irrationell rädsla för jag tror inte jag skulle förstöra nåt genom att misslyckas. Becoming paralyzed. Nej, inte precis, men jag är rädd för att bli förfärligt sjuk i me, så så jag får sondmatas, använda blöjor och inte varken kan prata eller orka andras tal. Det är jag rädd för. Det är troligare att det blir så än att jag skulle bli förlamad. Others finding out my secrets. Ha, nej, jag har redan avslöjat dem själv.

Vilka rädslor har du?